Soppteater med Marika.


Nils Personne och Marika Lagercrantz i en rofylld föreställning om Olof Lagercrantz.

Har varit på en mycket finstämd och rofylld föreställning på soppteatern igår. I princip varje föreställning jag sett på Klara Soppteater har varit underhållande och bra. Föreställningen "En hjärtans dag bland världens alla dagar" började med Marika sittande vid skrivbordet, knattrande på skrivmaskinen medan pianisten Nils Personne spelar ett Eric Satie inspirerat stycke. Marika Lagercrantz gestaltar då och då under föreställningen sin egen far genom att sätta på sig en kavaj och en basker, mer behövs inte. Enligt dottern Marika själv så var det ofta på det sättet som hon märkte av sin far. Andras pappor gick till arbetet, Marikas pappa Olof Lagercrantz gick in på arbetsrummet med utsikt över norra kyrkogården i Solna, stängde dörren och började skriva. Mest skrev han journalistiskt, men det blev även dikter ibland. Författaryrket är ensamt och för barnet Marika innebar det en ofta frånvarande far. Men hon konstaterar det bara som ett faktum utan att förebrå. Sedan reciterar hon en dikt av pappa Olof. (Det journalistiska som hennes far arbetade mycket med lämnar hon till stor del utanför denna föreställning.)



Marika hinner berätta om flera små minnen från sin barndom, reciterar poesi som hennes far skrivit och sjunger några tonsatta dikter innan timmen är över. Hon levandegör bilden av sin far på ett varmt och fint sätt. Klara Soppteater passar utmärkt bra för denna typ av föreställninger. Närheten till scenen skapar en intimitet som inte går att skapa på en stor teater och de stora gesterna behövs inte alls för att ge känsla, känslan kommer naturligt ändå, som i ett vanligt samtal mellan två människor. Det känns som vi känner både Olof och Marika bättre när föreställningen är slut. Många saker var i alla fall för mig helt nya. Det gjorde föreställningen intressant och i alla fall jag hade gärna hört fler berättelser om Marikas liv med den stora författaren som pappa.


Övervägande kvinnor i publiken.

När jag tittade runt i publiken bland borden såg jag få män i publiken, där var nästan bara kvinnor på denna föreställning. Kan inte låta bli att tänka på detta faktum, att det mest är kvinnor som går och lyssnar på poesi i stadsbiblioteket eller lyssnar på när någon författare besöker och berättar om sitt skrivande i en bokhandel. Är män över lag så ointresserade av litteratur? - Kvinnor läser litteratur och män tittar på sport. Är det verkligen så fyrkantigt? 
Beror den sneda könsfördelningen i salongen på att män över lag inte vågar ta till sig de känslor som ofta förmedlas när någon litterär personlighet avhandlas i föreställningen? Vågar inte män visa känslor?
Björn Ranelid reser runt och pratar om sin litteratur. Han får mycket spott och spe för sina föredrag. Beror detta på att han vågar vara sinnlig och släppa fram sina känslor? Beror det på att det mest är kvinnor i publiken? När jag lyssnade på honom för några år sedan var jag en av få män som som var där. Det var nästan som en tupp (Björn Ranelid) i en hönsgård. Efter föredraget passade Ranelid på att sälja böcker och småprata med publiken (nästan uteslutande kvinnor).
Vad tror du det beror på att så få män satt i salongen?


Marika och Nils tog emot publikens långa applåder.

Det var en balanserad föreställning vi bjöds på. Mixen mellan diktuppläsning och upplevda barndomsminnen blev aldrig sirapssöt och sliskig. Marikas barndomsberättelser har en härlig värme och lockade ibland till skratt. Men närheten till materialet måste vara en tuff utmaning för Marika. Efter föreställningen kom jag fram och tackade henne. Hon log där hon satt på scenkanten och gav mig ett varmt tack. Vi samtalade några minuter allt medan salongen tömdes på lunchbesökare och jag fick innan jag gick en autograf av en härlig skådespelerska. Tack Marika!

(Från början ett inlägg tänkt för Sinneskattens Tema fredag. Men jag lyfte ur det efter en rundvandring!)

ps. På söndag ska jag tillbaka till Klara Soppteater på Drottninggatan (i Kulturhuset) med min dotter (premiärbesök för henne på Soppteatern) och se föreställningen "Vilken jävla TYP!", då bjuds vi på majssoppa med kyckling.


Marika Lagercrantz under föreställningen.
Erik

Kommentarer:

1 ElStiffo:

Ja det är stereotypa könsroller det handlar om. Det är bara att försöka strunta i det.

2 Erik "Semlan":

ElStiffo: Brukar inte könsroller behandlas i media och annorstädes just för att de är stereotypa? När jag tänker efter, kan du nämna någon icke stereotyp könsroll?

Tjaa, jag bryr mig inte personligen. Jag är trygg i min mansroll och tillåter det mesta, tror jag. Men lite trist att inte fler gubbar verkar bry sig. Men rent allmänt är Soppteaterns publik ofta väldigt jämn, antal män visavi kvinnor. Läget skiftar, om jag formulerar mig så. ;-)

Kommentera här: