Nosaj Thing
Fann en fin liten film som kombinerar dans och musik på ett visuellt intressant sätt.
Nosaj Thing med en musikvideo för "Eclipse/Blue". Med tanke på Susannes blå fönstertema denna gång (kolla in hennes snygga foton på kupolfönstret i Milanos affärsgalleria!) kan även detta klipp mm stämma in på sitt sätt. Susanne tipsar även om en rolig liten film kring Hitchcocks "Rear Window" (Fönstret åt gården, 1954) som Jeff Desom gjort, filmen finns på Vimeo. Susanne fick tipset från fönsterfotografen Larans. :-)
Lindy hop.
Det finns äldre dansstilar som är riktigt kul att titta på. Lindy Hop är en sådan dans. Det tycker i alla fall undertecknad.
Tror inte jag skulle kunna dansa själv. Fast vem vet, kanske skulle jag testa på?
I så fall krävs det mycket träning och en tålig danspartner. ;-)
De här två kan helt klart dansa. Kul att se!
Här har du en bra länk om du funderar på att ge dig ut och dansa! Kolla in Danskalendern, den verkar täcka upp ganska mycket!
Kolla även in detta inlägg! Du kanske missade det när jag skrev det inlägget? ;-)
Undrar om de som är med i klippet från Centralen är med i SSS?
Blir säkert mer kring detta längre fram.
Kanske skulle kolla in Swedish Swing Society, de har öppet hus den 12 mars?
SSS har sin lokal på Igeldammsgatan 22C på Kungsholmen.
Lindy Hop då går det undan. En lånad bild från DN.
Det var ett tag sedan, men DN skrev om det här för några år sedan.
Jag missade den här trenden då, men varför inte kolla nu?!
Finns även ett annat namn Balboa i dessa musikaliska swingsammanhang.
Dansen Balboa verkar besläktad med Lindy Hop.
Visst finns det likheter mellan Lindy Hop och Balboa?
Har du dansat någon av de två?
Kanske du vet mer kring dessa danser?
Tipsa gärna, lämna en kommentar!
(Jag har ingen bra kategori för dans märker jag, inlägget får hamna här.)
Trevligt teaterbesök.
Att gå på någon teater och se en föreställning är alltid lite festligt och kul. Det gäller oberoende av graden allvar och seriositet på pjäsen, tycker jag. Det finns en förväntan och det är ju alltid kul att se något nytt, något annorlunda, något unikt. Unikt är det ju varje gång på teaterscenen!
Denna gång skulle vi till Stadsteatern.
I foaljen var det ovanligt trångt (Stadsteatern ligger i Kulturhuset).
Mycket folk och en del som verkade lite förvirrade när en föreställning var inställd denna kväll.
Det kan verkligen inte vara roligt när det händer, men kvällens föreställning av "Linje Lusta" var inställd pga sjukdom, därför var det så många där inne. En del fick sin förväntan bytt mot besvikelse. Några lyckades finna annan föreställning att se, det finns flera olika scener på Stadsteatern. Hoppas det löste sig för alla.
Säkert extra mycket att göra vid biljettkassorna denna kväll.
Tydligen var det Helena Bergström som blivit sjuk, trist när det händer. Hon har en av de bärande rollerna i föreställningen "Linje Lusta", så de fick ställa in föreställningen. Kan aldrig vara kul för en teater att tvingas ställa in föreställningar.
Tursamt för oss skulle vi till Lilla scen och se "Ingen mans land". Där var alla friska.
Det gillar jag! (Kanske lite egoistiskt, men visst resonerar man precis så?)
(Noterar på hemsidan att de fortsatt ställa in Linje Lusta!)
Att föreställningen vi såg sedan var både rolig och tankeväckande var så klart också något vi gillade. En trevlig teaterkväll blev det. :-)
Har redan visat ett foto från kvällen, taget under pausen (kolla här om du vill se).
Får kanske anledning att återkomma till själva föreställningen i annat inlägg, vi får se...
Detta får bli mitt bidrag till temat
Spamalot på Oscars.
Monty Pythons film "The Holy Grail" har blivit musikal, det har väl inte undgått någon?! Nu går musikalen Spamalot i Stockholm på Oscars och suget efter biljetter är stort. Kanske har du redan sett Spamelot? Det var riktigt knepigt få fatt i bra biljetter men det gick. :-)
Jag skriver så här på en gång - Spamalot är en mycket rolig musikal! Mycket humor och många bra sångnummer.
Kung Arthur och hans riddare. (pressfoto: Mikael Bohlin)
För oss fick det bli biljetter (bra platser på balkong) på en torsdag och det var fullt i salongen. Mycket trevlig stämning. Roligt med en publik som var på hugget, som klappade i takt och ofta gav applåder. Det blev mycket visslande som publikstöd under ett nummer. Kanske anar du vilken låt?
Äldre bild på teatern.
Oscarsteatern har gott om utrymme i foaljen och kring salongen, precis som en riktig teater ska ha. Oscars är en gammal fin teater, fyllde hundra år för några år sedan! Inte alla privatteatrar i stan som är så rymliga som Oscars på Kungsgatan.
Detta fanns i teaterbaren på Oscars, vitsigt.
Kan nämna att vid några tillfällen så utspelas handlingen i Spamalot ut till höger på scen, sett från salongen. (Kan kanske vara bra att veta om du själv ska skaffa biljetter till någon föreställning i vår!)
Publiken på väg in, förväntansfulla, snart börjar föreställningen.
Helgernas biljetter försvinner fort när hitresta busslaster med teatersugna utanför huvudstaden köper upp många platser, med teater och hotellnatt. Men det är bra för privatteatrarna att ha dessa busslaster med besökare, så jag klagar verkligen inte. Så hellre fler välfyllda föreställningar än korta uppsättningar som tvingas stänga teatrar p.g.a. bristande publikunderlag och ekonomiska problem.
Så här tyckte Aftonbladet om föreställningen Spamalot. Vill du veta vad Expressen tyckte, kolla här!
Härlig humor, här ett exempel:
Johan Glans följde med upp från Malmöuppsättningen.
När Spamalot sattes upp i London år 2008-2009 så blev det svenska Nina Söderquist som landade rollen som "Lady in the Lake" efter en tv-sänd audition. Efter 350 föreställningar i London (!) följde hon med musikalen till Sverige. Efter premiär i Malmö då killarna från Hipp Hipp (Johan Wester och Anders Jansson) medverkade (här DN:s recension av Malmö-föreställningen.) så är det nu Oscars och Stockholms tur. Henrik Dorsin och Henrik Hjelt har tagit över Wester och Janssons roller, som kung Arthur och Sir Bedevere. Nina är tillbaka i rollen som "Damen i sjön", hon är mycket bra, sjunger fantastiskt och har en stundtals obetalbar mimik! En verklig begåvning.
Henrik Dorsin, Kim Sulocki, Johan Glans och Nina Söderquist. (Klicka pressbilderna större!)
Vilken lycka, hela föreställningen skänker mig ett stort välbefinnande! Många skratt och jag märker lite förvånat hur de flesta har en alldeles utmärkt sångröst. Som ett komiskt undantag har vi Johan Glans som gör ett underhållande nummer av vad en musikal behöver (ja ni förstår om ni ser Spamalot). Musikal är det verkligen, många sångnummer hinner passera förbi under föreställningen och de är riktigt roliga!
Kim Sulocki som kung Arthurs vapendragare Patsy med kokosnötskalen runt halsen, är mycket bra i föreställningen. Ibland gör han små roliga saker som passerar nästan obemärkt förbi, när handlingens fokus är på annan plats på scenen. Han har också en helt lealös kropp och dansar mycket bra, oerhört talangfull!
Kim Sulocki, Adde Malmberg med Mattias Linderoth och på tredje fotot syns utöver Mattias L. på balkongen även Johan Glans och Henrik Hjelt.
En del sångtexter driver med musikaler som fenomen på olika sätt, utöver att göra narr av Medeltiden (The Dark Age). Som stor Monty Python-fan var det ett glatt igenkännande av själva (film-)historien och en hel del nytt i sann Python-anda när jag såg föreställningen.
Översättningen är snyggt gjord. Det är Adde Malmberg och Hugo Carlsson har gjort den svenska översättningen.
Kanske minns du en scen från filmen där de svartklädda "riddarna som säger Ni", ledd av en lång riddare som vill ha ett buskage av kung Arthur? En mycket rolig scen som fyndigt översatts till "en prydnadsbuske", elegant lösning som funkar.
Plats för en hel del humor när Ni-riddarna inte längre är riddarna som säger Ni... ja du vet historien... ;-)
Samma sak är det med riddarnas kamp mot fransmännen. En längre scen som verkligen får igång mina skrattmuskler.
Kung Arthur och riddarna får "slåss" mot fransmännen.
Här några små filmklipp från Spamalot!
Eftersom låten "Always Look on the Bright Side of Life" är med i Spamalot så antar jag att det inte kommer att komma någon musikalversion av "Life of Brian" (Där låten ursprungligen var med). Här kan du se sångklippet från filmen! I musikalen blev det "Se alltid på ditt liv som något glatt".
Lite mer ska väl jag också tycka om Spamalot. ;-)
Redan när jag kom in i salongen märktes typiska Pythonska drag. Där svävade tecknade moln ovanför scenen. I högtalarna kunda jag höra "Spam spam spam spam..!" Under föreställningen dök stora tecknade händer upp och Guds fötter kom ner från skyn (John Clease var rösten), precis som i tv-serien och filmerna!
Det kaotiska slutet på filmen (om du minns) har de gjort om lite så det fungerar riktigt bra i Spamalot.
Smög till mig ett litet foto när vi var på väg in i salongen.
Det blev faktiskt ett till foto när slutapplåderna ljöd, jag kunde inte låta bli...
Ensemblen tackar för applåderna. (Klicka bilden större.)
(Ser att årets sista Fototriss "Värt ett besök" helt klart skulle kunna bli kring Oscars och Spamalot, så jag får säkert anledning återkomma hit igen, he he.)
Några i rollistan
Henrik Dorsin – Kung Arthur (I filmen Graham Chapman)
Henrik Hjelt – Sir Bedevere (i filmen Terry Jones)
Johan Glans – Sir Robin (i filmen Eric Idle)
Kim Sulocki – Patsy (I filmen Terry Gilliam)
Adde Malmberg – Sir Lancelot (i filmen John Cleese)
Robert Rydberg – Sir Galahad (i filmen Michael Palin)
Mattias Linderoth – Prins Herbert
Nina Söderquist – Lady of the Lake/Damen i Sjön
De flesta dyker upp i flera roller under musikalens gång, precis som det var i filmen.
Ensemblen samlad på pressfotot.
Alltid trevligt med en levande orkester, de tillför verkligen mycket till den totala upplevelsen.
En orkester som den här gången består av hela tio man och även en kvinna. Fast det är bara kapellmästaren man ser där i orkesterdiket. ;-)
| Jan Radesjö - Kapellmästare, piano, keyboard | Lars Almkvist - Trumpet |
| Mats Apel - Slagverk | Magnus Blom - Träblås |
| Pelle Claesson - Trummor | Torbjörn Fall - Gitarr |
| Anders Jonsson - Bas | Anders Nordkvist - Trombon |
| Anna Rodell - Violin | Bosse Sandberg - Keyboard, träblås |
Ett ovanligt välmatat programblad, informativt och roligt.
Sidor ur programbladet (klicka dem större!).
Så klart har "de stora drakarna" som DN och SvD recenserat Spamalot.
Klicka och läs vad "proffs" tycker! ;-)
Nu säljs biljetterna till föreställningar efter nyår, vårsäsongen början under trettonhelgen den 5 januari och biljetter är släppta till 24 mars. Kolla på hemsidan så finns det mer information där.
Gillar du Monty Python så missa inte Spamalot. Du kommer knappast att kunna bli besviken.
Kanske fungerar klippet?
Jag vill testa att ta över ett eget filmklipp hit från Facebook där jag lagt upp det.
Mitt filmklipp är från de helt underbara killarna i Varité Velociped. Det är Svante Drake, Erik Petersen och Bengt Johansson (med stora skägget) som är med i klippet.
Här syns Erik och Bengt.
Jag berättade lite om deras föreställning i det här blogginlägget (Kolla gärna här!).
Här tog jag ett litet filmklipp från slutet av showen med trion.
Vi gör ett försök, spelar det, ser det bra ut?
Undrar om det går att ändra storleken på fönstret?
Jag hoppas att inte killarna blir ledsna för mitt klipp?
Får du möjlighet att se Varité Velociped så ta chansen, du blir inte besviken! :-)
Nästan en helkväll, Vinterviken.
Före föreställningen, bakom scen nere i Vinterviken. Ljudteknikern vinkar.
Ja, föreställningen med Anna Pettersson heter så, "Nästan en helkväll". Var nere i Vinterviken och såg Parkteaterföreställningen igår kväll.
Hon har skrivit själv. En blandning av några väldigt olika monologavsnitt och så lite musiknummer.
Publiken börjar samlas en stund innan föreställningen.
De tre musikerna Alexander Schmidt (piano), Andreas Lundhäll (bas) och Fredrik Myhr (trummor) var helt klart en resurs som inte Anna utnyttjade i föreställningen. Ganska ofta fanns de där i bakgrunden och bidrog med lite "musak" till Annas monologer. Vid några tillfällen så förenades alla fyra i något sångnummer. Jag tycker nog hon skulle ha sjungit mer och ersatt en del monolog (som inte alltid var så välskrivet) med musik istället.
Från vänster; Alexander, Fredrik, Anna och Andreas.
Jag gillade verkligen den "välstoppade" sången fullproppad med låttitlar och enstaka refrängrader. Ett roligt nummer! Anna var duktig som sångerska, det numret var rena tungvrickningen och hon klarade det galant.
Det fanns även monologavsnitt som var riktigt roliga. Hon var lite surrealistisk ibland, vi gjorde till exempel ett besök ner i helvetet. Vid ett annat tillfälle tog hon upp genusfrågorna (jag skrattade gott).
Extranumret var lite fräckt, jo det hänger löskukar i paraplyet.
Eller vad tycks om vällingvaskning? Hon tog en vällingflaska och istället för att mata sitt barn i en barnvagn så hällde hon ut vällingen, vaskade den! Något för alla "latteföräldrar" att ta efter kanske? Det finns gott om nyblivna föräldrar i området. Vid ett annat tillfälle gav hon sitt barn en snaps och en cigarett! Det gick nästan ett sus genom publiken. Barnvagnen innehöll också hennes mamma i ett annat avsnitt.
Eller när hon berättar om teaterhögskoleutbildningen och dåvarande rektorn Keve Hjelm. Hon upplevde det som Keve verkligen såg eleverna, han var uppmärksam på vad eleverna gjorde. Detta var något hon gärna kunde berättat mer om, tycker jag, vi vet så lite om Keve Hjelm.
Det spretade väldigt. Jag tror hon skulle strukit en del och gjort mer av annat (som sångnummer).
Hade med lite eget ätbart, men det fanns försäljning i samband med Parkteatern.
Innan föreställningen så tänkte jag också på själva kringarbetet. Parkteatern som fenomen är unikt och förträffligt. I Vinterviken har Parkteatern en tillfällig scen på gräsplan. Så bänkarna och till det ljud och ljus. Där fanns också försäljning av lite mat och dryck, även godis.
Publiken blev rätt stor, många satt i gräset. Detta var andra kvällen nere i Vinterviken. Som så många dagar förr, regnmolnen som började komma skingrade sig och det blev en fin kväll.
De flesta verkade nöjda med föreställningen.
På väg hemåt kunde man kolla in lite konst.
Bonus var en "konstbuss" som visade upp lite konst. Trevligt med annat än ren underhållning. Ett intressant initiativ, jag undrar hur mycket konst som säljs på detta sätt?
Nu i helgen spelar Anna Pettersson sin föreställning på Djurgården, "Under Eken/Galärparken".
Med tanke på att det bara kostar din tid så är det väl värt ett besök om du är i närheten!
Levande musik på Diset.
Peter vid keyboardet (snygg basker!) och Benke spelar på ackord.
Publiken jublar efter en skön tolkning av en Beatleslåt eller var det efter en Stoneslåt?
Ibland tog Hasse fram sin tvärflöjt och bidrog med mjuka toner.
Härligt sväng av tre välrepeterade musiker.
Tredelat musicerande där de tre killarna lät mer ju längre kvällen led. Peter kunde vid sitt keyboard också skapa trummor och förstärka blåset. När de till exempel spelade Stevie Wonders "Superstition" lät det som de tre plötsligt var ett dussin, ett otroligt sväng! Mitt i konserten blev det ett lite jazzigt parti. Tyvärr gick det inte hem på Diset, men jag tyckte verkligen "Hasse Sax" släppte loss skönt. Kul att de hade en stor variation i låtvalet. Från Pink Floyds "Wish You Were Here" (tack för det Benke!) direkt till the Beatles "Let It Be" vidare till Doobie Brothers och så mysiga ballader och någon floorfiller på det. Riktigt bra och trevlig kväll!
Med bra musik ja då vill man gärna dansa...
Gjorde några filmförsök, men det blev inte så bra, ljuset var dåligt. Så jag stoppar in detta klipp, det lät ungefär så här:
Faktiskt, det lät lika bra på Diset! Benke sjöng bra och Hasse sax "brölade på" och Peter körde elpiano och la på trummor och extra blås!
Benke trivs.
Det svänger!
En låt som aldrig är fel att spela!
Lite kuriosa. Vid ett bord satt delar av en skolklass som Peter varit lärare för. Roligt att de kom till Diset för att lyssna på "gamla majen".
Peters gamla elever njöt av musiken och återträffen.
En kväll jag kommer att minnas, tack för det grabbar!
Varité Velociped.
Varité Velociped är en härlig, livsbejakande musikalisk vandring under en timme med synnerligen ovanliga ljudalstrare som musikinstrument. Tre musikaliska herrar, Erik Petersen, Bengt Johansson och Svante Drake spelade på flaskor, en bas-skida, glas, pingisracket, trasig cykel och gigantiskt stor blockflöjt bara för att nämna några ovanliga "instrument".
Mycket fart och rörelse på den lilla scenen full med instrument och ställningar med, som det såg ut, skrot och diverse begagnade prylar. Här ilar Svante över scenen.
Här ett av många udda instrument, flaskhals-slagverk.
Bengt spelar på "krumhorn".
Föreställningen började i regnskogen och tog lustiga krumbukter via svensk folkmusik, några visor, ett klassiskt orgelstycke (?) framfört på glas till ett roligt avslut vid ett klockspel. Knappt plats för applåder i det täta programmet, vi i publiken fick tvinga fram några avbrott med våra hyllande applåder!
Här finns ett YouTube-klipp (från Landskrona) med Varité Velociped!
Erik spelar vackert på glas. Svante syns bakom vid annat konstigt instrument.
Svante Drake redo att börja skapa trumljud med munnen efter lite väta på läpparna.
Kanske känner du igen Svante Drake, mannen som har ett helt trumset i munnen! Han utgjorde en viktig del i trions föreställning med sina trumljud, en duktig beatbox. Men alla tre var viktiga och skapade en härlig musikalisk resa under den timme som soppteatern har till förfogande. Mycket underhållande och jag skrattade så jag grät! Befriande med denna energi och galna upptåg. Påskhelgen kunde inte börja bättre!
Helt nytt för mig med denna Varité Velociped. Gruppen har funnits i ganska många år och turnerat över hela landet. Du har kanske haft turen att ha sett dem någonstans? Med tanke på succén hos publiken på Soppteatern tror jag trion kommer att komma tillbaka, missa dem inte när de dyker upp nästa gång!
Här tar Erik och Bengt (visst är han söt?) emot publikens jubel.
(Föreställningen påminner lite om vad den numera döda musikern och kompositören Maurice Kagel gjorde med sin grupp musiker, konkreta ljud som tillsammans skapade en slags musik och även en hel del humor under konserterna.
Men där Kagel är seriös så bevarar Varité Velociped barnasinnet och humorn hela tiden!)
Slutsumering: Ser du namnet "Varité Velociped" förekomma i någon annons i din lokaltidning, ta dig till platsen där trion uppträder! Denna smågalna trio kommer att ge dig en oförglömlig föreställning! Extremt högt underhållningsvärde!
Soppteater med Marika.
Nils Personne och Marika Lagercrantz i en rofylld föreställning om Olof Lagercrantz.
Har varit på en mycket finstämd och rofylld föreställning på soppteatern igår. I princip varje föreställning jag sett på Klara Soppteater har varit underhållande och bra. Föreställningen "En hjärtans dag bland världens alla dagar" började med Marika sittande vid skrivbordet, knattrande på skrivmaskinen medan pianisten Nils Personne spelar ett Eric Satie inspirerat stycke. Marika Lagercrantz gestaltar då och då under föreställningen sin egen far genom att sätta på sig en kavaj och en basker, mer behövs inte. Enligt dottern Marika själv så var det ofta på det sättet som hon märkte av sin far. Andras pappor gick till arbetet, Marikas pappa Olof Lagercrantz gick in på arbetsrummet med utsikt över norra kyrkogården i Solna, stängde dörren och började skriva. Mest skrev han journalistiskt, men det blev även dikter ibland. Författaryrket är ensamt och för barnet Marika innebar det en ofta frånvarande far. Men hon konstaterar det bara som ett faktum utan att förebrå. Sedan reciterar hon en dikt av pappa Olof. (Det journalistiska som hennes far arbetade mycket med lämnar hon till stor del utanför denna föreställning.)
Marika hinner berätta om flera små minnen från sin barndom, reciterar poesi som hennes far skrivit och sjunger några tonsatta dikter innan timmen är över. Hon levandegör bilden av sin far på ett varmt och fint sätt. Klara Soppteater passar utmärkt bra för denna typ av föreställninger. Närheten till scenen skapar en intimitet som inte går att skapa på en stor teater och de stora gesterna behövs inte alls för att ge känsla, känslan kommer naturligt ändå, som i ett vanligt samtal mellan två människor. Det känns som vi känner både Olof och Marika bättre när föreställningen är slut. Många saker var i alla fall för mig helt nya. Det gjorde föreställningen intressant och i alla fall jag hade gärna hört fler berättelser om Marikas liv med den stora författaren som pappa.
Övervägande kvinnor i publiken.
När jag tittade runt i publiken bland borden såg jag få män i publiken, där var nästan bara kvinnor på denna föreställning. Kan inte låta bli att tänka på detta faktum, att det mest är kvinnor som går och lyssnar på poesi i stadsbiblioteket eller lyssnar på när någon författare besöker och berättar om sitt skrivande i en bokhandel. Är män över lag så ointresserade av litteratur? - Kvinnor läser litteratur och män tittar på sport. Är det verkligen så fyrkantigt?
Beror den sneda könsfördelningen i salongen på att män över lag inte vågar ta till sig de känslor som ofta förmedlas när någon litterär personlighet avhandlas i föreställningen? Vågar inte män visa känslor?
Björn Ranelid reser runt och pratar om sin litteratur. Han får mycket spott och spe för sina föredrag. Beror detta på att han vågar vara sinnlig och släppa fram sina känslor? Beror det på att det mest är kvinnor i publiken? När jag lyssnade på honom för några år sedan var jag en av få män som som var där. Det var nästan som en tupp (Björn Ranelid) i en hönsgård. Efter föredraget passade Ranelid på att sälja böcker och småprata med publiken (nästan uteslutande kvinnor).
Vad tror du det beror på att så få män satt i salongen?
Marika och Nils tog emot publikens långa applåder.
Det var en balanserad föreställning vi bjöds på. Mixen mellan diktuppläsning och upplevda barndomsminnen blev aldrig sirapssöt och sliskig. Marikas barndomsberättelser har en härlig värme och lockade ibland till skratt. Men närheten till materialet måste vara en tuff utmaning för Marika. Efter föreställningen kom jag fram och tackade henne. Hon log där hon satt på scenkanten och gav mig ett varmt tack. Vi samtalade några minuter allt medan salongen tömdes på lunchbesökare och jag fick innan jag gick en autograf av en härlig skådespelerska. Tack Marika!
(Från början ett inlägg tänkt för Sinneskattens Tema fredag. Men jag lyfte ur det efter en rundvandring!)
ps. På söndag ska jag tillbaka till Klara Soppteater på Drottninggatan (i Kulturhuset) med min dotter (premiärbesök för henne på Soppteatern) och se föreställningen "Vilken jävla TYP!", då bjuds vi på majssoppa med kyckling.
Marika Lagercrantz under föreställningen.
Anonyma singlar.
Terapi för fyra singlar med olika bakgrund.
Sista soppteaterföreställningen före nyår var välbesökt.
En pjäs om singlar. Kan det vara underhållande? Ja det fungerade bra, riktigt bra. Mycket tack vare de fem på scenen, Kajsa Reingardt, Mats Qviström, Ole Forsberg, Albin Flinkas och Katrin Sundberg (som också skrivit texten och regisserat). Bra karaktärer, dråpliga historier och utmärkt musikval där nyskrivna texter tillförde ännu en dimension till de kärlekshungriga singlarna.
Härliga sångnummer blandas med händelserna i terapigruppen. Vårt behov av kärlek var det som präglade hela föreställningen. Stockholm är en stad med många ensamhushåll och otaliga singlar.
Lustigt nog var två kompisar jag känner på en "Speed dating" bara några dagar innan jag såg Soppteatern. De två såg nog resan (datingen skedde på en Ålandsbåt!) lite som en slags läroresa och enligt egen utsago hade själva datingen inte varit så lyckad.
Att vara singel verkar komplicerat.
Att vara publik på Soppteatern verkar också komplicerat för en del besökare! Byte av bordsnummer gjordes fräckt av någon vid detta bord här under. (Skurkar!) Trist att råka ut för, lite hjälp fick vi av teaterpersonal. De beklagade verkligen det inträffade, men vi fick inte tillgång till våra platser vid bord 12. Istället fick vi lite nötter i en skål (Sick!) och praliner med nötter i (kul när man som jag har nötallergi).
Mest ledsen blev jag för våra två bordsgrannar, två äldre damer som hade svårt se med publik framför sig. De fick sittkuddar, men de hjälpte inte mycket. Vid rätt bord hade sikten mot scenen varit perfekt.
Här sitter några bordstjuvar. Skäms på er! Ett fult tilltag att byta bordsnummer.
Ser jag er igen på soppteatern kräver jag upprättelse! Oförrätter gillar jag inte!
Här är soppbordens nummer. Vi skulle suttit vid bord 12, blev sittande vid det egentliga bord 15!
Peter Carlsson
Bara en av de gamla grodorna är kvar, basisten Staffan Wiklander. De tre andra är nya medmusikanter till Peter, trummisen Kjell Gustavsson, klaviaturspelande Kristin Stenerhag och på diverse blåsinstrument Per Grebacken. Den nye trummisen Kjell öppnade andra delen av konserten med ett skönt nummer i "Blue Men Group" stil.
Blå grodan Kjell Gustavsson spelade trummor på plaströr, härligt nummer tillsammans med skönsjungande Kristin (bakom en ljusskärm).
Klar blinkning mot "Blue Men Group" som nyligen uppträdde i Stockholm. Kompruppen heter ju passande "Blå grodorna".
Peter Carlsson lutade sig ganska mycket mot sin gamle "vapendragare" Staffan Wiklander. Vi fick till exempel veta att det var Simon Brehm, kapellmästare i "Hylands hörna" som fick Staffan att välja just bas som instrument.
Staffan framförde också en härlig version av "Big Noise From Winnetka" tillsammans med Kjell (på ett set barntrummor). Här visade Kjell att han platsar mycket bra i Peters kompgrupp, med den lekfullhet och fantasi han besitter. Han slog sig runt på scen med trumstockarna och hamnade på Staffans ståbas och slog på strängarna. Underbart nummer!
Både saxofonisten Per och keyboardspelande Kristin fyllde mer tomrummet efter forna musikanters platser. De var inte dåliga, men deltog inte i det musikaliska lekandet på samma sätt som Staffan och Kjell. Kanske att de växer in i sina roller om de fortsätter spela med Peter.
Det var en bra mix av äldre nummer och även en hel del som jag inte vare sig sett eller hört förut. Som vanligt förekom musik från Evert Taube och Karl Gerhard (som Peter imiterar mycket bra) bland flera.
Peter Carlsson sjunger för fullt och här syns Kristin bakom keyboarden och Per byter just från flöjt till saxofon.
En mycket underhållande föreställning med ganska mycket äldre rock'n'roll musik denna gång (förra gången jag såg Peter live var det mycket blues). Visst fanns det med ett par bluesnummer också, skam annars, och igår kväll fick jag också höra "Rastastugan" livs levande. Det var kul att få delta i "We want it, We want it!". Peter levererade flera berättelser från barndomen med lokala gubbar och gummor med lustiga namn, som "Stora svajen" med en ovanlig talteknik. Även en fräck historia berättade han för oss.
Du kan höra på två låtar med Peter Carlsson i detta inlägg!
En oförglömlig kväll tillsammans med Peter Carlsson med många skratt och härlig musik. Jag fångade in både en cd och en t-shirt efter konserten ute i foajen till teatern. Numera den metod som ger musikerna lite extra pengar och mig ett trevligt musikminne.
Tack för ännu en härlig kväll Peter Carlsson!
Kjell, Staffan och Peter tackar efter konserten.
Det svänger!
Låten "Ivory Tattoo" här i YouTube-klippet. Bandet här från Mountreux jazz festival 1976 bestod av Cobham på trummor, George Duke på keyboard, John Scofield på gitarr och så Alphonso Johnson på bas. Klicka här så får du klippet i eget fönster.
Här skymtar Christophe Cravero på fiol och en stående Cobham.
Ibland låtar det såå bra, ett härligt sväng. Billy Cobham på Fashing visade hur tajt en trummis kan vara. Slog hårt gjorde han också, han fick skruva på cymbalerna ibland. ;-) Blev glad att få höra gamla "Crosswind" i lite ny tappning!
Har du Spotify kan du lyssna här! Den längre sviten "Spanish Moss" i början av lp:n "Crosswind" är njutbar än i dag, precis som titelspåret. :-)
Hans makalösa trumspel märks rätt bra i klippet här under. Låten heter "Rush Hour".
Här får du klippet i ett eget webläsarfönster!
Billy Cobham Band på Fashing. Från vänster på scen; Christophe Cravero (elpiano och fiol), Junior Gill (steel pan och slagverk), Billy Cobham (trummor), Fifi Chayeb (bas), Jean-Marie Ecay (gitarr) och Camelia Ben Naceur (på keyboard).
Alla musikerna fick utrymme under kvällen, men mest ljus på Billy Cobham såklart. Det kom mot slutet ett ca tio minuter långt trumsolo där Cobham bland annat använde fyra trumstockar! Länge sedan jag hörde ett trumsolo på en konsert.. alla andra fem musikerna klev av scen under detta solo. Jag insåg medan jag lyssnade att det ibland påminde om Frank Zappas musik. Lite av samma tvära taktbyten och lekfullhet i låtarna, men ändå knivskarpt. Jag kommer nog att lyssna lite extra mycket på denna sköna musik ett tag framöver.
Bredvid Fashing ligger Oscars och när vi klev ut från Fashing på Kungsgatan så klev samtidigt musikalpubliken ut från "Sugar - i hetaste laget". Lite annan underhållning på teatern, jag tror ändå behållningen är mer minnesvärd för oss som hört Cobham. En härlig kväll hade vi säkert alla.
Har tyvärr inte sett någon recension från Cobhams spelningar, men det är ju långhelg och ingen DN i brevinkastet idag. Kanske kommer det lite recensioner, Billy Cobham är ju ändå ett stort namn inom fusion.
Undrar vad Pialotta har för tema på sin "Musik&fotoAutomaten" den här veckan?
Blues på Stampen.
Flera gånger har Olle pratat om Stampen och lördagarna med blues jam. Lördagar är det ofta mycket som ska ordnas för resten av helgen och även den kommande veckan, så själv har jag haft svårt att få tid över för bluesmusiken. Igår följde jag så med Olle och Dick in till Stampen i Gamla stan för att kolla in vad Olle talat sig varm om. Jag blev inte besviken. På lördagarna håller musikern Brian Kramer i en skön musikeftermiddag. Mycket bra musiker som spelade, ett skönt jammande och en massa blues. Det gjorde gott för själen. Helt klart något att besöka igen, en annan lördag!
Brian längst till höger, Benny Ferander i mitten.
Stampen har varit trad.jazz för mig tidigare. Den struttiga musiken saknar jag inte när man kan lyssna på läckra gitarrslick, gamla Robert Johnson låtar och bra bluesmunspel. Förvånande att kliva ut i solljuset efter flera timmar härlig musik. Kvällen hade bara börjat...
Riktigt "flåsigt" bluesmunspel, störtskönt! Mats Qwarfordt spelade även keyboard i ett annat jam. 
Härligt drag i sången och det kom även en del scatsång.
Härligt sväng, det lät förbaskat bra! En "Sly and the Family Stone" låt gungade mäktigt. Allt var inte "ren blues".
Brian kom in mellan varven och såg till att det blev en varierad eftermiddag med olika stil på musiken. Ett röjgäng som fick mig att börja tänka på the Blues Brothers spelade rock'n'roll (gamla skolan).
Konstellationerna varierade, spela kunde de alla. En del blev kvar, andra byttes ut. Lusten att spela/sjunga kunde kännas i luften.
Ett exempel från YouTube hur det kan låta på lördagarna.
Här kan du klicka och få fram bluesmusiken i ett eget fönster!
Vid sidan av scenen väntade musiker på att få komma upp på scen. (Det finns ett klipp på Stampens hemsida också, med skönt bluesjam. Där syns väntande musiker till höger om scen.)
Tror en del helgbestyr får börja skötas på söndagarna, att styra mina steg till Stampen på lördagarna kan bli en vana. God musik är alltid god musik.
Theresa Andersson var fantastisk!
Igår startade Kulturfestivalen i Stockholm och jag såg bland flera artister den härliga enmansbandet Theresa Andersson. Hon skulle kunna göra reklam för Duracells batterier! Hela hon var ett glädjepaket och hon skapade makalösa ljudbilder med loopar av sin egen röst, trummor, fiol och gitarr.
Så bra, så otroligt bra. Hennes skiva gör henne inte rättvisa. På scen kommer hennes genialitet fram, hennes otroliga teknik och tajming, hennes härliga röst och makalösa energi. För stunden blev jag förälskad!
Det finns en del klipp på YouTube, som det här...
Theresa bor i New Orleans, men hon är uppväxt på Gotland, vilket hördes ibland i mellansnacken.
Få se om det blir en sväng förbi festivalen idag också efter jobbet? Musik är livet!
Svensk, manlig artist.
Var på konsert och såg Lars Demian förra veckan. Passar ju bra till Musik & fotoautomaten. Det är Pialotta som håller i detta musiktema. Tror jag är ute i sista minuten, veckans tema är "svensk, manlig artist".
Blandar några foton med lite intryck från konserten och favoritlåtar. Det var en bra konsert, jag njöt för fullt i de två timmar konserten höll på.
Börjar med en riktigt bra Lars Demian låt. Lyssa på texten, märk förändringen, så snyggt!
"Det manliga beteendet" heter detta musikaliska drama.
Lars Demian spelade tre kvällar i rad på Boulevardteatern.
Vi var ett åttiotal i publiken på onsdagskvällen (spelning två) och säkert en tredjedel hade inte hört Lars Demian förut. Det märktes på skratten som kommer, eftersom Demian är rolig i sina vistexter, ibland burlesk. Med på scen var David Tallroth, en riktigt duktig musiker.
David Tallroths instrumenthörna...
Lars Demian får ihop sångtexter som rinner fram med en lätthet som fascinerar mig. Här ett bra exempel,
texten till "Dagen efter igår"
Vad hände igår, säg vad hände igår?
Mitt huvud står alldeles still
Var är mina kläder och var är mina skor?
Är det någon som vet hur det gått till?
Jag undrar var jag är nå´nstans och hur jag kommit hit
och vem är hon som sover sött bredvid mig blek och vit?
En liten ljuv Susanna, med långt och vackert hår
Jag undrar vad som hände igår?
Hur slutade min kväll, säg hur slutade min kväll?
Jag minns att den började på en krog
Vi åt och drack och skrattade tills timman hon blev sen
Då hade jag redan fått nog
Men sen kommer jag ihåg en klubb med flickor och med dans
och sen var det visst en taxi till en fest nån annanstans
Det var där dom bjöd på öl och vin och vodka absolut
Det var där som mitt minne tog slut
Det får inte va´ sant, det får inte va´ sant
Blev jag våldsam och galen och vild?
Kräktes jag på hunden och hotade med stryk?
Jag som brukar va´ så blyg och mild
Tog jag av mig mina kläder på ett bord, vad hände sen?
Sprang naken runt och skrek "OH HAPPY DAYS ARE HERE AGAIN"?
Jag vet att jag lovat förr, men nu svär jag så heligt
min vän, att jag aldrig ska dricka igen!
Milda Susanna, svalka min panna, bli vid min sida när jag får lida
Kvalen för dagen, smärtor i magen, huvudet spränger, febern den bränner
Snälla Susanna du måste stanna, håll mig i handen, tungan för tanden
Ber att din kärlek får mig till sans, när gröna demoner bjuder till dans
Demian framför en cover, "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Han introducerade låten som folkmusik från Halland (fniss).
Lars Demian, Lars Anders Mikael Demian Bengtsson föddes 9 april 1957 i Halmstad. Så kanske inte så konstigt att han framförde två låtar av Per Gessle (från sin senaste ep med andras musik [coverlåtar] "Att inte vara Per Gessle") under konserten.
Så bara ett par dagar efter konserten firade Lars säkert sin födelsedag på någon krog tillsammans med vänner.
Grattis Lars, så här lite i efterskott!
Hela kvällen började med "Se nu tittar lilla solen in igen". Fast den glättiga schlagern från förr fick ny nerv i Demians tolkning, blev mer av ett debattinlägg än glad schlager. Precis likadant har Lars gjort med andra låtar, som "Eiffeltornet", där Ted Gärdestads glada popmusik till brorsans text kan kännas för glad (i alla fall i mina öron). Demian dystrar till låten och ger den nerv. I hans version är risken för hopp från tornet överhängande.
Äldre låtar kläddes i ny musikalisk skrud. Ibland gav Lars sina texter aktuellare rader.
Att se Lars Demian levande är alltid något extra, han bjuder så mycket på sig själv. Skapar dialog med publiken, även om han vid ett tillfälle röt till och sa: Det här är inget diskussionsforum!. När han skulle spela "Häxan" kände han sig tvungen att förklara hur det var med tatueringar för trettio år sedan och hur det är nu. Bra med sådana förtydliganden, det hinner ske förändringar i samhället redan på tiotalet år.
Kanske inte att man springer iväg och ser Demian live innan man hört någon skiva? Men har du inte hört honom så kan du lätt skaffa senaste fullängdaren "Välkommen hit". En bra skiva som visar upp hans poetiska sida likväl som hans politiska. Just denna konsert spelade han "Så går det till", "Bättre att va bög", "Asien igen", "Expressen", "Den glada polisaspiranten" och "Välkommen hit" från den skivan.
Vill du se honom live, ta en titt på hans hemsida http://www.demian.se/ Utöver spelningar kan du köpa skivor där och mycket annat.
Lars och David tackar för sig, innan extranumren där den fina "På den andra sidan" avslutade konserten. Just den låten kan jag tänka mig på min egen begravning. Undrar om några spelat den på begravningar?
Fast innan dess vill jag gärna se Lars Demian flera gånger... och en massa annat.
Har själv några andra inlägg där herr Demian förekommer, både här och även detta. En annan konsert med Lars Demian finns här!
Välkommen hit
Ja just det, ska ju ta med någon låt också. Då väljer jag denna cover (så kommer en annan artist med också, om du förstår hur jag tänker).
Andra manliga, svenska artister här!
(Ojdå, nu är det nytt hos Pialotta! Hittar inte just denna rubrik "svensk, manlig artist". Minns att Pialotta själv skrev om Ulf Lundell. Hmmm?! Då får väl detta tänkta bidrag bli hängande i luften... bara hamna på min egen blogg. :-)
Så går jag in via min egen länk högst upp här och då hittar jag rätt!? Ibland villar jag bort mig i teknik och bloggar! Så kan det bli... i alla fall för mig.)
Så klicka här så kommer du till alla andra manliga, svenska artister!
Lars Demian även ikväll!
Teatern ligger snett emot Skatteskrapan.
Igår var vi ungefär 80 pers i publiken. I pausen hörde jag flera som gillade vad de hörde och var förvånade över att det inte var utsålt. Publikkommentarer; "Han är ju bra!" eller "Vilka sjukt sköna låtar."
Visst är Lars Demian bra. Jag älskar hans låtar, burleska och härliga visor. Finns några skivor på Spotify att lyssna på, om du har det. Konstigt att han ännu inte fått Cornelisstipendiet...
Så varför inte åka in till Götgatan 73 och njuta av Lars Demian denna torsdag?
Lars Demian,här med banjo och David Tallroth med bastuban, den stora (finns mindre också).
Jag återkommer med mina intryck från konserten igår. Här finns annat inlägg om Demian med länkar!
Fann detta klipp på YouTube, en bra Demianlåt, skapligt filmat... från samma turné.
Lars Demian på Boulevardteatern
Såg en annons i DN och ringde och fixade biljetter bums!
(klicka på bilden!)
Ska bli kul se honom livs levande igen. Nyligen kom en cover-cd, men jag föredrar hans egna låtar.
Ett foto på Demian var med nyligen på ett Tema fredag jag skapade på temat lycklig, där kan man se hur han ser ut.
Senaste cd:n med egna låtar, bl.a. "Välkommen hit" och "Expressen".
Vill avsluta med ett citat som passar bra, med tanke på Tisdagstemat här under. Passar bra på Lars Demian också...
"Livet är för viktigt för att tas på allvar." (Oscar Wilde)
De fattigas piano.
Grått och trist ute på Drottninggatan, varmt och trevligt där inne på Soppteatern.
Musikern Bosse Johansson tillförde mycket till värmen i föreställningen.
Mest bakom pianot satt musikern Bosse Johansson, som även framförde en härlig version av "La Strada" på solotrumpet. Bara att få höra det ledmotivet av Nino Rota var nästan värt biljettpriset! Vilken underbar låt.
Vackert ledmotiv skrivet av Nino Rota.
Blev lite förvånad att Katarina Ewerlöf sjöng riktigt bra och då måste även nämnas att flera låtar var svårsjungna. Tomas Bolme har ingen direkt sångröst, men det fungerar mycket bra med Bolmes milda stämma, då många av Forsells sångtexter bygger på franska visor (och alla vet ju hur franska vissångare ofta pratsjunger). Härligt var det att se den unga skådespelaren Dan Turdén, som i hela sin uppenbarelse påminde om en ung energisk Lars Forsell. En trevlig bekantskap.
Lars Forsells tecknade porträtt hängdes upp på väggen i början av föreställningen. Snygg scenografi.
Föreställningen blandar kända nummer som just "De fattigas piano" och "På lek" med mer okända dikter och sånger. Jag blev väldigt sugen på att läsa mer dikter som Forsell skrivit och utöver en sliten ep-skiva har jag ingen Forsellmusik. Men föreställningen visade ödmjukt på den visskatt som Forsell skrivit ihop, där han översatt många franska visor och gett musiken vidare till den svenska publiken, där "De fattigas piano" är en av de välkända. Jag och sambon besökte Klara Soppteater igår och bjöds på en matig soppa med renskav och grönsaker. Men det bästa var Forsells texter, som så fint framfördes av de fyra på scen.
Fick de tre skådespelarnas autografer och chansen att personligen tacka för den fina föreställningen. Tyvärr smet den duktiga musikern Bosse Johansson iväg utan att jag fick tacka och få hans autograf. Här syns också vilka sånger som framfördes.
Skulle ni ha chansen, missa inte denna härliga teatrala irrfärd genom Lars Forsells förtrollade värld av poetiska visor. Många sånger hann man med i föreställningen (som vanligt ungefär en timme långt), ändå undvek man flera örhängen, som visan här under. Det var bara bra tycker jag, roligare höra mer okända sånger och föreställningen kändes som en bra mix mellan lättsammare och svårmodigt, tänkvärt. Med tanke på ett fototema nyligen så gav föreställningen mig mycket energi, härligt!
Lars Forsell.
Inte alls den skådespelare som gjorde låten känd sjunger här "Snurra min jord" från Skansen och Allsången.
Bra framförande av Jonas Karlsson, inte så teatral som Malmsjö brukar framföra texten. (Texten har Forsell översatt.)
Fan ska fira jul!
Visserligen blev det egna julfirandet inte riktigt som det var tänkt. Men det blev rätt trevligt ändå, även om sjukdom förändrade förutsättningarna. Men titeln på inlägget är också namnet på den föreställning vi var och såg precis före julhelgen.
Under december har Klara Soppteater spelat en nyskriven pjäs (manus och regi Stefan Moberg) om hur julfirandet nere i helvetet skulle kunna förändras. Fan gnuggar händerna och ser förnöjt hur girighet och frosseri regerar, han vill få till en sant helvetisk jul. Till sin hjälp får han Karl-Bertil Jonsson som konsult. Att bli tv-värd på julafton hägrade också för Fan, bland mycket annat.
En underhållande timme med dessa fyra.
Fanns poänger i föreställningen och de nyskrivna texterna till julsånger och andra välkända låtar var riktigt vitsiga och fulla med poänger. Pierre Lindstedt spelade Fan och utöver honom såg vi på scenen My Holmsten som ängel, Fredrik Meyer (porträttlik Karl-Bertil) och Inga Onn som djävulens förvirrade hjälpreda.
En rolig detalj var att när Fan blev arg (vilket han blev ganska ofta) så blev det varmt om fötterna för de på scen. En klart underhållande föreställning även om Pierre verkade lite frånvarande och kom av sig flera gånger i replikerna. Lite förvånande, då detta var sista föreställningen av sexton nu i december. Då bör väl replikerna sitta där de ska..?! Men det gjorde inte så mycket till helheten. De olika sångnumren var mycket bra!
Dan Ekborg som underbar Puntila
Dan Ekborg är fantastisk som Puntila, kanske något av en drömroll för honom?
Stadsteatern har med norrmannen Alexander Mörk-Eidem som regissör skapat en mycket underhållande och sceniskt intressant föreställning av Bertolt Brechts pjäs Herr Puntila och hans dräng Matti eller som den nu kort och gott heter Puntila/Matti. Själva pjäsen tillhör inte Brechts bästa tycker jag, till en del kanske beroende på att den är så mycket enklare i sin historia, enklare än t.ex. Tolvskillingsoperan och Den kaukasiska kritcirkeln. Pjäsen fann Brecht under sitt kringflackande resande under brinnande krig, när han hamnat i Finland. Där träffade Brecht författarinnan Hella Wuolijoki, som skrivit pjäsen Sågspånsprinsessan. Han bearbetade historien om den finska godsägaren och hans chaufförs äventyr och godsägarens dotters giftasbestyr till denna smått burleska pjäs. Där finns även spår av den ständiga kampen mellan arbetarna mot (gods-)ägaren, men det är inte huvudtemat. Herr Puntilla är en godsägare glad i sprit och som berusad en humanist, men som nykter en tyrann med förakt för "vanligt folk och arbetare". Även i denna pjäs väljer Brecht att låta sångnummer bära historien vidare eller peka ut åt publiken vad han tycker behöver belysas lite extra, med en sång. I Stadsteaterns uppsättning sjungs det mycket på finska, med svensk textöversättning på en stor ljusskylt hängande från taket. Känns lite påklistrat, dialogen är ju på svenska, varför inte sångerna?
En härlig scen när Puntila med supkamrat Domaren (Sten Ljunggren) och chauffören Matti brakar genom timmerstaplarna.
Vad bjuds vi på? Över tre timmar underhållning. För underhållande är det, med ständiga omändringar av scenrummet utfört av skådespelarna själva framför våra ögon. Stadsteatern har öppnat upp hela stora scenen, de har till och med roffat åt sig de tre första stolsraderna i salongen. Det ger en väldig rymd åt scenrummet, något som utnyttjas bra. Dan Ekborg spelar Puntila, en roll som passar honom som handen i handsken. Han är övertygande både som berusad och som den hårda skogs- och sågverksägare när han är nykter. Kring Ekborg finns en ensamble som skapar närmast underverk.
Dåligt skådespel av Fares Fares.
Min enda besvikelse är Fares Fares som chauffören Matti. Hans skådespelande är så stelt och repliker säger han som vore de just lästa från en pappskylt. Han må vara bra på film, men här på stora scenen på Stadsteatern faller han platt. Men hans dåliga skådespel uppvägs av alla andra som spelar övertygande. Dan Ekborg är på scenen nästan hela tiden och det verkar som han trivs förträffligt i rollen som Puntila.
En annan synpunkt är problemet med Brechtpjäserna, inga ändringar eller strykningar tillåts när man sätter upp Brecht. Tveksam till att han själv upplevde teatern så statisk, det är nog dödsboet som tvingar fram denna stelbenthet. För delar i pjäsen känns väldigt föråldrade och Puntila/Matti skulle må bra av en del strykningar och friare tolkning. Det finns partier i pjäsen som känns fruktansvärt föråldrade och de sticker säkert delar av publiken i ögonen. Men åt detta har regissören Mörk-Eidem inte kunnat göra något alls, med bakbundna händer. Synd på så "rara ärtor". 
Flera skådespelare får chansen att sjunga, här Rolf Lydahl (arbetaren Surkkala).
Jonas Hellman-Driessen som Attachén, tilltänkt make åt Puntilas dotter, har nog fått träna med stuntman för att kunna snubbla och ramla utan att slå sig på riktigt. Tänker på Gösta Ekman när jag ser Jonas på scen! Att han sedan är en nidbild av finlandssvenskarna, det är ett enkelt dramaturgiskt grepp som Brecht utnyttjat.
Två skådespelerskor sticker ut lite extra och det är dels dottern Eva, spelad av Katharina Cohen. Eva som har lindat fadern runt sitt finger, även om Puntila tror sig styra dottern och bara vilja hennes bästa. Några scener mellan Dan och Katharina känns väldigt levande, kanske för att jag själv har haft mina "duster" med min dotter, vilken far har inte haft det med sin tonårsdotter? Helt klart något som funnits och finns, troligen i alla tider, detta med barnens ifrågasättande av föräldrarnas åsikter och barnens behov av att frikoppla sig från föräldrarna. Om det varit friare tyglar kunde detta tema fåt större utrymme.
Fint foto på Hanna Alström, pigan Fina och framför henne Susan Taslimi som kokerskan Laila.
Den som jag verkligen gillade i pjäsen var Hanna Alström som spelar husan Fina. Hon är aktiv hela tiden och reagerar snyggt på Ekborgs utspel även när hon inte alls är i fokus i pjäsen. Härligt att se! En sann skådespelare i mina ögon. Dessutom lyfter hon Fares i flera scener. Kanske lockar Fares Fares ovana yngre besökare till teatern. Men tyvärr lyckas han väldigt dåligt, helt klart mer filmskådis än passande på teaterscen. Tur att Ekborg och många andra lyckas så mycket bättre...
Helt klart skoj att se, underhållande och smått fantastiskt. Kan bara rekommendera! En riktig teaterupplevelse.
Alla foton i detta inlägg tagna från programbladet, fotograf Petra Hellberg.
