Gästspel: Adolphson & Falk
På Soppteatern kommer man lätt nära scenen, där finns en trevlig intimitet och ofta god kontakt mellan artister/skådespelare och publiken. En skön avslappnad atmosfär.
Vad bjöds vi då på som underhållning? Jo, det var duon Adolphson & Falk som underhöll oss i en dryg timme. Ett gästspel i dagarna två. Kanske känns namnen igen från samlingsskivan "Absolute Christmas", duon gjorde brottarhiten "Mer jul". Adolphson och Falk som för en handfull år sedan börjat spela lite ihop igen, men nu bara gitarrer och en ståbas. De hade sina succéår under det tidiga 80-talet. Då hade de med Greg FitzPatrick (musiker, en syntmästare med egen keyboardbutik) som la mäktiga "syntmattor" och använde trummaskiner. När duon började (killarna träffades när de gjorde lumpen) var de väl närmast som ett svenskt svar på Simon & Garfunkel, mer av trubadur och vacker stämsång. Det var via radioprogrammet Eldorado (Kjell Alinge) som de fick tidstypisk ljudskrud med mycket syntar (gitarrerna mer eller mindre försvann). Duon fick flera singelhitar, som "Stockholmsserenad" och "Blinkar blå".
Tomas Adolphson, Magnus Marcks och Anders Falk på scen.
Nu stod denna lite åldrade duo tillsammans med kontrabasisten Magnus "Mackan" Marcks på Soppteaterns scen. Utöver ett par givna hits spelade de en samling trivsamma låtar och bjöd på lite mellansnack. Efter tre låtar höjde jag min stämma och sa i publikhavet "Förbaskat bra basspel!", vilket fick Anders Falk att presentera "Mackan" och Magnus såg glad ut att hans finkänsliga och snygga kontrabasspel uppmärksammades. För inte vare sig Anders eller Tomas Adolphson är några direkt finlirare på sina gitarrer. Musikaliskt lyfte det mycket tack vare Magnus och så när Anders och Tomas sjöng tillsammans. Deras röster harmoniserar perfekt, det låter såå vackert när de sjunger refrängerna ihop. Tyvärr utnyttjar duon inte detta så mycket, gärna mer stämsång.
Mackan med stråke och Anders som sjöng "5:e avenyn".
Adolphson & Falk sjöng sig nästan igenom hela sin senaste cd "Vidare" under konserten. Den sålde de efter föreställningen och det gick att få killarnas autografer också. Måste nämna att levande lät flera låtar bättre än på cd:n, där trummor och klaviatur även förekommer. Den avskalade ljudbilden på scen gav bättre utrymme för sången. Om de släpper någon ny musik på skiva så hoppas jag verkligen att de utnyttjar sin vackra stämsång mer! Där har de en ganska unik kvalité att utveckla mer. Efter den dryga timmen vandrade vi nöjda ut igen i snålblåsten på Drottninggatan.
Senaste skivan där bland annat hiten "Blinkar blå" ingår i mer akustisk skrud än 80-talsversionen.
Bara lite svammel om syntar och soppteatern...
Klara Soppteater var något skådespelaren Helge Skoog var med och startade och han var konstnärlig ledare under många år. Den första tiden gick det lite knackigt, men ganska fort fylldes Klarateatern vid lunchtid av en förväntansfull publik. Liknande verksamhet flrekommer numera på många orter och teatrar. Senaste åren är det Ole Forsberg som hälsar oss välkomna på Klara Soppteater och sköter det konstnärliga. Precis som Helge är Ole själv med i föreställningar ibland.
Under sent 70-tal och hela 80-talet skedde en gigantisk utveckling bland flera keyboardtillverkare som t ex Korg, Yamaha och Roland. De tog keyboarden/synthesizern till nya höjder, det gick att skapa hela orkestrar via dessa syntar och även sampla in vilka ljud som helst och sedan spela dessa på klaviaturet. I radioprogrammet Eldorado förekom ganska mycket syntmusik, en husgud under en period var Rupert Hine. Eldorado spelade en del grupper mycket i sina sändningar, som Flash and the Pan och även den kanadensiska gruppen Klaatu med den magiska "Calling Occupants of Interplanetary Craft" (för övrigt en härlig låttitel eller hur?) fick in mig på nya grupper. Klaatus låt gjorde duon Carpenters cover på och fick en skaplig hit med den.
När det gäller Klara Soppteater kan jag bara rekommendera ett besök eller fler. Att kombinera mat och kultur är livsbejakande, har hittills aldrig blivit direkt besviken på någon föreställning eller soppa som de bjudit på.
Det var på Eldorado jag hörde Rupert Hine. Fast Klaatu missade jag.Fint nöjesreportage!