A Long Way Down
Jag har inte läst Nick Hornbys roman Fallhöjd.
Boken ligger till underlag för manuset till filmen "A long way down". De flesta av Nick Hornsbys böcker har filmatiserats. Den här gången har filmen skådespelaren Pierce Brosnan som säljande namn och ytterligare tre andra utmärkta skådespelare i de ledande rollerna. Filmen börjar med att de fyra träffas en natt på taket till en hög byggnad i London.
Här står Pierce Brosnan, Imogen Potts och Toni Collette på taket i början av filmen.
De har alla sökt sig dit upp för att hoppa ner från taket. De har alla tänkt begå självmord.
Kan man verkligen göra en komedi om detta?
Svaret på den frågan är helt klart att det går tydligen riktigt bra.
Och varför inte, en tidigare brittisk komedi handlade om fyra begravningar, och så ett bröllop också i samma film. De fyras väldigt olika historier flätas ihop under filmens gång. Med tiden blir de vänner, några blir riktigt goda vänner.
Pierce Brosnan bevisade redan i ABBA-filmen "Mamma Mia!" att han kan spela komedi och fortfarande besitter samma charm som gav honom rollen som Remington Steel i tv-deckaren med samma namn om nu någon minns den gamla deckaren (det var för övrigt tv-kontraktet som Remington Steel som hindrade Brosnan från att nappa på rollen som James Bond första gången han blev tillfrågad). Så jag tycker Pierce Brosnan fungerar bra i sin huvudroll som tv-kändisen Martin Sharpe som tröttnat på sitt liv så totalt att han tänker hoppa från taket på nyårsaftonen.
Toni Collette som spelar Maureen tillsammans med Pierce Brosnan som Martin i en smålustig scen.
Han får snart sällskap av Maureen (Toni Collette) en ensamstående mamma med en handikappad son, och snart dyker även Jess (Imogen Poots) dotter till någon känd och hård politiker upp på taket. Hon har mascara smetad under ögonen och är väl den som tydligast sinalerar att hon är trött på livet.
Aaron Paul som JJ och bakom förföljande Imogen Poots som Jess.
Slutligen dyker musikern/pizzabudet JJ (Aaron Paul) upp på taket. JJ påstår sig ha cancer och har det att skylla på varför han tänker ta livet av sig. Tillsammans blir de en slags kvartett med ett gemensamt mål. Men de fyra beslutar sig för att vänta med självmorden och ingår i en pakt om att leva till ett visst datum (minst så länge)
Sedan tar historien några krumbukter och (o-)väntade svängar och några överraskningar innan den väljer att landa, ja hur då? Ska inte avslöja mer av filmen. Knappast något man minns om ett år, men jag tyckte den är värd att se (varför inte hyra som DVD en dålig tv-kväll?).
Pierce Brosnan väntar på att en scen med "dolly" ska tas vid floden Thames i centrala London.
Skådespeleriet är stundtals utmärkt, men kunde säkert ha varit lysande bara regin varit bättre. Tycker filmen har svårt att hålla ihop. Det finns scener som är kul och några där skådespelarna får anstränga sig lite, men allt som oftast kommer ingen fortsättning utan allt börjar om med en annan scen. Det är sällan som regissören Pascal Chaumeil återkopplar en scen i filmen med en annan. Inte heller verkar han tro på humorns förlösande kraft. Undrar om många roliga scener hamnade på klipprumsgolvet (jag vet att klippningen numera görs digitalt!) istället för att hamna i filmen?
Tycker att A Long Way Down ändå har ett visst underhållande värde (en hel del fnitter och leenden men få skratt). men kanske flyr den från det alltid aktuella ämnet självmord lite väl lättvindigt.
Det är en helt klart smårolig och på sina sätt ganska typisk brittisk film, du har säkert sett några av dem alla.
Betyg:
3 filmklappor (av 5)
Hela filmgänget samlat i ett gruppfoto. Regissören står bredvid Brosnan.
Den här filmen missade jag helt när den kom för ett par år sedan. Antar men jag vet inte om den visades på biograferna då.
Kanske dags att börja tycka och ge betyg för filmer igen. Kommer säkert mer, film gillar jag.