Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Såg nyligen filmen "The Rum Diary" som bygger på en bok som författaren och journalisten Hunter S. Thompson skrev kring sina egna upplevelser i Latinamerika. En historia som utspelar sig på ön Puerto Rico under sent 50-tal eller tidigt 60-tal och som beskriver vad den amerikanska journalisten Paul Kemp får uppleva under sin vistelse i landet. Ständigt berusad av rom försöker han skriva artiklar åt tidningen San Juan Star som slåss mot fallande upplagssiffror och hotas av nedläggning. Han träffar flera udda personer och de flesta dricker stora mängder rom. Han möter också en blond skönhet från New York, Chenault som han förälskar sig i under sin tid i Puerto Rico.

 

 

 

 

Huvudrollen som Paul Kemp spelas av Johnny Depp och det är inte första gången som Johnny spelar huvudrollen i något som handlar om journalisten Hunter S. Thompson. Det var samme Depp som spelade huvudrollen i filmen om Thompsons äventyr i Las Vegas, "Fear and Loathing in Las Vegas". Den filmen regisserades av Terry Gilliam och som Hunters resesällskap spelades advokaten av Benicio Del Toro. Den filmen tycker jag fångar mycket av känslan jag fick när jag läste boken med samma namn. Fast alla filmer som Terry Gilliam gjort har filmiskt varit intressanta och denna film är verkligen en visuell resa. Boken finns även på svenska, "Skräck och avsky i Las Vegas: en vild tripp till hjärtat av The American Dream". Även den ordrika "The Great Shark Hunt" där Thompson bland annat bevakar Nixons omvalskampanj var mycket underhållande läsning.

 

 

 

 

 

Från soundtracket till filmen med Bill Murray (se längre ner).

 

 

 

Det var en film som verkligen fick upp mina ögon för Hunter S. Thompson och som även fick mig att köpa flera engelska boktitlar på Hedengrens bokhandel vid Stureplan, en bok köpte jag faktiskt senare samma dag som jag såg filmen "Where the Buffalo Roam". I filmen spelade Bill Murray huvudrollen som Hunter och den kom redan 1980, långt före Thompson blev känd för en större, bredare publik. Jag såg en specialvisning av filmen uppe på filmbolaget som hade lokaler högst upp i ett kontorshus på Kungsgatan.

 

 

 

 

Några chefer på filmbolaget skulle se filmen för att besluta om den alls skulle visas på bio i Sverige. Jag fick slinka med in och se filmen vid denna specialvisning. Filmbolaget hade en egen mindre biograf uppe på kontoren med stora och sköna fåtöljer. Jag kom att se flera filmer i den lilla biografen under åren. Det var få filmer som påverkade mig som just denna ganska lilla film gjorde. Det var en av tjejerna på pressavdelningen som tipsade om visningen och det var tur att det fanns en ledig fåtölj för mig att slinka ner i. Filmen tyckte jag var klart intressant och den behandlade en minst sagt udda historia. Det var också en helt ny sida av skådespelaren Bill Murray jag fick se, det skulle dröja några år innan han gjorde liknande allvarliga roller igen, som den han spelade i "Lost in Translation" (som även gav honom en Golden Globe). Bolagscheferna ansåg att "Where the Buffalo Roam" knappast skulle få någon svensk publik, "den är alldeles för amerikansk" sa någon och därför var filmen inte värd att lägga ner pengar på reklam och textning av filmen och annat som gjordes inför en biopremiär, så filmen kom tyvärr aldrig upp på biograferna. Den var på sätt och vis en smal film och säkert var det ett riktigt beslut av filmbolagscheferna att aldrig ge den en chans på biograferna.

 

 

 

För mig blev filmvisningen första gången jag hörde talas om denna udda person. Denne Hunter S. Thompson som också skapade Gonzo-journalistiken, ett begrepp som dök upp under 70-talet. Vad var denna Gonzo-journalistik för något? Kanske kan den beskrivas ungefär så här; det är ingen idé att stå utanför det hus som brinner och rapportera sakligt om brandens förlopp. Du ska uppleva och på ett personligt sätt beskriva branden i din text som om du sitter inne i det brinnande huset, läsaren ska verkligen vara på plats och känna röken och värmen, det är sann Gonzo-journalistik! Denna metod att beskriva mycket kring en intervju, som hur reportern själv tar sig till intervjun och hans egna intryck från tillfället, att inte bara återberätta svaren från intervjun är en stil bland journalister som man ser ganska ofta numera. Tidningen ETC var en redaktion som tidigt tog till sig denna journalistiska Gonzo-stil, samma sak var det på musiktidningen Schlager (som senare blev Slitz och också tappade mycket av musiken) där musikintervjuer ibland fick bre ut sig över flera sidor och en ganska stor del av "brödtexten" kunde handla om helt ovidkommande saker, som reportern högst personliga musiksmak och intrycken från någon lunch. Precis som en del artiklar och intervjuer på den betydligt större amerikanska musiktidningen Rolling Stone kunde vara ibland och även de brittiska New Musical Express och Melody Maker började skriva på ett liknande sätt (något som säkert svenska Schlager också sneglade på)! 

 

Hunter S. Thompson levde verkligen som han lärde, vilket onekligen beskrivs tydligt i flera filmer och i hans böcker och journalistiska texter. Det finns även några dokumentärfilmer, tror du kan finna en del om du söker på hans namn bland YouTube-klippen.

 

 

 

Om du sett Mupparna på tv någon gång så kanske du även noterat figuren Gonzo. Gonzo är han som gärna gör farliga saker, ibland sprängs höns och Gonzo skapar många andra explosioner i Mupparna. Han blir nöjd när han genomfört något farligt nummer i tv-showen. Plötsligt förstod jag Gonzo bättre.

Det var också då, efter filmen med Bill Murray som jag märkte att jag redan läst flera artiklar som Hunter S. Thompson skrivit i den amerikanska musiktidningen Rolling Stone. Efter att ha sett filmen började jag kolla mer efter hans namn bland tidningsartiklarna, hade han skrivit så var det ofta rolig läsning!