A Long Way Down

 
 
 
 
Jag har inte läst Nick Hornbys roman Fallhöjd.
Boken ligger till underlag för manuset till filmen "A long way down". De flesta av Nick Hornsbys böcker har filmatiserats. Den här gången har filmen skådespelaren Pierce Brosnan som säljande namn och ytterligare tre andra utmärkta skådespelare i de ledande rollerna. Filmen börjar med att de fyra träffas en natt på taket till en hög byggnad i London.
 
 
Här står Pierce Brosnan, Imogen Potts och Toni Collette på taket i början av filmen
 
 
De har alla sökt sig dit upp för att hoppa ner från taket. De har alla tänkt begå självmord.
Kan man verkligen göra en komedi om detta?
Svaret på den frågan är helt klart att det går tydligen riktigt bra.
Och varför inte, en tidigare brittisk komedi handlade om fyra begravningar, och så ett bröllop också i samma film. De fyras väldigt olika historier flätas ihop under filmens gång. Med tiden blir de vänner, några blir riktigt goda vänner.
 
 
 
 
Pierce Brosnan bevisade redan i ABBA-filmen "Mamma Mia!" att han kan spela komedi och fortfarande besitter samma charm som gav honom rollen som Remington Steel i tv-deckaren med samma namn om nu någon minns den gamla deckaren (det var för övrigt tv-kontraktet som Remington Steel som hindrade Brosnan från att nappa på rollen som James Bond första gången han blev tillfrågad). Så jag tycker Pierce Brosnan fungerar bra i sin huvudroll som tv-kändisen Martin Sharpe som tröttnat på sitt liv så totalt att han tänker hoppa från taket på nyårsaftonen.
 
 
Toni Collette som spelar Maureen tillsammans med Pierce Brosnan som Martin i en smålustig scen.
 
 
Han får snart sällskap av Maureen (Toni Collette) en ensamstående mamma med en handikappad son, och snart dyker även Jess (Imogen Poots) dotter till någon känd och hård politiker upp på taket. Hon har mascara smetad under ögonen och är väl den som tydligast sinalerar att hon är trött på livet.
 
 
Aaron Paul som JJ och bakom förföljande Imogen Poots som Jess
 
 
Slutligen dyker musikern/pizzabudet JJ (Aaron Paul) upp på taket. JJ påstår sig ha cancer och har det att skylla på varför han tänker ta livet av sig. Tillsammans blir de en slags kvartett med ett gemensamt mål. Men de fyra beslutar sig för att vänta med självmorden och ingår i en pakt om att leva till ett visst datum (minst så länge)
 
Sedan tar historien några krumbukter och (o-)väntade svängar och några överraskningar innan den väljer att landa, ja hur då? Ska inte avslöja mer av filmen. Knappast något man minns om ett år, men jag tyckte den är värd att se (varför inte hyra som DVD en dålig tv-kväll?).
 
 
 
Pierce Brosnan väntar på att en scen med "dolly" ska tas vid floden Thames i centrala London
 
 
Skådespeleriet är stundtals utmärkt, men kunde säkert ha varit lysande bara regin varit bättre. Tycker filmen har svårt att hålla ihop. Det finns scener som är kul och några där skådespelarna får anstränga sig lite, men allt som oftast kommer ingen fortsättning utan allt börjar om med en annan scen. Det är sällan som regissören Pascal Chaumeil återkopplar en scen i filmen med en annan. Inte heller verkar han tro på humorns förlösande kraft. Undrar om många roliga scener hamnade på klipprumsgolvet (jag vet att klippningen numera görs digitalt!) istället för att hamna i filmen? 
 
Tycker att A Long Way Down ändå har ett visst underhållande värde (en hel del fnitter och leenden men få skratt). men kanske flyr den från det alltid aktuella ämnet självmord lite väl lättvindigt.   
 
Det är en helt klart smårolig och på sina sätt ganska typisk brittisk film, du har säkert sett några av dem alla. 
 
 
Betyg:  
             
 
 
3  filmklappor  (av 5)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hela filmgänget samlat i ett gruppfoto. Regissören står bredvid Brosnan.
 
 
Den här filmen missade jag helt när den kom för ett par år sedan. Antar men jag vet inte om den visades på biograferna då. 
Kanske dags att börja tycka och ge betyg för filmer igen. Kommer säkert mer, film gillar jag.
 
 
• Kategori: filmprylarTaggar: A Long Way Down, Nick Hornsby, Pierce Brosnan; • Kommentarer (0)

Out of the Furnace

 
 
Filmen börjar på en drive-in bio där en högst otrevlig manlig biobesökare misshandlar sin egen dam och andra.
 
 
Som en våldsam prolog får öppningsscenen sin förklaring först långt senare i filmen. Vi befinner oss i börjar av Out of the Furnace på en drive-in bio. Den person som i slutet av scenen ensam kör iväg från biografen är en sadistisk och mycket våldsam man vars namn vi senare får reda på, Harlan DeGroat (rollen spelas av Woody Harrelson). Han får ett ursinnigt vredesutbrott och ger sig på en annan biobesökare som tycker att Harlan behandlar sin kvinna illa (vilket han verkligen gör).
 
 
 
Stålverket har en biroll i filmen "Out of the Furnace", där Christian Bale och Woody Harrelson har huvudrollerna.
 
 
Out of the Furnace skulle jag översätta med "Ut ur smältugnen" och kanske skulle titeln kunna förklara lite av filmens handling. För den här filmen innehåller mycket, det är inte allt som visar sig så där omedelbart som öppningsscenen i filmen som ger en tydlig fingervisning av vad som kommer att dyka upp senare. En del kryper sakta fram från mörkret under en sten och ytterligare en del av handlingen vill knappt ge sig till känna för att sedan plötsligt explodera.
Delvis är filmen grå och lågmäld. Skådespelet är inte yvigt och tydligt som i en del actionthrillers utan snarare subtilt och arbetar med små gester för att sedan, precis som i början, blomma ut i en kaskad av rått, brutalt våld.
 
Stålverket kastar sin skugga över hela samhället Rust Belt där Russell Baze (Christian Bale) lever sitt ganska småtrista vardagsliv tillsammans med sin vackra kvinna Lena Warren (Zoe Saldana) och tjänar sitt uppehälle på stålverket, the steel mill. Rust Belt verkar vara ett samhälle som har sett sina bästa dagar passera för ganska länge sedan, nu verkar det ha en svår tid framför sig. En del butiker lever en döende tillvaro och
Russell har sitt arbetspass vid den varma smältugnen inne på stålverket där han arbetar sina skift utan att direkt klaga.
 
 
Regissören Scott Cooper (i mitten) beskriver för Zoe Saldana och Christian Bale hur de ska agera i en scen.
 
 
Russell som många andra av arbetarna tar sedan en öl på den lokale baren efter arbetspasset. Barägaren John Petty (spelas av Willem Dafoe) låter sin betrodde bartender Dan (Tom Bower) slå på TV:n som visar bilder från Demokraternas nationella kongress (det är år 2008). Senator Ted Kennedy håller tal och stödjer Obama’s nominering som presidentkandidat.
Russell har en yngre bror Rodney som tjänstgjort flera gånger i Irakkriget och som inte vill arbeta på stålverket som deras far gjort hela sitt liv och som den äldre brodern gör. Fadern är svårt sjuk och Russell hjälper till att ta hand om honom.
 
Men Russells vardag slås plötsligt i spillror när han kör hemåt onykter och han orsakar en svår bilolycka där flera dör i krocken.
Vilket i sin tur skickar Russell på ett längre fängelsestraff för att sona sitt brott. Här trodde jag ett tag att filmen skulle bli ännu en skildring av det tuffa och hårda fängelselivet, men filmen stannar inte kvar där.
 
 
Äldre brodern Russell (C. Bale) har problem med att förstå Rodney (spelas av Casey Affleck).
 
 
När Russell kommer ut igen så är nästan inget som det var när han åkte in i fängelset. Brorsan Rodney väntar visserligen vid fängelsegrinden och ger honom skjuts hem, men hemma väntar inte längre någon flickvän (hon bor istället tillsammans med stadens sheriff Wesley Barnes, rollen spelas av Forrest Whittaker) och ganska snart märker vi att den otåliga Rodney har ställt till det för sig, han har stora spelskulder hos barägaren John Petty. Spelskulder som han tror sig kunna fixa genom att gå upp och vinna några matcher inom den olagliga boxningen, s.k. street fighting.
 
 
 
Ute ur fängelset besöker Russell sin faders grav.
 
 
Rodney får höra om att det finns ett ställe där man kan vinna stora pengar. Det är enligt barägaren John en synnerligen otrevlig, riktigt otrevlig skurk vid namn Harlan DeGroat som driver boxningsmatcherna. Vi i biopubliken vet redan vilken äcklig typ Harlan är. Så John Petty vill först inte ens låta Rodney få slåss i någon match som DeGroat anordnar. Men Rodney vill så gärna och får efter lite tjat sin vilja igenom.
När brodern frågar om hans skulder så säger han att han ska lösa problemet själv. Syskonkärleken mellan bröderna är tydlig, men manligt (?) klumpig och lite tafatt. Detta gestaltar de två skådespelarna fint.
 
 
 
Russell ute i skogen tillsammans med Gerald "Red" Baze (Sam Shepard) får syn på en hjort.
 
 
Det finns ett avsnitt där Russell tillsammans med Uncle Red (Sam Shepard) beger sig ut i skogen för att jaga hjort. Russell får syn på en vacker hjort med förmår sig inte att skjuta hjorten. En scen som verkligen känns igen från en annan film, nämligen "The Deer Hunter" från 1978 som Michael Cimino gjorde med Robert De Niro. Då handlade det om Vietnamkriget och återvändande soldater. Robert De Niro har jag för mig jagar vid flera tillfällen i filmen och skjuter någon hjort men låter en ståtlig hjort få passera, fast han fanns i siktet. (Minns du det vackra med vemodiga ledmotivet i filmen?)
Denna gång finns istället Irakkriget lite svagt i berättelsens bakgrund och Russell är bara i skogen och jagar vid ett tillfälle. Men visst finns det likheter. Regissören Scott Cooper (som även skrivit manus tillsammans med Brad Ingelsby) verkar ha tagit med denna jaktscen med flit och kanske själv sett det som en homage till Ciminos film och där Russell inte skjuter hjorten precis som De Niro gjorde i Deer Hunter. Istället är det Red som skjuter en hjort.
Det finns en poäng med dramaturgin, speciellt med tanke på vad som sker senare i filmen.
 
 
 
Här ett foto från inspelningen av filmen Out of the furnace med Casey Affleck.
 
 
Christian Bale är en skådespelare som verkar ta sig an väldigt skiftande rollkaraktärer i sina filmer. Jag såg honom nyligen som en lönnfet smygflintis i den underhållande American Hustle och den här thrillern skulle kunna tappa en hel del om det inte vore Bale i rollen som Russell. Det finns flera tunga namn i rollistan, den lokale skurken och så naturligtvis den illegala spelfixaren och store skurken
 
Vi placeras i ett historiskt och politiskt sammanhang och den här filmen känns faktiskt lite som en nyare version av the Deer Hunter även om den inte innehåller några krigsscener. Men våldsscener saknas verkligen inte i filmen.
Filmen kröp in under skinnet på mig och så brukar det inte bli så ofta när jag ser liknande filmer.
Så mitt betyg blir högt. Den här filmen tycker jag är riktigt sevärd. Men jag höjer ett varnande finger. Om du inte brukar se så mycket våldsamma filmer, då kanske inte den här filmen är något för dig, för brutala slagsmålsscener finns det i filmen bland annat.
 
 
Out of the Furnace
 
 
         
 
 
 
Kanske finns anledning att återkomma till en annan film med Bale, nämligen...
 
Ganska olika är de två, men riktigt bra filmer med Christian Bale i ledande huvudroller i båda filmerna.
 
 
• Kategori: filmprylarTaggar: Christian Bale, Out of the Furnace, Willem Dafoe, Woody Harrelson; • Kommentarer (1)

Grand Budapest Hotel

 
 
Överst på berget ligger Grand Budapest hotel, där en del av filmens handling sker.
 
 
Vilken film!
Har varit iväg på bio och sett filmen The Grand Budapest Hotel. Det var väl investerade biljettpengar, jag njöt redan efter att ha sett blott fem minuter av filmen. Skönk ner djupt i biofåtöljen och lät den välformulerade och bitvis underfundiga dialogen och de underbara karaktärerna som fyller Grand Budapest Hotel ta mig med storm! Den fantasifulla historien behöll greppet, min totala uppmärksamhet fram ända till slutet när eftertexterna började vevas efter ungefär hundra minuter. Vilken resa jag just fått uppleva. En resa både i tid och rum.  Wes Anderson står tillsammans med en annan regissör, Woody Allen, i en klass för sig. De lyckas skapa små mästerverk och filmskapandet verkar så enkelt och lätt när de berättar sina historier. Bägge kan tillsammans med var sin grupp skådespelare skapa makalösa historier, Grand Budapest hotel är verkligen en makalös berättelse full med mustiga karaktärer.
 
 
Wes Anderson ger regi åt de två huvudpersonerna i filmen The Grand Budapest Hotel.
 
 
Vi har ett berättarjag, en författare som besöker hotellet i modern tid och där träffar en åldrad Zero (Murray Abraham) som berättar om sitt händelserika liv och därifrån spinner hela berättelsen vidare med äventyren kring de två centrala rollerna i filmberättelsen, en ung lobbypojke Zero (debutanten Tony Revolori) och den elegante portieren Gustave H (spelad av Ralph Fiennes) som kurtiserar kvinnliga gäster på hotellet. Gustave upptäcker Zero som precis börjat på hotellet (året är 1932) när huvudhistorien börjar och de två blir snabbt vänner. Filmen är lite löst indelad i olika kapitel, kanske för att bevara bokkänslan och kanske också för att få oss att förstå att det hela bara är en fantasihistoria. Men en helt fantastisk historia full med invecklade sidospår.
 
 
Zero och Gustave reser tåg under oroliga tider, kring dem börjar ett andra världskrig.
 
 
Bergbanan som tar en upp mot Grand Budapest Hotel.
 
 
Regissören Wes Anderson har gjort ännu en helt underbar film, en riktigt god och njutningsfull chokladpralin som man sakta suger i sig. (Det fanns en mäktig chokladpralin som Fazer gjorde som hette just Budapest. Ska tydligen finnas kvar i deras sortiment, men bara i Finland, tyvärr inte här i Sverige.)
Tidigare har Anderson gjort bland annat Royal Tenenbaums, Life Aquatic with Steve Zissou och The Darjeeling Limited. Kanske har du sett och gillat någon av dessa tre? Du blir knappast besviken av Grand Budapest Hotel.
 
 
Hotellet i sin 80-tals skrud med en äldre Zero (Murray Abraham).
 
 
Redan de ovanliga möblerna och tingen runt Kovacs är värda minst en egen berättelse eller hur?
 
 
Valet av skådespelare för de olika rollerna i Grand Budapest Hotel är precis lika utsökt som deras uppenbarelser i sina och de miljöer där de vistas. Helt underbara karaktärer ofta sminkade så man knappt ser vem som döljer sig bakom sminket. Ta bara en av dem alla, advokat Kovacs (Jeff Goldblum) som får i uppdrag att fördela arvet efter den mycket rika madame D. Han står där bakom sitt skrivbord och berättar om hur arvet ska fördelas bland de giriga släktingarna. Goldblum lyckas att med små rörelser och ändrat tonfall göra testamentuppläsningen till ett konstverk i sig.
 
 
Produktionsteamet fann ett gammalt tomt varuhus som gjordes om till hotel Grand Budapest.
 
 
 
Gustave med det fina konstverket "pojke med äpple" som han tvingas stjäla från snikna anhöriga.
 
 
Tavlor i bland annat filmens hotelfoajé påminner mycket om Gustav Klimt tavlor i jugentstil.
 
 
Ett värdefullt konstverk testamenterar madame D. oväntat till Gustave. Naturligtvis är de närmast anhöriga inte alls förtjusta i advokatens laglydiga linje, de vill inte ge tavlan till Gustave. Den linje där advokaten hänvisar till ett nytt testamente som pekar ut Gustave H som ensam arvinge till madames stora förmögenheten vill de anhöriga ledda av sonen, där hotellet The Grand Budapest ingår tillsammans med den berömda tavlan "pojke med äpple". Just den ständigt nämnda återkommande titeln på detta konstverk får mig att tänka på komediserien "Allå allå 'emliga armén" med Renee som jobbar för motståndsrörelsen och äger ett café och får gömma undan ett konstverk "den fallna madonnan med de stora behagen".
När Zero och Gustave ska stjäla konstverket "pojke med äpple" så påminner scenen om en tavelstöld i en av bröderna Marx filmer. Det finns flera scener i Wez Andersons film som får mig att minnas liknande scener från olika filmer. Detta igenkännande invaggar i alla fall mig i ett skönt välbefinnande.
Bland annat en James Bond-influerad skid/släd-jakt med rafflande jaktscener, en avancerad rymning från fängelset som får mig att tänka på flera kupper i filmerna med Jönssonligan och en stor slutduell på hotellet där alla verkar skjuta på alla som vore det slutstrid mellan rivaliserande gangstergäng.
 
 
Madame D:s son (Adrian Brody) hålls tillbaka av sin kusliga hantlangare (Willem Dafoe).
 
 
The Grand Budapest Hotel tar upp en sedan länge slängd mantel och väcker liv i en komedigenre som vi sällan får skåda numera i biografmörkret (De enda undantagen kan dyka upp i Woody Allens filmkatalog.). Filmer som bland annat Katharine Hepburn och Spencer Tracy så fingertoppskänsligt och delikat framförde på bioduken på 40-talet, den lite smågalna komedistilen fylld med "slängda i käften"-karaktärer och otaliga vässade repliker som skulle kunna dräpa en fullvuxen oxe.
 
 
Flykten från fängelset är en liten pärla i filmens pärlhalsband av underhållande händelser.
 
 
Två av de senaste filmexemplen som jag skrattade hysteriskt åt på bio var Steven Spielbergs krigskomedi "1941 - Ursäkta var är Hollywood? (1941, premiär 1979)" och den ännu äldre "Goddag Yxskaft? (What's Up Doc?, 1972)" med Ryan O'Neal och Barbra Steisand i huvudrollerna och då Peter Bogdanovich stod för regin. Bogdanovich och O'Neal gjorde även "Paper Moon" tillsammans något år senare.
Inte bara komedier, utan filmer med välskrivna repliker och med en tänkvärd humor som får en att skratta till där man står i busskön några dagar senare och plötsligt minns någon scen från filmen.
 
 
Bild från inspelningen av filmen med Wes Andersons ryggtavla längst till höger.
 
 
Noga med detaljerna, här ett viktigt telegram från filmen.
 
 
Wes Anderson i mitten bland några skådespelarna som medverkar i filmen the Grand Budapest Hotel.
 
 
Skulle kunna lägga ut texten mer, men nu får det räcka.
Avslutar med mitt betyg som du säkert redan har kunnat ana.
 
The Grand Budapest Hotel får
 
 
 
 
 
 
 
 
• Kategori: filmprylarTaggar: Grand Budapest Hotel, Gustav Klimt, Jeff Goldblum, Murray Abraham, Ralph Fiennes, Tony Revolori, Wes Anderson; • Kommentarer (2)