Erik "Semlan" Klings blandade intryck

 

Det var ett tag sedan jag sist tyckte till om någon/några filmer och några nyare filmer har jag sett den senaste tiden, så kanske det är dags för "filmtajm" igen? Har bara inte hunnit med att skriva ihop något, men nu så... här kommer jag att ta upp tre ganska olika filmer. Men alla tre känns ändå som matinéfilmer, vilket för mig betyder att filmerna inte kräver så mycket tankeverksamhet och att de alla tre främst är underhållande om än på olika sätt. Kanske har du sett någon av de tre du också?

 

 

 

Börjar först med filmen "The Monuments Men" som jag tyvärr missade när den gick på bio, men nu har jag tagit igen skadan och sett denna krigsfilm. Inser att filmen säkert gör sig bättre på en större duk. Intressant historia som bygger på verkliga händelser från 2:a världskrigets slutskede om ett mindre gäng konsthistoriker som får i uppgift att försöka hitta all konst som tyskarna har tjuvat ihop under kriget och gömt undan. Det var ju precis för 70 år sedan som de allierade startade den stora motattacken vid Normandie mot Hitlers trupper, så på något sätt känns filmen aktuell. Säkert inte heller någon tillfällighet att denna historia nu dammats av och blivit en underhållande krigsfilm. Lite som "Jakten på den försvinna skatten" fast i mer verklig krigsmiljö.

 

 

 

 

George Clooney spelar huvudrollen som Frank Stokes och han har varit med och skrivit manus och han regisserar också filmen. Med sig har han (som vanligt, höll jag på att skriva) Matt Damon, de har gjort några filmer ihop nu och flera andra kända namn ingår i rollistan, som Cate Blanchett (hon har den enda kvinnliga rollen i filmen) och så underbara Bill Murray.

 

 

 

 

Den rolltyp som George Clooney själv brukar spela känns igen, han fixar lekande lätt att gå runt och skapa ett allmänt välmående omkring sig även i denna film. Det finns något i hans blotta uppsyn som invaggar oss tittare i ett behagligt lugn. Det ordnar sig nog, det fixar sig nästan alltid när Clooney är med. Även denna gång behärskar han både huvudroll och regiarbetet med en grupp duktiga, vana, synnerligen vältrimmade filmskådespelare. Den här krigsfilmen ger onekligen lite av en historielektion samtidigt som den på ett smått lekfullt sätt berättar om en ganska udda händelse i andra världskrigets slutskede. Här kan vi verkligen tala om jakten på den försvunna (konst-) skatten!

 

 

Under filmens snudd två timmar långa berättelse lyckas Clooney snudda vid hur tyskarna behandlade judarna (utan att vi som publik berörs allt för mycket) och hur tyskarna nästan lyckades förstöra ovärderliga konstskatter. Vilket onekligen får mig att fundera över vilka konsekvenser det kunde ha fått på vår konsthistoria om tyskarna lyckats förstöra all europeisk konst. Som i en scen när de hittar guld i ett par lådor och Matt Damons rollkaraktär tar upp en näve guld och låter dessa små guldklimpar rinna mellan fingrarna ner i lådan igen medan han konstaterar att det är guld från tandfyllningar. För oss som ser filmen räcker det, vi behöver ingen ytterligare information, vi vet att det är guldplomber som samlats in från koncentrationslägrens många dödade judar. Jag ryser till lite.

 

 

 

 

Det kommer lite moralprat vid några tillfällen när dessa amerikanska soldater/hjältar försöker finna och ta tillbaka all konst som nazisterna har lagt beslag på och nu i krigsslutets försöker både de allierade trupperna och ryssarna finna all konst. Mycket av konsten finns gömda djupt nere i några gruvor. En del dramatik under den kapplöpning som blir när ryssarna dyker upp för att själva lägga beslag på konstskatten.

Tror nog att Clooney funderat över det politiska läget i världen (speciellt Europa) just nu och låtit det påverka en del repliker i filmen. Det är ju onekligen lätt att med facit från historien ge rollkaraktärer insikter och tankar som de troligen inte kunde ha haft i verkliga livet då, under pågående krig.

Men i det stora hela kan jag ge krigsfilmen "The Monuments Men" ett gott medelbetyg, den får mer än godkänt.

Lite av en "feel good" film, en matinéfilm kanske främst för vuxna män som gärna grottar ner sig i krigsdokumentärer från andra världskriget.

"The Monuments Men" innehåller flera roliga repliker, främst är det Clooney och Damon som levererar dessa repliker (one liners). Redigt och rakt berättad historia utan att krångla till det och så med glimten i ögat. Långt ifrån någon ny "Kellys hjältar" men den klassikern är svårslagen i sin blandning av drama och komedi.

Appropå klassiker, här kommer en idolbild på en annan.

 

 

 

Så över till den rafflande historien om kvinnan av börd och mannen av folket, ja eller lägre än en bonde, en slav helt enkelt, som finner otillåten kärlek i romarriket. Låter knappast som att manusförfattaren har tänkt utanför ramarna här inte! Filmen är "Pompeii" som ändå lyckas ganska bra att gestalta katastrofen och också berätta hur livet kunde vara för några människor för tvåtusen år sedan.

 

 

 

 

En ganska otroliga kärlekshistoria vävs in i den huvudsakliga historien, där vulkanen Vesuvius får ett förödande utbrott som förstör staden Pompeji totalt!  Kärlek tillsammans med gladiatorspel och elaka romare från just Rom som rest till Pompeji för att kolla in folket i den trakten vävs ihop till en underhållande brygd som jag gärna sköljer i mig. Med tanke på det stora Romarriket så är denna korta resa från Rom till Pompeji nästan som att gå in på grannens tomt och kolla hur gräset växer där. Naturligtvis utspelas detta kort före och under Pompejis stora utbrott år 79 e.Kr. Vi vet historien, men boende i Pompeji anar inte katastrofen som närmar sig under första halvan av filmen. Den filmdelen kanske känns som en ren transportsträcka, men är förvånadsvärt underhållande och flera skådespelare utmärker sig med bra skådespel. Liknande filmer brukar inte ägna så mycket tid till skådespelarna och här känns det som regissören bemödat sig om att faktiskt ge lite utrymme till några som kan förmedla mer än att blott se vältrimmade ut och som kan svinga sina tunga svärd elegant och snyggt i bild.

 

 

 

 

Så "Pompeii" är en slags historisk katastroffilm men med mycket gladiatorstrider i första halvan. Kärlekshistorien vet jag inte riktigt varför de klistrat in i actionfilmen, kanske finns den bara för att få lite kvinnlig publik att följa med pojkarna in i biomörkret.

Vår hjälte verkar inte helt bekväm i kärleksscenerna, men han försöker spänna sina muskler och se vacker ut i profil så gott han kan även i de scenerna. Hans skådespelarförmåga är tyvärr mycket begränsad, men hans gladiatorkompis lyckas bättre och han tillför lite humor till den i övrigt alldeles för allvarliga och stelt torra berättelsen.

 

 

 

Så efter två tredjedelar av filmen börjar vulkanen Vesuvius kasta iväg glödande lavaklot och aska faller som snö från skyn. Lite jordbävning kryddar katastroffilmen också med lite tidigare i filmen. Snygga effekter bjuder filmen på av ett effektteam som mest suttit vid datorerna och "trollat". Men de har gjort ett gott arbete och flera ganska trovärdiga stridsscener mellan gladiatorerna finns det också plats för.

Om vi letar vidare i historieböckerna så går det säkert att skapa fler katastroffilmer från andra liknande händelser i världshistorien och det görs ju även film av bibliska berättelser, som Noahfilmen nu nyligen med Russel Crowe i huvudrollen.

Filmen "Pompeii" står som på två ben mellan gladiatorhistorien och vulkanutbrottet och så ett mindre (erigerat) tredje ben i mitten med filmens kärlekshistoria och på något sätt lyckas de väva ihop de tre benen till en hel kropp, ganska skickligt berättad för att vara en typisk matinéfilm. Mest sitter jag och väntar på att vulkanen ska spruta ut sin lava. När kärleksparet nästan verkar fly undan katastrofen med häst och vagn och klara sig, kan jag inte annat än sucka. Matinéfilmer kan vara precis så här enkla och ganska skrattretande i berättandet, i sin dramaturgi. Hur det slutar, ja känner du historien så vet du säkert svaret på den frågan, annars får du väl kika på filmen själv.

Man vill fortsätta äta popcorn och dricka läsk genom hela filmen och kanske busvissla lite när kärleksparet pussas lite blygt. Inget som sticker ut och inget som får filmen att höja sig nämnvärt över vattennivån, men en bra matinéfilm är det trots allt.

Nu över till en svensk film!

 

 

 

 

Så vill jag avsluta denna filmtrio med den svensk filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Redan att placera Robert Gustafsson i huvudrollen borgar för en publiksuccé. Att sedan låta Felix Herngren, känd från Solsidan, regissera denna påkostade fimatisering av succéromanen som så många svenskar läst och gillat ökar naturligtvis intresset för filmen. Över 1,5 miljoner svenskar har redan sett "Hundraåringen..." och en sådan succé var det länge sedan vi upplevde på våra biografer. I absoluta biotoppen bland svenska filmer finns flera av Lasse Åbergs olika sällskapsresor och så några Astrid Lindgren filmatiseringar. Och nu sällar sig också Robert Gustafsson som hundraåringen Karlsson till denna skara med svenska filmsucéer med mer än en miljon biobesökare.

 

 

 

 

Lite nervös var jag innan jag såg filmen att Robert Gustafsson skulle spela över som han gjort i flera tv-serier. Men glatt märkte jag snabbt att Robert är övervägande lågmäld i sin rollkaraktär och också mycket trovärdig (inte bara i sminkningen) som äldre herre. Robert Gustafsson går runt i filmen och småmuttrar en del, en knarrig gubbe som upplevt mycket under sina hundra första levnadsår.

Tror att Felix Herngren kan ha bidragit med sin regi och på så vis bitvis hindrat Robert från att bli för lössläppt i sin gestaltning av hundraåringen. Tvärt emot flera äldre filmkomedier där en lössläppt Janne "Loffe" Carlsson på sitt sätt kunde punktera filmen och tappa både historien och sans och vett på vägen. Samma Janne "Loffe" Carlsson som var så bra i flera Slas-filmatiseringar!

Hundraåringen tror jag vinner på att Robert Gustafsson behåller sitt lågmälda utspel.

 

 

 

 

 

Här ett tidigt "bevis" på att han faktiskt behärskat rollen som gammal gubbe rätt länge.

 

 

 

 

 

 

 

Visst finns det likheter med den amerikanska filmen "Forrest Gump" med Tom Hanks i huvudrollen. För även Allan Karlsson träffar på en del känt folk, som Josef Stalin och Harry S. Truman och även Einsteins tankspridda bror i ett fängelse i Gulag. Precis som Dynamit-Harry i Jönssonligan-filmerna så gillar Allan Karlsson när det smäller. I en liten återblick i filmen så får vi se när sprängämnesexperten Allan hjälper Robert Oppenheimer (ja just han!) att skapa atombomben.

 

 

 

 

 

Felix Herngren har skapat en härligt mustig och (tack vare flera bra skådespelarinsatser) mycket underhållande film. Det ligger inget nedsättande i det att jag kallar filmen för en bra matinéfilm!

Herngren har skapat en svensk klassiker, en film som precis som sällskapsresorna kommer att roa nya generationer många år framöver. Den svarar upp till i alla fall mina förväntningar, ja faktiskt mer än så.

 

Dags för filmbetyg.

 

The Monuments Men   

 

Pompeii                     

 

Hundraåringen...          

 

 

Betygen går från en klappa till fem klappor där fem är högsta betyg.

 

Kan nämna att bilderna är filmbolagens egna pressbilder.