Erik "Semlan" Klings blandade intryck

 

 

 

Vilken film!

Har varit iväg på bio och sett filmen The Grand Budapest Hotel. Det var väl investerade biljettpengar, jag njöt redan efter att ha sett blott fem minuter av filmen. Skönk ner djupt i biofåtöljen och lät den välformulerade och bitvis underfundiga dialogen och de underbara karaktärerna som fyller Grand Budapest Hotel ta mig med storm! Den fantasifulla historien behöll greppet, min totala uppmärksamhet fram ända till slutet när eftertexterna började vevas efter ungefär hundra minuter. Vilken resa jag just fått uppleva. En resa både i tid och rum.  Wes Anderson står tillsammans med en annan regissör, Woody Allen, i en klass för sig. De lyckas skapa små mästerverk och filmskapandet verkar så enkelt och lätt när de berättar sina historier. Bägge kan tillsammans med var sin grupp skådespelare skapa makalösa historier, Grand Budapest hotel är verkligen en makalös berättelse full med mustiga karaktärer.

 

 

 

 

Vi har ett berättarjag, en författare som besöker hotellet i modern tid och där träffar en åldrad Zero (Murray Abraham) som berättar om sitt händelserika liv och därifrån spinner hela berättelsen vidare med äventyren kring de två centrala rollerna i filmberättelsen, en ung lobbypojke Zero (debutanten Tony Revolori) och den elegante portieren Gustave H (spelad av Ralph Fiennes) som kurtiserar kvinnliga gäster på hotellet. Gustave upptäcker Zero som precis börjat på hotellet (året är 1932) när huvudhistorien börjar och de två blir snabbt vänner. Filmen är lite löst indelad i olika kapitel, kanske för att bevara bokkänslan och kanske också för att få oss att förstå att det hela bara är en fantasihistoria. Men en helt fantastisk historia full med invecklade sidospår.

 

 

 

Regissören Wes Anderson har gjort ännu en helt underbar film, en riktigt god och njutningsfull chokladpralin som man sakta suger i sig. (Det fanns en mäktig chokladpralin som Fazer gjorde som hette just Budapest. Ska tydligen finnas kvar i deras sortiment, men bara i Finland, tyvärr inte här i Sverige.)

Tidigare har Anderson gjort bland annat Royal Tenenbaums, Life Aquatic with Steve Zissou och The Darjeeling Limited. Kanske har du sett och gillat någon av dessa tre? Du blir knappast besviken av Grand Budapest Hotel.

 

 

 

 

 

 

Valet av skådespelare för de olika rollerna i Grand Budapest Hotel är precis lika utsökt som deras uppenbarelser i sina och de miljöer där de vistas. Helt underbara karaktärer ofta sminkade så man knappt ser vem som döljer sig bakom sminket. Ta bara en av dem alla, advokat Kovacs (Jeff Goldblum) som får i uppdrag att fördela arvet efter den mycket rika madame D. Han står där bakom sitt skrivbord och berättar om hur arvet ska fördelas bland de giriga släktingarna. Goldblum lyckas att med små rörelser och ändrat tonfall göra testamentuppläsningen till ett konstverk i sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett värdefullt konstverk testamenterar madame D. oväntat till Gustave. Naturligtvis är de närmast anhöriga inte alls förtjusta i advokatens laglydiga linje, de vill inte ge tavlan till Gustave. Den linje där advokaten hänvisar till ett nytt testamente som pekar ut Gustave H som ensam arvinge till madames stora förmögenheten vill de anhöriga ledda av sonen, där hotellet The Grand Budapest ingår tillsammans med den berömda tavlan "pojke med äpple". Just den ständigt nämnda återkommande titeln på detta konstverk får mig att tänka på komediserien "Allå allå 'emliga armén" med Renee som jobbar för motståndsrörelsen och äger ett café och får gömma undan ett konstverk "den fallna madonnan med de stora behagen".

När Zero och Gustave ska stjäla konstverket "pojke med äpple" så påminner scenen om en tavelstöld i en av bröderna Marx filmer. Det finns flera scener i Wez Andersons film som får mig att minnas liknande scener från olika filmer. Detta igenkännande invaggar i alla fall mig i ett skönt välbefinnande.

Bland annat en James Bond-influerad skid/släd-jakt med rafflande jaktscener, en avancerad rymning från fängelset som får mig att tänka på flera kupper i filmerna med Jönssonligan och en stor slutduell på hotellet där alla verkar skjuta på alla som vore det slutstrid mellan rivaliserande gangstergäng.

 

 

 

 

The Grand Budapest Hotel tar upp en sedan länge slängd mantel och väcker liv i en komedigenre som vi sällan får skåda numera i biografmörkret (De enda undantagen kan dyka upp i Woody Allens filmkatalog.). Filmer som bland annat Katharine Hepburn och Spencer Tracy så fingertoppskänsligt och delikat framförde på bioduken på 40-talet, den lite smågalna komedistilen fylld med "slängda i käften"-karaktärer och otaliga vässade repliker som skulle kunna dräpa en fullvuxen oxe.

 

 

 

Två av de senaste filmexemplen som jag skrattade hysteriskt åt på bio var Steven Spielbergs krigskomedi "1941 - Ursäkta var är Hollywood? (1941, premiär 1979)" och den ännu äldre "Goddag Yxskaft? (What's Up Doc?, 1972)" med Ryan O'Neal och Barbra Steisand i huvudrollerna och då Peter Bogdanovich stod för regin. Bogdanovich och O'Neal gjorde även "Paper Moon" tillsammans något år senare.

Inte bara komedier, utan filmer med välskrivna repliker och med en tänkvärd humor som får en att skratta till där man står i busskön några dagar senare och plötsligt minns någon scen från filmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skulle kunna lägga ut texten mer, men nu får det räcka.

Avslutar med mitt betyg som du säkert redan har kunnat ana.

 

The Grand Budapest Hotel får