Erik "Semlan" Klings blandade intryck

   
   Dan Ekborg är fantastisk som Puntila, kanske något av en drömroll för honom?

Stadsteatern har med norrmannen Alexander Mörk-Eidem som regissör skapat en mycket underhållande och sceniskt intressant föreställning av Bertolt Brechts pjäs Herr Puntila och hans dräng Matti eller som den nu kort och gott heter Puntila/Matti. Själva pjäsen tillhör inte Brechts bästa tycker jag, till en del kanske beroende på att den är så mycket enklare i sin historia, enklare än t.ex. Tolvskillingsoperan och Den kaukasiska kritcirkeln. Pjäsen fann Brecht under sitt kringflackande resande under brinnande krig, när han hamnat i Finland. Där träffade Brecht författarinnan Hella Wuolijoki, som skrivit pjäsen Sågspånsprinsessan. Han bearbetade historien om den finska godsägaren och hans chaufförs äventyr och godsägarens dotters giftasbestyr till denna smått burleska pjäs. Där finns även spår av den ständiga kampen mellan arbetarna mot (gods-)ägaren, men det är inte huvudtemat. Herr Puntilla är en godsägare glad i sprit och som berusad en humanist, men som nykter en tyrann med förakt för "vanligt folk och arbetare". Även i denna pjäs väljer Brecht att låta sångnummer bära historien vidare eller peka ut åt publiken vad han tycker behöver belysas lite extra, med en sång. I Stadsteaterns uppsättning sjungs det mycket på finska, med svensk textöversättning på en stor ljusskylt hängande från taket. Känns lite påklistrat, dialogen är ju på svenska, varför inte sångerna?


En härlig scen när Puntila med supkamrat Domaren (Sten Ljunggren) och chauffören Matti brakar genom timmerstaplarna.

Vad bjuds vi på? Över tre timmar underhållning. För underhållande är det, med ständiga omändringar av scenrummet utfört av skådespelarna själva framför våra ögon. Stadsteatern har öppnat upp hela stora scenen, de har till och med roffat åt sig de tre första stolsraderna i salongen. Det ger en väldig rymd åt scenrummet, något som utnyttjas bra. Dan Ekborg spelar Puntila, en roll som passar honom som handen i handsken. Han är övertygande både som berusad och som den hårda skogs- och sågverksägare när han är nykter. Kring Ekborg finns en ensamble som skapar närmast underverk. 

                                                            
                                                            Dåligt skådespel av Fares Fares.

Min enda besvikelse är Fares Fares som chauffören Matti. Hans skådespelande är så stelt och repliker säger han som vore de just lästa från en pappskylt. Han må vara bra på film, men här på stora scenen på Stadsteatern faller han platt. Men hans dåliga skådespel uppvägs av alla andra som spelar övertygande. Dan Ekborg är på scenen nästan hela tiden och det verkar som han trivs förträffligt i rollen som Puntila.
En annan synpunkt är problemet med Brechtpjäserna, inga ändringar eller strykningar tillåts när man sätter upp Brecht. Tveksam till att han själv upplevde teatern så statisk, det är nog dödsboet som tvingar fram denna stelbenthet. För delar i pjäsen känns väldigt föråldrade och Puntila/Matti skulle må bra av en del strykningar och friare tolkning. Det finns partier i pjäsen som känns fruktansvärt föråldrade och de sticker säkert delar av publiken i ögonen. Men åt detta har regissören Mörk-Eidem inte kunnat göra något alls, med bakbundna händer. Synd på så "rara ärtor". 

  
Flera skådespelare får chansen att sjunga, här Rolf Lydahl (arbetaren Surkkala).

Jonas Hellman-Driessen som Attachén, tilltänkt make åt Puntilas dotter, har nog fått träna med stuntman för att kunna snubbla och ramla utan att slå sig på riktigt. Tänker på Gösta Ekman när jag ser Jonas på scen! Att han sedan är en nidbild av finlandssvenskarna, det är ett enkelt dramaturgiskt grepp som Brecht utnyttjat.

Två skådespelerskor sticker ut lite extra och det är dels dottern Eva, spelad av Katharina Cohen. Eva som har lindat fadern runt sitt finger, även om Puntila tror sig styra dottern och bara vilja hennes bästa. Några scener mellan Dan och Katharina känns väldigt levande, kanske för att jag själv har haft mina "duster" med min dotter, vilken far har inte haft det med sin tonårsdotter? Helt klart något som funnits och finns, troligen i alla tider, detta med barnens ifrågasättande av föräldrarnas åsikter och barnens behov av att frikoppla sig från föräldrarna. Om det varit friare tyglar kunde detta tema fåt större utrymme.


Fint foto på Hanna Alström, pigan Fina och framför henne Susan Taslimi som kokerskan Laila.

Den som jag verkligen gillade i pjäsen var Hanna Alström som spelar husan Fina. Hon är aktiv hela tiden och reagerar snyggt på Ekborgs utspel även när hon inte alls är i fokus i pjäsen. Härligt att se! En sann skådespelare i mina ögon. Dessutom lyfter hon Fares i flera scener. Kanske lockar Fares Fares ovana yngre besökare till teatern. Men tyvärr lyckas han väldigt dåligt, helt klart mer filmskådis än passande på teaterscen. Tur att Ekborg och många andra lyckas så mycket bättre...
Helt klart skoj att se, underhållande och smått fantastiskt. Kan bara rekommendera! En riktig teaterupplevelse. 


Alla foton i detta inlägg tagna från programbladet, fotograf Petra Hellberg.