Tankar kan ta tid

Ibland kan jag förundras över mina medmänniskor/medresenärer runt omkring mig. Händer det dig också? Sitter i tunnelbanan eller på en buss och iakttar de andra resenärerna. Olika betéenden. I alla tider har sorten som läser funnits där, sätter sig och letar fram en bok som de slår upp där bokmärket ligger eller letar upp sidan med hundöra och börjar läsa. Så har vi tidningsläsarna och på morgonen är det många som bläddrar igenom gratistidningen Metro och några enstaka med DN eller SvD. På eftermiddagen är tidningsläsarna färre numera, en del kvällstidningsläsare finns kvar (men de var betydligt fler för 10-15 år sedan). Kanske beror det på att många läser nätupplagan av sin kvällstidning på jobbet och sedan inte inhandlar pappersupplagan? Så finns det ju en del bokläsare även på hemresan. Brukar själv läsa, ofta tidning på väg till och ofta även från jobbet. Ganska skönt, få reda på lite om det som händer i världen eller hitta något evenemang som sker snart i stan.


När bussen kör över Västerbron brukar jag bara njuta av utsikten, här in mot Stockholm. Det är Norr Mälarstrand på vänster sida och Stadshustornet och city i fjärran.

En del läsare har dessutom hörlurar i öronen och lyssnar samtidigt på musik. Musiklyssnarna har funnits i kollektivtrafiken sedan Sony kom med sina Walkmankassettbandspelare som var "så små" att de gick att få ner i en rejäl jackficka. Så var det portabla cd-spelare ett tag och sedan kom mp3-spelarna som numera ofta samtidigt är mobiltelefoner. Utveckling? Utveckling!
Så har vi alltid en drös mobiltelefonpratare numera i de kommunala färdmedlen. Jodå, jag är medveten om att de funnits där rätt många år nu, men har personligen svårt vänja mig vid dessa offentliga samtal där jag blir ofrivillig tjuvlyssnare. Det var svårt för tiotalet år sedan och det är precis lika svårt nu. Under rusningstrafiken i Stockholm är det ett ständigt flöde av olika ringsignaler. En del har mer "vanliga ringsignaler" vilket får flera att leta fram sin mobil för att kolla om samtalet var just på deras mobil. Fortfarande tror en del som svarar i sina mobiler och börjar prata att de måste skrika för att göra sig hörda. Hela bussen hör deras samtal, ofta saker man inte vill höra. Olika trivialiteter, som vem ska hämta på dagis, matinköp och liknande. Ja, jag brukar själv tillhöra denna grupp, men jag samtalar eftersom jag vet att det hörs bra i mobilen. Förnekar inte att mobiler är behändiga, användbara. Men där finns stor risk för missbruk! Oj, oj, en del som måste ringa upp någon och "bara kallprata" medan de står och väntar på bussen. Andra "mobilmissbrukare" som verkar vara kontrollfreaks och ständigt ringer upp för att kolla var den andra är och rapportera hur långt i resandet personen själv kommit. Så tröttsamt för oss andra resenärer!


Utsikt från bussen på Västerbron, tittar in i Mälardalen, bort från Stockholm city om ni förstår..?

Jag har faktiskt tagit efter en kompis och sitter ibland och ritar när jag färdas kommunalt. Funkar inte så bra på bussen eftersom underhållet på Stockholms gator är dåligt och bussen skakar och kränger rätt mycket. Men på tunnelbanan är det ganska skönt att sugas in i skissandet i blocket. Min vän åker pendeltåg varje dag, ganska lång resa och då brukar han sitta och teckna. Det ger i alla fall mig fritt utlopp för mina tankar att segla iväg när jag låter pennan fara över den från början blanka sidan. Ganska skönt, för en del tankar tar tid.
Erik

Kommentarer:

1 Pysen73:

Om jag inte läser (eller läste rättare sagt, det var ju ett bra tag sen jag åkte buss till jobbet) så fantiserar jag om vad medresenärerna är för några filurer... Vart de är på väg, var de kom i från... ;o)

2 Anna:

Jag brukar också titta på människor och placera dem inom olika arketyper. Nu åker jag inte kollektivt så ofta (jag cyklar, går och ibland kör bil men Eskilstuna är ju väldigt liten). Men jag kan sitta på torget och betrakta andra och fundera över vilka dem är osv.



Och jag instämmer till 100% när det gäller mobiler. Jag är trött på att lyssna på andras samtal. Jag är i överhuvudtaget trött på det ständiga civilisationsbruset som vi inte kan komma undan. Vi har svårt (jag generaliserar så klart) att koppla av. Folk tror att världen går under om de inte kan nås vilken stund på dygnet som helst. Sedan finns det sådana som grinar när deras mobiler är tysta. Det har blivit en indikator på hur eftertraktad man är.



Jag har faktiskt ingen mobil. Eller ja, jag har en som ligger i någon låda och använd vid få tillfällen på året. Annars klarar jag mig utan. Jag har nog aldrig heller saknat faktum att jag inte haft mobilen med mig. Det är en väldigt skön känsla.

3 Thorgun:

Japp, så rätt. Har oxå hört de som verkar få ångest över en stunds resande utan "något att göra". Drar tanken ett steg till; alla som verkar bli livrädda för att behöva sitta och tänka en stund. Att tänka kan snart anses farligt och ångestframkallande, vad händer då med oss som gillar det?? ;)

Kommentera här: