Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Att resa är kul. Det tror jag de flesta gillar.

Precis så är det med äldre foton, det är kul att titta i gamla fotoalbum. Se hur något resemål såg ut då och kanske jämföra med egna erfarenheter från samma plats. Men jag har också alltid gillat kartor och då gärna även äldre kartor. Jag gillar att kolla på någon gammal karta och jämföra mot hur det är på samma plats nu. På liknande sätt vill jag gärna följa med på en karta under en resa, orientera mig, veta lite var jag är. Numera har vi "appar" i mobilen som hjälper oss med orienteringen. Men jag gillar papperskartor.
När jag fick min första skolatlas (kartbok) i lågstadiet så gillade jag att bläddra bland kartorna och "resa runt" med fingret. Det var billigt och enkelt och krävde inget pass. ;-)
Ibland tog jag hem kartboken från skolan och ritade av någon del av en karta och fantiserade vidare, skapade egna resor. Jag tyckte det var fantasieggande med upptäcksresande. Att läsa om deras äventyr var kul, jag gillade ämnet historia i skolan.

När jag besökte Rom under en Italienresa och då också besökte Vatikanen och deras stora, fina museum där de bland annat har stora kartrum fulla med kartor var det spännande att kolla in riktigt gamla kartor. Att dra ut olika kartlådor och se hur kartorna blev bättre och detaljrikare med tiden var riktigt skojigt under besöket i Vatikanen.

Med Google Earth kan jag numera göra fantastiska resor runt världen i min dator.

Hos en släkting finns en fin gammal karta över Europa hängande på en vägg.
Den kartan gillar jag att titta på när jag hälsar på. :-)



Norden är sig ganska likt, mot öst är kartan annorlunda.


Del av Europakartan. (Klicka kartan större!)






Del av Europa för ungefär hundra år sedan.


Blir mitt "Jag gillar"-bidrag denna vecka. :-)



Här finns annat att gilla, 

Fann denna reklam för mellanöl i en veckotidning och inser att många, även jag, har minnen med denna ölstyrka som ganska snart efter att det kommit ansågs "fördärva så många ungdomar".
På sitt sätt inget nytt under solen, att testa det som är lite förbjudet hör ungdomen till. Det var väl att ölen fanns i vanliga matbutiker och lätt gick att skaffa.
Men att ganska enkelt få köpa mellanöl (lite svagare än dagens starköl) fick onekligen igång öldrickandet bland ungdomar. Samma dag som mellanölet tilläts fanns det hela 35 mellanölsorter att välja bland i livsmedelsbutikerna! Bryggerinäringen såg mellanölet som en säker inkomstkälla, de gnuggade händerna av lycka!
Mellanöl började säljas 1 oktober 1965. Först sommaren 1977 stoppades försäljningen.


Tänk att de fick annonsera så här förr. Tidningsannons från 1965.

Mellanöl som ofta fanns på festerna när jag var tonåring, fast få eller ingen på festen hade åldern inne.

Lättheten att kunna skaffa mellanöl i någon livsmedelsbutik där de sällan krävde så noggrann leg.koll.
Besökte du ett Systembolag och försökte köpa ut så fanns ju alltid risken att de ville se legitimation (något de också gjorde titt som tätt). Ganska pinsamt råka ut för denna kontroll.

Jag ska inte gå in på gamla festminnen här. Hur smakade mellanölen då, kanske du undrar? Som öl brukar smaka får bli mitt svar!
Men det krävdes en del halstabletter för att dölja lukten när jag sedan kom hem igen. :-)
Jag kan tänka mig att mina föräldrar misstänkte vad jag gjort... men de lät mig hållas.

I samma tidning hittade jag denna spalt i tonårssidorna!


Siws snackbar, bara klicka på bilden!

Tänk att Siwan kåserade i Hemmets Veckotidning! Undrar om hon själv skrev texten eller om hon bara accepterade vad redaktionen skrev ihop?




Ja, nu börjar snart julhandeln igen...

Madeira besökte jag och sambon för några år sedan på semester.

Det var i januari månad vi lämnade ett snöigt Stockholm för att flyga ut till ön i Atlanten. Det gör inte någon större skillnad på Madeira om du är där i januari eller juni. Det är i princip samma väder och temperatur året runt på den ön! När vi var där i januari var det drygt tjugo grader varmt, som ordinär svensk sommar ungefär. Kanske att det blev lite svalt på kvällarna, men det räcker gott att ta med en tröja när man går ut för att äta middag.



Annorlunda miljöer på Madeira.


Den ockragula Sao Tiago-fästningen i Funchal.

Fem timmars flygresa, det var inte så farligt. Men det var en besvärlig landning när vi kom fram till huvudstaden Funchal. Jag frågade en flygvärdinna när vi landat och skulle kliva av vad hon tyckte om inflygningen. Hon erkände då att det varit en ovanligt tuff inflygning, bland de värsta hon varit med om (hon hade då flygit till Madeira i drygt tio år!).

Problemet är både den korta landningsbanan och så bergen och havet, det skapar speciellt svåra vindar även vid fint väder. Jag var glad att det var fint väder, landningen var knepig även då.




Här får du klippet i eget fönster!

Vi flög också in i en båge och kom från samma håll som filmen här ovan.

Landade gjorde vi efter en inflygning som liknade en berg- och dalbaneresa. Motorerna brummade för fullt, för att sedan tystna och vi verkade glida i luften för att så plötsligt gasa på igen. Piloten får nog "flyga känsligt" för att försöka motverka de lynniga vindarna som vill kasta planet omkring lite som en vante i luften. Vi blev ordentligt omskakade. Väl på marken (landningsbanan) så är det full broms på för att få stopp på planet så fort som möjligt.


En av huvudgatorna i Funchal.

Här en annan landning.



Den här landningen kan du också få i eget fönster här!

Även denna landning går ju alldeles utmärkt. Som det ofta gör, men ibland blir det svårare.


Nog betydligt lättare för fåglarna.

Ibland får piloten göra flera inflygningar. Här är tydliga exempel där planet kommer för långt in på det korta landningsbanan och tvingas gasa igen för att stiga och flyga runt en andra gång för att försöka landa igen.
Man både hör vinden och ser vita gäss på vågorna i havet. 



Här har du filmen i eget fönster!

Nu får det räcka med dessa filmer från flygplan som landar! (Ibland undrar jag över hur jag tänker? Varför tjatar jag om detta?)



Intressanta växter.

Själva ön Madeira är helt underbar. Full med fantastiska växter och vackra blommor. Med sitt jämna klimat året runt så finns det alltid många växter som blommar.


Det går en linbana upp till Monte från hamnen.



Där uppe finns denna fina kyrka, Igreja de Nossa Senhora do Monte.

Vill man inte åka linbana ner kan man ta en träsläde nerför (de översta) backarna. Men den resan går tyvärr inte hela vägen längre, som den gjorde förr.


Det här är väl Madeiras motsvarighet till gondolerna i Venedig?


Djuphavsfisken Espada säljs på marknaden.


Vid ingången till marknaden.

Inte långt från hamnen och strandpromenaden finns marknaden full med olika frukter och den speciella djuphavsfisken Espada. Här finns en sida som har panoramabilder, 360 grader att titta runt, marknaden i Funchal är med där! Roligt att se.


Mycket frukt på marknaden.

Tar en film till, om du orkar?! I den här får man se staden Funchal, en underhållande film. :-)



Du kan se Funchal-filmen i eget fönster här!

Så bli nu inte skrämd. Visst är flygplatsen en av de tio värsta och bara erfarna, duktiga piloter får flyga på Madeira. Men väl på ön finns det mycket vackert att se, fantastisk natur att uppleva.


Här en av många levador (bevattningskanaler) på ön.

Att vandra på levador är en verkligen härlig naturupplevelse. Missa inte det om du åker dit! Att åka runt på ön är spännande, ön är väldigt olika från kust till kust.
Något jag minns var att plötsligt mitt i vildmarken kan du hitta små enkla barer där de har en lokal, mycket speciell citron/honung-drink för en billig penning som inte är dum alls. Ibland startar en levadapromenad precis runt husknuten. När vi är inne på drycker så har vi ju Madeiravinet. Här mer fakta kring Madeiravinet. Det finns också en god lokal öl på Madeira, Coral.
Här en rolig reklamfilm.




Här ger DN tips om en bra bok, "På vandring i Funchal"!

Madeira är onekligen en plats jag är rätt sugen på att besöka igen. :-)

Den här resan gjorde vi innan jag skaffade digitalkamera, så bilderna är från Google Earth fotoalbum och även vanlig bildsökning.

Ursäkta om inlägget blev långt.
[Jag skulle lätt kunna skriva lika mycket till. ;-) Men det får i så fall bli en annan gång.]

När jag var barn fick jag gå på cirkus med familjen. Det var en smått magisk upplevelse. Det var Cirkus Scott vi besökte flera gånger på 60-talet. Det var på Storängsbotten som Scott slog upp sitt stora cirkustält. De hade elefanter, sälar och andra djur på den tiden. Under senare år blev djuren färre och akrobater och andra nummer fler.
Nu i helgen slog Brazil Jack upp sitt cirkustält vid Hornstull och hade några föreställningar på gräsmattan nära Tantolunden.
Under många år, när mina barn var yngre brukade vi besöka både Brazil Jack och Cirkus Scott. Barnen gillade Brazil Jack mer, de hade fler djur med i föreställningen och det kändes mer som en familjeföreställning än Scotts cirkus (som var lite tråkigare och vuxna på något vis) och flera år gick vi bara på Brazil Jacks cirkusföreställning.
Det kändes bra på något vis att kunna ge barnen dessa upplevelser, som ett slags arv.
Men nu var det rätt länge sedan jag besökte en cirkus. Barnen är stora och cirkus som underhållning är inte längre deras stora intresse.
Jag tog mig förbi Hornstull och tog några foton kring tältet. Märkte hur jag kände en viss lockelse när jag knäppte mina foton. Tyckte jag kände en svag doft av sågspån.



Ett barn ropade förtjust till sin mamma, -Titta det är ju Lilla Gubben, Pippis häst!

Onekligen lite speciellt när cirkusen kommer till stan.



Artisterna Fedorovi ingår i årets föreställningen.




Så blev det en fototriss till med skyltar.


Andra foton med skyltar hittar du här,  

Ibland skulle vi få se på film i klassrummet. Så brukade läraren säga, nästa lektion ska ni få se film. Det var som en belöning.
Ibland kom en filmprojektor inrullande i klassrummet på en vagn och mörkläggningsgardinerna skulle dras ner för fönstren. Då var det film på gång, ofta ganska tråkiga kunskapsfilmer, men film, rörliga bilder. Vid andra tillfällen blev det diaprojektor och rullbandare, alltså stillbilder. Min mellanstadielärare gjorde ingen skillnad på de två sätten att få i sig kunskap, allt var film, men det gjorde vi elever. Så det blev lite besvikelse när vi skulle lära oss om latituder och longituder. Då skulle vi få se en film, sa läraren, men det blev ett bildspel.
Har du ordning på longitud och latitud? Navigerar du så vet du säkert skillnaden på de två. Jag hade inte den hjälpen, ingen sjöbuse i släkten. Dålig på karta och kompass var jag också, orientering var inte min grej.
Här förklaras longitud. (Där finns även latitud att klicka vidare på.)

Kanske lättare med detta bildspel här under än wikipedia? Hittade denna äldre "film" (ljudlös) som beskriver de två begreppen, längd- och breddgrad.

Är du tillräckligt gammal för att minnas lektionerna i klassrummet då bildspelen visades? Då fick någon elev förtroendet av läraren att byta bild varje gång som det kom ett pling på bandet som spelades upp på Tandberg-bandspelaren. Ibland var det en projektor för diabilder, ibland var det som en rulle film som man vred fram, ruta för ruta, allt styrt av ljudbandets plingande. Bandspelaren brukade läraren själv sköta, en rullbandspelare med en slags växelspak som kunde snabbspola fram- och tillbaka och så klart spela upp eller stoppa bandet. Det var hi-tech på 60-talet! Det hände att någon favoritelev fick ansvaret för bandspelaren, men det skedde inte ofta.



Ni får tänka er en ganska tråkig mansröst som beskriver longitud och latitud.
Antar att vi hade ett bildspel med svensk text, men vad jag minns var "vår film" väldigt likt detta här ovan, väldigt likt. Undrar hur dagens barn skulle ta emot en liknande "filmvisning" i skolan?

Här en typisk skolbandspelare "Tandbergare", med "växelspaken" till höger under räkneverket. Dessa bandspelare var stryktåliga och fortfarande finns de till försäljning på aktionssajter har jag sett.



För dessa rullbandspelare finns väl inte kvar i skolorna nu för tiden?
Någon verksam på skolgolvet som kan berätta, skriva en kommentar?

(Tandbergsfotot är lånat från nätet.)

Förr i tiden, när en kamera var något som få ägde och behärskade, reste det runt människor i vårt land och erbjöd att fotografera alla på gården mot en penning. Jag vet inte, men kanske var det fotografer som hade atelje/fotostudio i stora staden och på sommaren gav sig ut på turné ut i landsbygden. På samma sätt hade kringresande konstnärer tidigare knackat på och erbjudit att måla av gården mot ett arvode. Kanske har du en målning av släktgården hängande på väggen av någon kringfarande konstnär?

I alla fall var det en sådan fotograf som knackade på hos dessa släktingar och husfar tyckte att familjen behövde ett nytt familjefoto att kunna visa upp. Så han sa ja och beställde ett gruppfoto, för varför slösa pengar på enskilda foton? När fotografen sedan kom tillbaka på avtalad tid och gjorde sig redo med stativ och kamera klev familjen ut finklädda och vattenkammade och ställde sig mot husväggen.
Fotot togs, kanske fler och sedan återvände fotografen till sitt tillfälliga boende och framkallade sina bilder samma kväll. Han hann säkert med några gårdar per dag. Dagen efter kom han tillbaka och lämnade över fotot och fick sin betalning. Vad jag förstår så hade han redan fått ett mindre förskott vid fotograferingstillfället (kanske behövdes de till omkostnader?).

Ett säkert osäkert sätt att tjäna pengar på för dessa kringresande fotografer, på en del gårdar ångrade de nog de tagna fotografierna och ville inte längre köpa sina foton. Men jag anar att verksamheten ändå var lönsam.
Så kom detta foto till här under, tyvärr okänt vem fotografen var.


Lite väl stelt och tillknäppt kanske? Undrar hur många foton som togs?

Numera, när var och en har en kamera och/eller en mobil med kamera, så har denna tjänst helt försvunnit.
Fotoalbum har på sitt sätt börjat tillhöra en förgången tid.
Undrar om det fortfarande finns konstnärer som reser runt och avbildar/målar av hemman?
Som så många andra arbetstillfällen som förr fanns så har de väl helt försvunnit.
Även detta ett tecken på utveckling (?).

Ibland blir foton liggande i arkivet, undrar varför?
(Nu tänker jag, jag skulle ha tagit flera foton! Det saknades inte motiv.)

Detta var innan vi blev jagade av gränsvakter... vem kan se var gränsen går i en öken?

Speciell poet, väldigt brittisk. Gillade honom när punken kom. John Cooper Clarke.
Har sett honom i Stockholm för länge sedan, det kan ha varit på Underground jag såg honom live, eller var det på Studion vid S:t Eriksplan? Men han hade nog passat in bra bland alla svartklädda på Ritz vid Medborgarplatsen. Kanske var det där han spelade en konsert. Kanske du vet?



"I Don't Wanna Be Nice"

Här ett annat skönt poem "I Married A Monster From Outer Space", den har jag på skiva. Kan fungera bra som bakgrund när resten av familjen väljer att titta på den amerikanske tv-serien "The Event" på tv:n (jag gav själv upp efter tre, fyra avsnitt in i den första säsongen). Hellre musik än tv kan jag tycka.




"Underground" vid Sergels torg var nog den konsertlokal där jag fick höra både udda musikgrupper och där konserterna kunde avbrytas på grund av bråk eller för att musikerna blev sura/förbannade och klev av scen. Det här var när Punk/New Wave var färsk och "Underground" överlevde inte så länge som klubb/konsertlokal, kanske för att det blev bråk ibland.

Wire var en intressant grupp från den tiden, här låten "Heartbeat" från 1979



Gillar du det här och har Spotify så finns John Cooper Clarke och bandet Wire att lyssna på.

(TV-serier är knepiga, tycker jag. De kräver närvaro av tittaren under många veckor... )

Idag för 25 år sedan skedde mordet på Olof Palme. Händelsen som för alltid kom att ändra Sverige på många sätt och vårt eget sätt att se på omvärlden. På platsen där mordet skedde finns en minnestext på trottoaren.


Kanske har du passerat där på Sveavägen och sett metallplattan i trottoaren?







På lördagen 1 mars -86 gav vi oss iväg på en fest som varit planerad ett bra tag. Alla kom, men festen blev inte riktigt som det var tänkt. Det blev mycket politiskt prat på den festen och mycket funderingar kring mordet på Olof Palme. Vi var nog alla lite chockade över det som hänt. Vår stadsminister var mördad. Vad skulle nu hända? Då trodde jag att snart skulle de lösa mordet. Så fel jag fick, efter 25 år har vi fortfarande inte fällt den som mördade Palme. Tveksamt till om mordet någonsin kommer att lösas. Nu har det gått för lång tid.


Olof Palme med en ung Anna Lindh.

Här ett litet klipp med Olof Palme.

Här står morfar Ginko med mormor och sänder radio för Sveriges barn.

Vi kom att prata om denna morfar Ginko på Hörnan nu i veckan. Eva använder fortfarande uttrycket, själv hade jag inte hört om morfar Ginko på många år. Det finns ett litet radioklipp där du kan höra hur morfar Ginko lät i radion på 50-talet. Intressant hur det kom att skapa uttrycket "Har du gjort det, ja då är jag "moffa" Ginko!" som många använde då på 50- och 60-talet (somliga än idag!). Hittade denna sida från SR på nätet om Ginko.


Mormor och morfar Ginko, som medverkade i radioprogrammet "Snurran" på 50-talet (bilderna från SVT).

Lite information till dig som är yngre eller har glömt:
Det var betydligt strängare för barnen på 50-talet. På den tiden skulle barn mest vara välartade och hålla tyst. Då skulle "maten tysta mun" dvs barn skulle sitta tysta vid middagsbordet och äta upp sin mat och tacka för maten efteråt. Det var bara de vuxna som fick prata vid middagsbordet. Då tilltalade man alla äldre med ni eller tant/farbror, speciellt barn skulle visa vördnad och aktning inför vuxna. När man fick något skulle man niga eller bocka. I skolan var lärarinnan/läraren den som bestämde, barnen hade ofta ingen talan och aga förekom fortfarande. Busade du på lektionen kunde du få en luggning eller ett rapp med pekpinnen över fingrarna eller en kvarsittning.
Var det fullt på spårvagnen eller bussen så reste barnen på sig och erbjöd sin plats åt vuxna. Så gjorde man, för så skulle man göra om du var ett väluppfostrat barn.
Du-reformen dök upp först sent 60-tal och innebar en revolution. Att som barn få tilltala vuxna som jämlika med ett du var främmande för de flesta långt in på 70-talet.
Om du lyssnar på radioklippet från "Snurran" så är barnpublikens högljudda medverkan inte längre så konstigt. Det måste ha känts spännande att få vara med på samma villkor, om du förstår vad jag menar. 
Det har hänt en hel del sedan 50-talet och det är väl tur det?

Finns en massa skoj på YouTube om du vet artistens namn. Finns en del trevliga personer som fixar ihop klippen och publicerar på "Tuben" så att vi kan njuta av gamla singlar och ep. Heder och tack för gärningen!

Denna låts behållning är bilderna som syns när låten spelas i klippet. :-)


(Om du vill kan du få klippet i eget fönster här!)

Mopeder som fanns där bland de som var lite äldre... bilar för de som var "mogen ungdom".

Minnet ligger både i låtar och bilderna. Bland 60-talslåtarna märker jag hur vissa låtar triggar igång min hjärna och jag kan minnas stora delar av låttexterna. Lustigt hur skallen fungerar...

Visst finns den med svensk text också! "Something stupid" blir på svenska "Nånting fånigt!". Här är det Lill-Babs och Curt Peterson på en knastrig 7 tums-singel.



Såg du Lill-Babs nu under hösten på Fyran? Hon var en av artisterna i "Så mycket bättre". Här kan du höra hennes sköna version av "Så klart!" (Du behöver Spotify.)!

En annan tös som sjöng bra på 60-talet var Anita Lindblom. Här en låt med text som inte fungerar numera... helt annat läge på 60-talet.


(Kanske finns det någon som vill se detta klipp i eget fönster?)

"Balladen om den blå baskern" är en annan Anita Lindblom.


(Detta klipp kan du få i eget fönster här!)

Jag väljer att avsluta detta inlägg med en Cornelislåt här framförd av Hep Stars.



Musiken och framförallt texterna, Åh ljuva 60-tal! Var inte det en låttitel också?

Den som letar ska finna. Via en duktig webletarkompis har jag fått denna länk http://www.muslib.se/hand/manadens_raritet/1009/raritet1009.html Verkligen tack för detta, jag hade ingen aning om att detta.

En glad överraskning. Det var en stor apparat runt konserterna. Det repades och föreställningen ändrades en del under arbetet. Tyvärr fanns det delar i föreställningen som inte blev av, det hände saker i mitt privatliv som förändrade allt. En turbulent tid, så kan det bli ibland. Under arbetet med och sedan efter "Bodysense" har jag insett att det är svårt hålla i en liknande "stor maskin" och samtidigt vara kreatör/kompositör. Det var förresten en gammal gymnasiekompis, Björn Nordin som gjorde det vågiga keyboardet med konsertnamnet. Tyckte det var läckert då och gillar det fortfarande. Har tyvärr tappat kontakten med honom (så snubblar du på detta, hör av dig!). Man behöver hjälp när produktionen blir större och efter "Bodysense" kom en ofrivillig paus som samtidigt var nyttig, gav tid till eftertanke (på flera sätt).


Konsertaffischen, ganska fräck (om jag får tycka det själv?)

Många roliga och spännande konserter har jag sett på Fylkingen. Roligt att själv göra en av flera konserter på detta kreativa ställe. Tänk, det var 1990 som konserterna framfördes (ett bra tag sedan) sist, dags att börja skapa någon ny konsert (kanske Bodysense, part two?)!
Nu är det ristat i sten, he, he.

Var förbi en blogg som visade upp en gammal stenkaka. Yngre besökare har kanske inte ens hört ordet stenkaka, vad är det? Jo, här står det lite.

Har jobbat/delägt ett antikvariat och senare skivbörs på Götgatan i Stockholm. Det var en härlig tid eftersom musik alltid har betytt mycket för mig och att då jobba med detta var roligt. De gamla lp-skivorna är oslagbara som musikbärare och de har även ofta snygga omslag, som t ex Pink Floyds omslag. Blir inte samma sak med omslagsbilden på små cd-skivor. Det var bättre med de stora lp-skivorna. När CD:n tog över mer och mer av skivförsäljningen under 80-talet så tappade lp-skivorna stora delar av sin begagnademarknad och försäljningen sjönk som en sten mot botten. Det märktes också ett annat köpbeteende bland kunderna när de "jagade" cd-skivor. Skivorna levde kortare tid. Nyheter blev plötsligt hyllvärmare som ingen verkade bry sig om. De plastiga omslaget gick ofta sönder om man tappade dem på golvet. En annan tråkig detalj var att de var mycket enklare att stjäla, så det blev till att ta ut cd-skivan ur omslaget och förvara dessa för sig bakom disk. Lp-skivorna blev mer och mer bara stående i sina backar. Några "discofiler"/samlare tittade in ibland och då och då såldes någon gammal vinyl.


Några gamla singlar. "Ge facket en chans" bygger på John Lennons "Give peace a chance". Bruce Willis är en skaplig rocksångare.

Många var skivaffärerna som tappade mycket i omsättning när cd-skivorna slagit rot på allvar och det drabbade även skivbörsarna, så också "vår butik". Numera är det helt andra affärsrörelser i Götgatsbacken än det var på 80-talet. Få av de gamla roliga butikerna finns kvar, mest är det caféer och pubar och restauranger som tagit över.
En helt annan sak som man kunde göra förr var att läsa av musiken direkt från skivspåren på vinylen. Skivspåren såg olika ut beroende på dynamiken i musiken, det gick att se om musiken var lugn eller bullrig. En fräsch skiva skimmrade i regnbågens färger när jag kollade kvalitén! Stenkakorna var en helt annan historia. Tunga och sköra, inget vi ville befatta oss med i skivbörsen. Få skivspelare hade 78 varvshastigheten och det krävdes en annan typ av nål, grövre. Så det var svårt kolla skickat om någon kom in med några stenkakor och ville sälja. En kompanjon var/är stor fan av allt med Elvis P. Inte min musik, men en kompanjon försökte även finna Elvis första inspelningar, som just fanns på gamla 78-varvare/stenkakor. Inte lätt att finna dessa rariteter. Själv gillar jag nog 60- och 70-talet mest rent musikaliskt sett. Musik fylld med tidig hårdrock och symfonirock och härligt fri popmusik och så punken på slutet av 70-talet. Åh, vilka tider och vilken skön musik. Den håller än!

Eftersom det blev några år där bland småbutikerna i Götgatsbacken har jag då och då satt mig och skrivit på en berättelse som utspelar sig på dessa Södermalmskvarter. Nu har jag börjat rensa i allt det skrivna och även börjat skriva om. Kanske kan det bli en färdig bok under nästa år, vem vet?

Anledningen till detta inlägg har sin grund i senaste fototemat "ordlös onsdag" hos Susanne.

Kolla här så fattar du