I vinterkylan...
Tror jag gick i första klass när jag blev lurad att slicka på en metallstolpe på skolgården. Jag är garanterat inte den enda!? Inte bara tungan satt fast, min överläpp klistrade också fast mot stolpen. Där stod jag som ett fån en stund medan ett par killar i trean skrattade och skrockande gick iväg och lämnade mig åt mitt öde. Det ringde in till lektion, där stod jag kvar. Inte mycket annat att göra, fast med tungan i stolpen. Men ingen verkade se mitt öda, inget hände. Efter en stund var det bara att plågsamt slita mig loss. Tyckte mig se små hudbitar som satt kvar på stolpen. Det gjorde så ont att jag blev svimfärdig. Med kraftig blodsmak i munnen tog jag mig till en skoltoalett och kunde i spegeln se hur tungan var som en blodig klump i munnen. (I alla fall tyckte jag det.) Läppen hade svält, hade aldrig sett min överläpp anta sådan storlek förut. Det gjorde ont och jag tog mig till skolsköterskan och knackade på, men hon var inte där. Mötte någon lärare i korridoren som frågade mig något. Jag kunde inte svara, det var som tungan fyllde hela munhålan och så allt blod som jag fick svälja hela tiden. Gav en konstig metallsmak. Tror jag var med i undervisningen tills skoldagen var slut. Sa ingenting och hade pappershanddukar som jag höll mot munnen. Den värsta smärtan gav sig efter ett tag. Tog mig hem utan det vanliga "efter plugget"-stojandet med kompisarna. Ville bara hem, kände mig dum. Minns inte, men anar att mamma tog hand om mig. Plåstrade om mig, hur man nu plåstrar om en blödande tunga? Nästa morgon blödde det inte längre, men tungan var så öm så jag knappt kunde prata. Det dröjde veckor innan jag kunde tala och äta normalt igen!
Lärde mig den hårda vägen att kall metall och tungslick är en farlig kombination.
Men det var inget mot vad som hände en jämnårig (när händernas fingrar räckte att till för ens ålder) grabb i förorten i samband med ett snöbollskrig. Ett stort metallstaket var ena väggen i en borg, andra väggen byggde vi av stora snöbollar som blev både skydd och skyttevärn ut mot en parkeringsplats. Två lag, ett attackerande utifrån parkeringsplatsen och ett försvarande inne i snöborgen. Laget inne i borgen hade fått förstärkning av en grabb vars pappa var inne och handlade i mataffären som fanns i närheten. Själv tillhörde jag för stunden det attackerande gänget. Pappan kom ut ur affären och ropade på sin son, att kom nu så åker vi hem. Men istället för att sluta delta i snöbollskriget och komma fram från borgen så skrek grabben till. Pappan närmade sig (vilket fick snöbollskriget att avstanna) och killen sa: - Hjälp, jag sitter fast! Pappan bara muttrade och tog tag i grabbens arm och drog iväg med honom mot bilen. Grabben skrek som en stucken gris, det gallskriket måste ha hörts långt bort! Det började spruta blod från hans huvud. Kvar fast i staketet satt en del av hans högra öra. Det formligen sprutade, pulserade blod från grabbens huvud. Pappan såg chockad ut och fick ur sig några svordomar, stirrade lite förvirrat omkring sig. På lastkajen stod någon kvinna som jobbade i mataffären och ropade till:
- Vänta jag hämtar hett vatten!
Hon kom utspringande på parkeringen med en hink ångande vatten och flera handdukar. Vattnet hällde hon på örat som hängde i staketet så det lossnade och pappan började linda handdukarna runt grabbens huvud för att stilla blodet. Så packade pappan in grabben i framsätet och gav honom örat att hålla i. Det såg komiskt ut på något sätt. Så startade han snabbt och for iväg i en väldig fart. Kvar stod vi andra killar och tittade på all blodfärgad snö kring snöfortet och affärstanten som lunkade tillbaka in i butiken med sin nu tomma hink, muttrande om tokerier och hemska olyckor.
Vi fortsatte inte vårt snöbollskrigande efter det, den dagen. Vi tyckte alla att det var fasligt mycket blod och enades om att det var "värsta grejen någonsin!". Kompisen Anders menade att grabbens skrik nästan fått honom att pissa på sig. Någon annan undrade om grabben gjort det. Så skingrades vi, alla gick väl hem till sitt. Dagen efter passerade jag förbi parkeringen och blodspåren syntes fortfarande. Det var lite otäckt, jag funderade på hur det gått.
Senare fick jag reda på att allt gått bra. Pappan hade tagit sig till akuten och örat kunde de sy fast igen. Under snöbollsleken hade grabben blivit svettig och så hade han lutat sig mot staketet och örat hade frusit fast. Pappans bestämda ryck "nu följer du med" hade fått örat att välja att stanna kvar i staketet istället för att hänga med grabben och pappan. Tur att örat kom på plats igen.
Vilken historia, huuuu!(båda två alltså)