Om tid fanns.
"Jag sparar gärna till i morgon vad jag borde ha gjort i går!"
Det är ingen regel, verkligen inte, men det blir just så ibland. Konstigt?!
Samtidigt tvivlar jag på det, att göra så är nog bara mänskligt. ;-) "-Int' e' de' nå't konsti't!"
Kanske händer det dig också?
Jag gör ibland något annat, så att det där första jag skulle gjort hamnar på undantag. Tröstar mig själv med min inre röst att jag tar det se'n. Detta sedan kan försvinna, vart vet jag inte! Efterforskningar har inte gett mig något tillfredställande svar. :-) Det på undantag är borta, försvinner för att aldrig komma åter? (Nää, så är det ju inte!)
Finns ofta (alltid!) någon i min närhet som gärna påminner mig (inte utan en viss skadeglädje). Men det är kanske bara vad jag tror. Hur som helst. Då kan det bli "snabba puckar" (bråttom).
Knappast bara jag som har svårt hålla kvar fokus i alla lägen? Vi har så mycket omkring oss eller hur? Tiden ska räcka till så mycket. Mycke' måsten, många skall.
Ibland blir tid en bristvara.
Att uppskatta tid är inte alltid så lätt det heller.
Olivlundar som funnits i över 2000 år. Det är en ganska lång tid.
(Ett foto jag hade med på senaste utställningen. Även med i senaste temat "Himmelsk", här syns hela fotot.)
Kanske har du läst någon bok som handlar om tid? För en del år sedan skrev Bodil Jonsson en bok om tid, "Tio tankar om tid". Den boken blev populär, kanske har du läst den? Jag fann nyligen Bodils blogg "I en nygammal tid". Intressant läsning. Offrar gärna lite av min tid där.
Mörka moln över Aspudden i lördags. Blev inget regn den här gången heller.
Hösten närmar sig, det går inte att blunda för. Ett tydligt sätt att se hur tiden går är att se skiftningarna i naturen.
Kanske vädret blir så fint i helgen att det blir någon långpromenad?
Dimma ute på Mälaren.
Inte så lätt hålla styrfart inne i dimman, lätt att tappa bort sig. På fjället kan man också gå vilse i dimman. Vädret kan byta ansikte väldigt fort. Faktiskt en småkuslig upplevelse när det hände mig en gång. Det var som att gå omkring i mjölk! Inte bara synen som blev begränsad, även ljudet förändrades i dimman. Jag hann inte undan dimman där uppe på fjället och höll på att gå ner mig på en myr då jag tappat bort stigen ner genom dimman. Det kändes som väldigt lång tid innan några kom tillbaka för att leta efter mig och jag fick hjälp där jag låg midjedjupt ute på myren, en bra bit från stigen.
Den gången, där på fjället, kändes det som tiden tickade fram i snigelfart. Minnet finns kvar, lustigt färskt som om det hände nyligen (vilket det inte gjorde, jag var betydligt yngre den gången).
Tiden lämnar olika spår.
Tar även med ett äldre foto på mig själv.
Ett foto som är ganska gammalt, taget på Gröna Lund av min far. Notera flugan jag har på mig där jag rattar för fullt på bilbanan. Andra tider då, tidigt 60-tal när fotot togs.
Hur ser du på tiden?
För mig existerar inte tiden, just nu. Det är just nu viktigast att leva i nuet. Småsaker som "det jag kunde gjort igår, det kan jag göra imorgon", existerar för mig, just nu. Man omvärderar tiden när man som jag gör just nu, lever med min sambos cancer i tidens närvaro.