Erik "Semlan" Klings blandade intryck

 

 

 

 

 

 

 

Olika minnen med olika fönster. Ett i Västertorp och ett på Hägerstensåsen, faktiskt inte så långt från varandra. Minnesvärda är dessa fönster för mig personligen. Ja detta inlägg bygger på senaste temat för fönster, som dyker upp varje fredag.

Jag skriver detta tillägg nu: tyvärr har fototemat fönster som Susanne i Skåne höll i upphört.

Det här gillar jag denna torsdag. Kul att husen fortfarande står kvar, att det går att passera dem under någon promenad och peka och säga att där har jag bott till den man är ute och promenerar med. Eller bara tyst gå förbi och minnas och kanske ta något foto.

 

Översta fotot är det första boendet där mina föräldrar bodde med mig (var liten baby) tillsammans med min farmor Fanny och farfar Torsten i deras lägenhet i Västertorp. I samma trerummare, en trappa upp på hörnet, bodde också min pappas yngre bror Göran. Ganska trångt med fem vuxna och ett spädbarn i samma lägenhet. Fast på 50-talet var bristen på lägenheter i Stockholm akut, det var många som bodde trångt och nya förorter skapades längre ut från storstaden så fort staden och kranskommunerna exproprierade tomtmarken. Det var säkert ganska många som på så sätt blev av med sommarstugor och tomtmark.

 

 

 

Lite lustigt att denna ständiga brist på lediga bostäder verkar vara det bästa påtrycksmedlet som lyckas förmå staden att bygga lite nya lägenheter, som en slags motor. Skattelättnader har också fungerat som smörjmedel för byggindustrin. Det verkar som om byggandet aldrig kommer ifatt efterfrågan, men det är väl bara en del av marknadsanpassningen som det talas så mycket om. Speciellt dåligt för studenter har det under många år ständigt varit och blivit, det byggs på tok för få studentlägenheter och de som skapas/byggs får ofta alldeles för höga hyror så en fattig student omöjligt kan bo i dessa lägenheter. En gång i tiden fanns det billiga lägenheter, så kallade rivningskontrakt som fattiga studenter kunde bo i som första lägenhet. Inga problem, jag lovar. Eller visst fanns det lite problem, men inget som inte gick att lösa. Men det var på 70-talet och det var även på 70-talet som dessa rivningskontrakt försvann för att boende inte flyttade ut när huset skulle rivas eller renoveras, de husockuperade istället och krånglade till det för husägaren. Resultatet blev att man slutade med denna form av billigt boende.

 

Ett annat problem är att många lägenheter som byggs är för stora för att passa till studenter. Byggandet är mer anpassat för barnfamiljer än ensamhushåll. Den sortens boende är den största gruppen i vår huvudstad, en person hushållen. Då är det ju galet att det mest är treor och fyror som byggs i många nyproducerade flerfamiljhus. Helt galet!

Fast då tänker jag direkt, varför delar inte två, tre studenter på en större lägenhet? Så sker i många andra större studentstäder utomlands, så varför inte också här? Jag vet att det ibland sker, men tror att det nog är få som bor så här i Stockholm. Jag har tyvärr inte sett någon statistik på detta med boendeformer för studenter, inte heller vad boendet kostar. Studenter skulle trumma på stora trumman och försöka lyfta frågan så kanske något politiskt parti tog frågan på allvar och drev den vidare.

Bara ett tips till bostadslösa studenter, väck liv i frågan kring byggandet av studentlägenheter och till vettiga hyrespriser.

Studenter ja, men alla nya flyktingar då. Var ska de bosätta sig? Lämnar denna fråga till tjänstemän och styrande som verkar ha så bra koll, eventuella problem löser de säkert.

 

 

 

 

Tillbaka till bilderna överst!

Det andra fotot är taget utanför porten på första gemensamma lägenheten med sambon. Vi flyttade in där i mitten av 70-talet och blev kvar till tidigt 80-tal. En liten 1,5 rum & kök, ingen stor lägenhet (en etta med ett separat matrum, som fick bli vårt sovrum) uppe på Hägerstensåsen. Hyreshuset var byggt under kriget (2:a V.K.) som stora delar av hela Hägerstensåsen. Trevligt och billigt boende i denna drygt 40 kvadratmeter stora lägenheten med privat värd. Tyvärr utan balkong, men det fanns solklippor nära och Personnebadet låg inte heller långt bort. 

Nu de senaste tiotalet åren har nya bostadshus byggt, en förtätning i området skulle en politiker säkert kalla det. Innebär att några grönområden till har försvunnit. 

 

För övrigt samma klippor där 26-åriga Annica Nordberg hittades mördad i ett skogsområde invid Personnevägen i Hägerstensåsen den 16 juli 1982.

Här finns mer information i Expressenartikeln kort före fallet preskriberas 16 juli 2007. En lagändring gör numera att inga mord preskriberas som du säkert vet.
Polisen misstänker dock att hon bragts om livet någon annanstans och flyttats till platsen. Kroppen bar spår av "grovt yttre våld mot halsen", vilket tyder på att hon ströps. Mordet skapade stora rubriker i media
Annica Nordberg var prostituerad och missbrukare och sågs vid tvåtiden på morgonen den 16 juli på Malmskillnadsgatan med en man. Mordet skapade stora rubriker i media under en tid, någon gärningsman greps inte. Polisen lade ner fallet på grund av tidsbrist och ingen blev dömd för brottet.
Det har onekligen begåtts en del mord i Stockholmstrakten, här kan du läsa om att det i Stockholm finns 150 olösta mord. Sedan dess, artikeln skrev Expressen våren 2013, har det säkert skett fler mord, tyvärr. Men vi får hoppas att polisen löser fler och fler mord.

 

Men det var inte därför som vi flyttade utan vi ville ha både större boyta och gärna en balkong. Ny privatvärd dök upp och hade börjat trissa upp hyran där på Åsen och han strök på lite färg på källarväggarna och kunde sedan öka månadskostnaden ytterligare för oss hyresgäster. Allmänna underhållet blev också sämre och vi fick själva fixa en hel del olika saker som gick sönder i lägenheten, fast vi inte bodde i någon bostadsrätt utan en enkel hyresrätt. Hyresgästföreningen kunde inget göra, beklagade de sig för oss och lämnade oss i sticket med en smågalen hyresvärd. Det kändes därför väldigt skönt att kunna byta från denna girige privatvärd till ett kommunalt fastighetsbolag som var hyresvärd för den nya lägenheten vi flyttade till. 

 

 

Oj, nu måste jag nog ha några ordfattiga inlägg, kanske ordlösa rent av.

 

Bara en sak till. Minns du tidningen Okej? De hade varje vecka en artikel som de kallade veckans långläsning. Den var inte värre än en sida text uppblandad med flera små bilder. Vad var det för långläsning? Minns att jag tyckte det var fånigt. Men i en bildtidning full med bilder på olika popgrupper och rockartister och lite bildtext så kanske en sida ganska full med text kunde uppfattas, av tidningens "läsare", som ett besvärligt och jobbigt långt textblock.

 

Så kanske du tycker om det här inlägget också? Ett förfärligt långt och jobbigt inlägg. Eller gör det inget om jag lägger ut texten lite då och då? Tyck gärna något, jag tycker det är kul med kommentarer.

 

 

 

 

Det är Camilla Bergman som har skapat skulpturgruppen Månhästar.