Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Ibland kan samtal leda iväg åt något oväntat håll och ge oväntade kopplingar.
Minns du "Koyaanisqatsi"? Pratade om den filmen med några vänner igår, så dök ett musikstycke upp idag och jag påmindes om filmen igen. Nu blir det ett inlägg på min blogg.
Kanske har du inte sett Koyaanisqatsi? En lite annorlunda dokumentärfilm som när den kom till Sverige 1983 blev närmast en succé (Den visades på Folkets Bio, som då hade lokaler nära Odenplan). Jag såg den på en pressvisning och blev helt tagen, hade aldrig sett något liknande. Några veckor efter premiären gick jag dit ign med några kompiser, alla var inte lika tagna som jag.(Folkets Bio med biografen Zita på Birger Jarlsgatan är en av få alternativ till megaglufsen SF idag. Kanske dags väcka liv i Europafilm igen och ge SF behövlig konkurrens?)
 
Först en sekvens som innehåller vackra bilder (ja, slutet är en bildexplosion, vilket också är vackert).


Vill du se detta i ett eget fönster, klicka här!

     
Filmaffisch och stillbilder från dokumentären. (Klicka på dem så blir de större.)

Musiken stod minimalisten Philip Glass för. En del retar sig på den. Jag gillar musiken, speciellt i kombination med dessa härliga filmbilder. Här ett stycke Glass-musik!
Beklagar att inte hela sekvensen är med, den slutar i ett rakt klipp innan denna del i filmen når slutet.


Klickar du här, öppnas filmklippet i eget fönster. Där finner du fler delar av filmen.

Vissa av filmsekvenserna får mig att inse att filmen Koyaanisqatsi numera är rätt gammal, som arkadspelet. Koyaanisqatsi kom 1982. Men det gör inte filmen sämre. Har inte gjorts något bättre under 30 år (med denna okommenterade dokumentärteknik ihop med musiken)!
 
Angående att spränga upp saker, som sker i första klippet ovan, så kom jag att tänka på en skön sekvens i en helt annan film. Italienska filmregissören Michelangelo Antonioni gjorde en film för länge, länge sedan där Pink Floyd bidrog till soundtracket. "Zabriskie Point" heter filmen som kom 1970. Året innan hade Antonioni släppt den utmärkta "Blow Up" om en modefotograf i "swinging" London.
Klippet här under är lite längre än explosionerna som avslutar filmen.
Efter fem minuter kommer Pink Floyd musiken och extrem slowmotion på exploderande kylskåp, bokhylla mm.
En härlig sekvens i en annars ganska dålig film.


Säkert vill i alla fall vännen Bosse se detta över hela dataskärmen...? Bara klicka här så kommer filmslutet upp i ett eget fönster.

Tänk att allt började medvännerna igår och Bosse och hans Terry Riley tips om minimalistisk musik. Ganska skoj vad som sker på bloggar och på Facebook!
Har du semester nästa vecka, så njut! Jag hoppas det blir sol och värme nu när vi fått regn. Hellre sol på väg till och från jobbet!