Bäverspår

 
 
Precis före ett åskregn så verkar hela naturen bara vänta på första åskbraket och de tunga regndropparna.
 
Naturen verkar tystna och stanna upp och bara vänta precis innan ett åskregn brakar loss. Man kan faktiskt lukta sig till det annalkande regnet. Så brukar det komma några vindpustar och den spegelblanka vattenytan på sjön tappar sin spegelförmåga när ytan krusas av vinden. När sedan regnet väl dragit förbi så blir luften så där otroligt fräsch och många dofter i naturen blir också starkare ett tag efter regnet. Naturen kan upplevas med alla sinnen. Bara att fylla lungorna och känna att man lever!
 
 
Favoritträdet vid badviken, där jag brukade hänga upp badhandduken på en gren, har bävern tyvärr fällt.
 

Har funnit tydliga och nya bäverspår vid Norrsjön. Det verkar som bäverhannen i första bäverfamiljen har skickat iväg någon ung familjemedlem som startar ett nytt, eget bobygge en bit från vår tomtgräns. Kanske har han redan fått en egen familj med en hona och kanske också någon unge. Nytt virke till sitt nya bo har bävern hämtat bland annat från vår egna lilla badvik. Badviken har inte längre kvar ett par träd som gav lite skugga från solen, om man ville ha det. Och så det mest förargliga, var ska jag nu hänga upp min badhandduk när jag ska ner och bada i Norrsjön?
 
 
Tala om att bävern har starka tänder! Otroligt vilka träd de kan gnaga av och fälla.
 
 
 
 
 
 
Kanske inga tydliga junitecken, men bevis på att vårt landskap är i ständig förändring. Det har alltid hänt något när man kommer ut till sommarstugan. Om inte annat så brukar det alltid finnas ny sly att ta hand om, undrar varför inte bävern rensar bort slyn åt oss? Kanske inte är lika gott som björk. :-)

 
Nu precis när jag ska publicera mitt bidrag ser jag att temat är en vecka gammalt, nåja det är ju juni även denna måndag så jag kör på. Få se om Helene kommer med något nytt tema denna måndag?

 
 
Men i väntan på det nya så kan du finna andra juni-bidrag här,  
 
Nu när jag tänkte publicera mitt bidrag hos Helene så gick det inte temat är "closed" (vilket väl betyder att det är stängt?) Hm, får vackert invänta nytt tema.
 
Uppdateringen: Just denna vecka 24 (men tydligen bara vecka 23 i Norge?) utgår måndagstemat för att Helene har glömt sin pc "på hytta" dvs i stugan. Tala om lustigt sammanträffande nu när jag tänkte vara med efter några veckors frånvaro.
Hi hi, tänk så det kan bli.
 
Det var enklare när jag hade utmaningen Blogg100 att hänga upp inlägget på. :-)
Undrar om det finns någon annan, liknande utmaning man kan ansluta sig till?
 
 
 

Tidens tand


Spännande tema som Nabolandets bloggdam Helene valt, "tidens tand".
Hoppas att Norges nationaldag blev ordentligt firad!
Jag kom att se ett tv-program som handlade om 17 maj och Norge, där historielektionen blev rikligt illustrerad med fina gamla kläder, ja det var väl mest folkdräkter men även andra gamla ting. För mig var det en hel del ny information som ett par norska herrar berättade livligt om, de tu talte raskt och mycket i programmet (tror det var NRK som producerat det hela).
Så nu vet jag lite mer kring 17 maj och varför dagen firas så fint med parader. :-)
 
Ska bli spännande se vad andra bloggare visar för foton med spår av tidens tand.

Vilket får mig att själv backa i tiden och visa några olika foton med tydliga spår av tidens tand.

Nu kanske jag har lockat in dig att kika och läsa vidare?

För visst kan det vara intressant att se något som till en del ser ut precis som det gjorde för länge sedan, ja bortsett från att tidens tand lämnat lite spår och kanske suddat ut en del genom åren.
 
Jag tycker verkligen om att kunna känna historiens vingslag när de sveper mig bort. Tycker inte att det är svårt att med fantasins hjälp fylla på vad jag just för stunden upplever, lite av dagdrömmeri i fullt vaket tillstånd, med alla mina sinnen. 
Jag minns från en resa för en del år sedan när jag tog en paus och gick in i en kyrka, minns jag rätt så skedde detta i Saltzburg. Jag gick in i kyrkan mest för att titta på hur den såg ut på insidan och samtidigt vila mina ganska trötta ben. För att komma upp till kyrkan hade det varit en lång uppförsbacke längs bergssidan. Ännu lite högre upp låg en gammal fin borg. Så nu var jag rätt högt över staden och floden Salzach. Just i portöppningen in i kyrkan mötte jag ett par på väg ut.
 
Inne i den rätt lilla kyrkan stod det en kyrkokör och övade några sånger från körläktaren. De hade en körledare som styrde kören och fick dem att ta om vissa krångligare passager i musiken. Körledaren såg ut som en munk, kören syntes inte nerifrån kyrkgolvet. De sjöng acapella och de sjöng på italienska eller om det kanske var på latin. Jag hade nog mött kyrkans enda besökare nyss, för jag såg ingen annan person där nere i kyrkan än körledaren där uppe. Jag satte mig ner i en bänkrad och njöt av all konstnärlig prakt, men främst var det nog den vackra sången från körläktaren som trollband mig. De sjöng vackert i stämmor och ljudet böljade över kyrkan som säden på en åker vajar i vinden.
 
Jag tittade mig omkring i kyrkan där jag satt och lyssnade på körsången. Kyrkan var rikligt utsmyckad, nästan överbelamrad och jag upptäckte att det stod två gamla riddarrustningar i full mundering längs en av väggarna, som om de vaktade något. Jag hade lustigt nog precis tänkt tanken att det enda som fattades just då var att en riddare skulle ridit in i kyrkosalen på sin häst längs mittengången. Hade en riddare dykt upp så hade jag inte ens höjt ena ögonbrynet. Jo, kanske just det, höjt det ena, men allt stämde så bra (utom den medeltida riddaren som lyste med sin frånvaro). Nu stod där två riddarrustningar vid ena långväggen, som jag bara var tvungen att kika lite närmare på.
 
Jag gick sakta fram till den närmaste av rustningarna och noterade att de såg använda ut, inte alls så där blankpolerade som man kan få se dem på museum ibland. Men detta var ju inget museum utan en, som det verkade, fullt fungerande kyrka. En kör övade för en kommande gudstjänst eller konsert och där stod som det såg ut två riddare, en på var sida om en trädörr som var infasad i kyrkoväggen. Rustningarna såg ut som de verkade bevaka dörren. Riddarna hade sina visir nerfällda så jag såg inget av dockan som troligen fanns där inne i rustningen. Nästan så jag ville fälla upp ett visir och kika in på, ja vad som nu fanns där i hjälmen, kanske rent av ett skelett. Men dörren var mer spännande och på något fånigt sätt vågade jag inte fälla upp visiret.
 
Det fanns en nyckel i dörren och jag provade först att bara öppna dörren, men den var låst. Men nyckeln satt ju i, skulle jag prova att vrida om nyckeln och kika in i rummet där bakom den låsta dörren? Just när jag skulle vrida om nyckeln så bröts förtrollningen i salen brutalt när det plötsligt slamrade till vid kyrkoporten och en skock bullriga tyska turister klev in i kyrkan. Jag avbröt mina förehavanden vid den låsta dörren och funderade på om jag skulle slå mig ner i någon bänkrad och vänta ut de bullriga turisterna. Tyvärr slutade också kören att sjunga, men tyst blev det ju inte, det såg turisterna till. Jag gissade att de skulle rumla runt i kyrkan en kort stund och sedan bege sig till nästa stopp som guiden valt för gruppen. Men de verkade bli kvar ett tag och spred ut sig i kyrkan som en svärm gräshoppor.
 
Lite slammer hördes uppifrån körläktaren och ett par munkar kom nerför trappan och gick ut genom en sidodörr. Då valde jag också att lämna kyrkorummet och de respektlösa turisterna åt sitt öde och smet ut genom samma sidodörr. Förvånad klev jag rakt ut i en ganska stor klosterträdgård. Ljuset bländade mig tillfälligt, det tog en stund innan ögonen vant sig. Av de sjungande munkarna såg jag inget spår. Bestämde mig för att ta en liten promenad genom trädgården och hämta ny kraft från den odlade naturen som fanns där i trädgården. Sedan behövde jag kanske leta efter en utgång ut ur trädgården eller skulle jag tvingas tillbaka in i kyrkan och de bullriga turisterna.
Där bakom några buskar gick det tre män i arbetskläder. Troligen var de också munkar, och de påtade runt i jorden. En av männen kom fram mot mig och erbjöd mig frukt från en mindre korg som han bar på. I korgen fanns det en massa plommon. Jag tog ett och sa danke. Han stod kvar och jag uppfattade det som han ville att jag skulle smaka på frukten och ge mitt omdöme vilket jag gjorde. Åh, det var himmelskt gott, vilket sött plommon!
Mannen log när han såg att jag njöt och jag fick fram "Schmeckt gut" och log vänligt tillbaka. Han erbjöd mig att ta fler plommon men jag avböjde, inte ska väl jag.
Han började gå men vände sig om mot mig och sa "Kommen Sie bitte". Han bad mig följa med honom och som en lammunge på väg mot slakt följde jag med. En from munk, vad kan han hitta på?
Ja vad kan en man boende i Österrike hitta på, vad kan han ha för hemligheter?
Vad ville han visa mig för något?
 
Ursäkta, men det här håller helt på att spåra ur.
Det var ju inte alls från Österrike och Salzburg jag tänkte visa några bilder på tidens tand ifrån, inte denna gång i alla fall. Vi fortsätter denna berättelse vid ett annat tillfälle.
 

Nu blir det istället fotografier från en stad som för länge sedan var skådeplatsen för en katastrof. Nu har det kommit en nygjord katastroffilm. En film som både jag och sonen A. gillade. Men jag är kanske part i målet.
 
 
Jag börjar med en vacker väggmålning.
 
Se vilka vackra färger och vilken fin målning.
 
Den sitter på en vägg i ett hus som en rik romersk köpman ägde.
Tänk att den efter nästan två tusen år fortfarande är så pass vacker. Visst har den påverkats av tidens tand, konstigt vore det väl annars, men mycket finns bevarat.
 
 
Detta fotograferade jag inne i ett romerskt badhus. Där fann jag fler vackra motiv, det var en smått magisk miljö att gå runt i. Jag smet faktiskt ifrån min grupp för att kunna komma åt att ta lite fotografier mer ostört. Men jag kunde hela tiden via min öronsnäcka höra guidens berättelse om badhuset.
 
 
 
Ser du den fina taklisten under det välvda taket? Vilka vackra detaljer som finns bevarade på listen.
Tänk att så mycket små detaljer fortfarande finns kvar. För badhuset som jag fotograferat i ligger mitt inne i de utgrävda resterna av Pompeji. Helt fantastiskt hur välbevarat detta badhus är.
 
Pompeji blev helt begravet i askan och lavan från vulkanen Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. Sedan dess sover vulkanen Vesuvius en orolig Törnrosasömn (vulkanen vaknar till lite då och då) som plötsligt kan komma att avbrytas, men ingen vet när ett stort utbrott kommer. Därför bevakas alla rörelser i marken kring vulkanen och runt Neapel ifall risken för ett nytt farligt utbrott blev akut. (Här en artikel i DN som handlar om Vesuvius.) Det bor över en miljon invånare i Neapel och de behöver få tid på sig vid en eventuell evakuering, det lär säkert bli kaos ändå (vi är ju i Italien).
Det senaste utbrottet var 1944 och det berättar denna journalfilm om.
 
En viss skillnad från vulkanen Etna på Sicilien som har utbrott ganska ofta. Etna sover inga längre stunder! Men där flyter lavan trögt ur vulkanen och folk hinner flytta på sig innan den glödheta lavan kommer rinnande nerför vulkanens sidor. Så skulle det inte bli om Vesuvius fick ett utbrott.
 
Mitt på väggen i badhuset finns en "kran" där vattnet kom in och fyllda bassängen med nytt fräscht vatten.
Jag skulle inte bli förvånad om de skulle testa de gamla ledningarna igen och satte igång pumptornen som finns spridda i Pompeji och det skulle börja spruta vatten ur kranen på väggen.
För romarna var erkänt duktiga på det där med vatten och avlopp.
 
Tänk att samtidigt sprang våra förfäder ut i skogen för att uträtta sina behov. Om de badade någon gång så var det i en sjö eller i ett träkar med inburet vatten i hinkar för att fylla på i karet. Väldigt enkel teknik.
En stor skillnad mot det tvåtusen år gamla badhuset i Pompeji där de hade rinnande vatten!
Det finns en marmorbänk rint hela bassängen och där satt badgästerna och vilade och småpratade innan de kanske badade lite mer. Säkert hände det att några slavar kom in med lite mat som de badande romarna kunde äta där vid bassängkanten.
 
 
Avslutar med ett foto från en handelsmans trädgård i hans hus mitt i Pompeji.
 
 
En vacker trädgårdsfontän som säkert många skulle kunna tänka sig i sin egen trädgård.
 
Jag blev helt tagen av den prakt och det skick som så många av husen var i. Visst har tekniken förändrats även inom arkeologi, när de började gräva ut Pompeji så hackade utgrävarna bort många vackra väggmålningar och förde bort dem till olika museum. Vackra statyer som de hittade i lavan mötte samma öde, de hamnade ofta in på något dammigt museum.
Det är synd, för föremål som får vara kvar i sin ursprungliga miljö ger en betydligt bättre bild över hur romarna hade det och hur de levde då. Det var ju ungefär samtidigt som Jesus levde sitt liv i ett land i en annan del av Medelhavet men som också styrdes av romarna.
Här kan man onekligen tala om historiska vingslag. Jag tyckte att besöket i Pompeji verkligen var minnesvärt.
Skulle du resa till Neapel och då säkert också göra en båtresa ut till vackra Capri så missa inte tillfället att också besöka Pompeji. Är du det minsta intresserad av historia så är besöket dit väl värt besväret och tiden.
 
 
 
Det här är också dagens bidrag till #blogg100. Nu är det bara 20 bidrag kvar till de hundra!