Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Spännande tema som Nabolandets bloggdam Helene valt, "tidens tand".

Hoppas att Norges nationaldag blev ordentligt firad!

Jag kom att se ett tv-program som handlade om 17 maj och Norge, där historielektionen blev rikligt illustrerad med fina gamla kläder, ja det var väl mest folkdräkter men även andra gamla ting. För mig var det en hel del ny information som ett par norska herrar berättade livligt om, de tu talte raskt och mycket i programmet (tror det var NRK som producerat det hela).

Så nu vet jag lite mer kring 17 maj och varför dagen firas så fint med parader. :-)

 

Ska bli spännande se vad andra bloggare visar för foton med spår av tidens tand.

Vilket får mig att själv backa i tiden och visa några olika foton med tydliga spår av tidens tand.

Nu kanske jag har lockat in dig att kika och läsa vidare?

För visst kan det vara intressant att se något som till en del ser ut precis som det gjorde för länge sedan, ja bortsett från att tidens tand lämnat lite spår och kanske suddat ut en del genom åren.

 

Jag tycker verkligen om att kunna känna historiens vingslag när de sveper mig bort. Tycker inte att det är svårt att med fantasins hjälp fylla på vad jag just för stunden upplever, lite av dagdrömmeri i fullt vaket tillstånd, med alla mina sinnen. 

Jag minns från en resa för en del år sedan när jag tog en paus och gick in i en kyrka, minns jag rätt så skedde detta i Saltzburg. Jag gick in i kyrkan mest för att titta på hur den såg ut på insidan och samtidigt vila mina ganska trötta ben. För att komma upp till kyrkan hade det varit en lång uppförsbacke längs bergssidan. Ännu lite högre upp låg en gammal fin borg. Så nu var jag rätt högt över staden och floden Salzach. Just i portöppningen in i kyrkan mötte jag ett par på väg ut.

 

Inne i den rätt lilla kyrkan stod det en kyrkokör och övade några sånger från körläktaren. De hade en körledare som styrde kören och fick dem att ta om vissa krångligare passager i musiken. Körledaren såg ut som en munk, kören syntes inte nerifrån kyrkgolvet. De sjöng acapella och de sjöng på italienska eller om det kanske var på latin. Jag hade nog mött kyrkans enda besökare nyss, för jag såg ingen annan person där nere i kyrkan än körledaren där uppe. Jag satte mig ner i en bänkrad och njöt av all konstnärlig prakt, men främst var det nog den vackra sången från körläktaren som trollband mig. De sjöng vackert i stämmor och ljudet böljade över kyrkan som säden på en åker vajar i vinden.

 

Jag tittade mig omkring i kyrkan där jag satt och lyssnade på körsången. Kyrkan var rikligt utsmyckad, nästan överbelamrad och jag upptäckte att det stod två gamla riddarrustningar i full mundering längs en av väggarna, som om de vaktade något. Jag hade lustigt nog precis tänkt tanken att det enda som fattades just då var att en riddare skulle ridit in i kyrkosalen på sin häst längs mittengången. Hade en riddare dykt upp så hade jag inte ens höjt ena ögonbrynet. Jo, kanske just det, höjt det ena, men allt stämde så bra (utom den medeltida riddaren som lyste med sin frånvaro). Nu stod där två riddarrustningar vid ena långväggen, som jag bara var tvungen att kika lite närmare på.

 

Jag gick sakta fram till den närmaste av rustningarna och noterade att de såg använda ut, inte alls så där blankpolerade som man kan få se dem på museum ibland. Men detta var ju inget museum utan en, som det verkade, fullt fungerande kyrka. En kör övade för en kommande gudstjänst eller konsert och där stod som det såg ut två riddare, en på var sida om en trädörr som var infasad i kyrkoväggen. Rustningarna såg ut som de verkade bevaka dörren. Riddarna hade sina visir nerfällda så jag såg inget av dockan som troligen fanns där inne i rustningen. Nästan så jag ville fälla upp ett visir och kika in på, ja vad som nu fanns där i hjälmen, kanske rent av ett skelett. Men dörren var mer spännande och på något fånigt sätt vågade jag inte fälla upp visiret.

 

Det fanns en nyckel i dörren och jag provade först att bara öppna dörren, men den var låst. Men nyckeln satt ju i, skulle jag prova att vrida om nyckeln och kika in i rummet där bakom den låsta dörren? Just när jag skulle vrida om nyckeln så bröts förtrollningen i salen brutalt när det plötsligt slamrade till vid kyrkoporten och en skock bullriga tyska turister klev in i kyrkan. Jag avbröt mina förehavanden vid den låsta dörren och funderade på om jag skulle slå mig ner i någon bänkrad och vänta ut de bullriga turisterna. Tyvärr slutade också kören att sjunga, men tyst blev det ju inte, det såg turisterna till. Jag gissade att de skulle rumla runt i kyrkan en kort stund och sedan bege sig till nästa stopp som guiden valt för gruppen. Men de verkade bli kvar ett tag och spred ut sig i kyrkan som en svärm gräshoppor.

 

Lite slammer hördes uppifrån körläktaren och ett par munkar kom nerför trappan och gick ut genom en sidodörr. Då valde jag också att lämna kyrkorummet och de respektlösa turisterna åt sitt öde och smet ut genom samma sidodörr. Förvånad klev jag rakt ut i en ganska stor klosterträdgård. Ljuset bländade mig tillfälligt, det tog en stund innan ögonen vant sig. Av de sjungande munkarna såg jag inget spår. Bestämde mig för att ta en liten promenad genom trädgården och hämta ny kraft från den odlade naturen som fanns där i trädgården. Sedan behövde jag kanske leta efter en utgång ut ur trädgården eller skulle jag tvingas tillbaka in i kyrkan och de bullriga turisterna.

Där bakom några buskar gick det tre män i arbetskläder. Troligen var de också munkar, och de påtade runt i jorden. En av männen kom fram mot mig och erbjöd mig frukt från en mindre korg som han bar på. I korgen fanns det en massa plommon. Jag tog ett och sa danke. Han stod kvar och jag uppfattade det som han ville att jag skulle smaka på frukten och ge mitt omdöme vilket jag gjorde. Åh, det var himmelskt gott, vilket sött plommon!

Mannen log när han såg att jag njöt och jag fick fram "Schmeckt gut" och log vänligt tillbaka. Han erbjöd mig att ta fler plommon men jag avböjde, inte ska väl jag.

Han började gå men vände sig om mot mig och sa "Kommen Sie bitte". Han bad mig följa med honom och som en lammunge på väg mot slakt följde jag med. En from munk, vad kan han hitta på?

Ja vad kan en man boende i Österrike hitta på, vad kan han ha för hemligheter?

Vad ville han visa mig för något?

 

Ursäkta, men det här håller helt på att spåra ur.

Det var ju inte alls från Österrike och Salzburg jag tänkte visa några bilder på tidens tand ifrån, inte denna gång i alla fall. Vi fortsätter denna berättelse vid ett annat tillfälle.

 

Nu blir det istället fotografier från en stad som för länge sedan var skådeplatsen för en katastrof. Nu har det kommit en nygjord katastroffilm. En film som både jag och sonen A. gillade. Men jag är kanske part i målet.

 

 

Jag börjar med en vacker väggmålning.

 

 

Det här är också dagens bidrag till #blogg100. Nu är det bara 20 bidrag kvar till de hundra!