Otäck upplevelse på isen.

Då och då när jag var yngre var jag med om omskakande upplevelser, ibland handlade det om liv och död. Tänkte jag skulle berätta en sådan historia. En ganska otäck historia. Jag tänkte själv när jag var yngre att sådana här "äventyr" händer väl alla, det är inget märkvärdigt. Som vuxen har jag förstått att jag nog fick lite mer äventyr än vad som var vanligt. Har ingen aning om varför det blev så, men det hände en hel del. Men det var händelser som denna historia jag nu ska berätta som nog hjälpt till att skapa mig att bli den människa jag sedan blivit som vuxen. Allt är inte enbart uppfostran och att gå i skolan.

              

En smått absurd olycka inträffade när jag gick på mellanstadiet. Det var sportlovsvecka och det var en snörik och kall vinter, precis som denna vinter. Det var inte så många som åkte bort under sportlovet, inte där jag bodde i förorten Skogås i alla fall. Många av oss sportlovslediga barn och ungdomar roade oss hemmavid medan förälder eller föräldrar var och jobbade på dagen. Själv var jag ett av ganska många s.k. nyckelbarn i klassen. Just den här dagen hade många satt på sig skridskorna och vi brukade spela ishockey på den stora bandyplanen, på tvären (så kunde ena halvan användas av de som bara ville åka runt på isen). Så gjorde jag och även en klasskompis, vi kallar honom Olle här i historien. Olle var en tuff kille och det hände en hel del runt honom. Den här dagen verkade först som en "vanlig dag". Vi delade upp oss i två lag och började spela hockey. Det var ganska tuffa tag och vi brakade ihop och det var nog tur att vi alla hade hjälmar, för ganska ofta for man i isen och dunkade i skallen. Olle fick en bra pass och for mot mål. Där stod Rolle som back och motade Olle i grinden. Det blev en redig smäll och Olle ramlade ihop på isen. När jag skrinnade närmare såg jag att han satt konstigt ihopvikt på isen med ena benet i en konstig vinkel under kroppen, lite som i skräddarställning. Fasen, han har bergis brytit benet, tänkte jag. Vi var flera som närmade oss Olle och frågade hur det gått. Olle svarade att det nog var okej. Han började försöka sätta sig upp och veckla ut sina ben. Så ropade han till; Oh, jag fryser så förbannat! 

Rolle stod precis framför Olle och stirrade lite konstigt på honom. Jag skrinnade runt Olle och nu stod jag där också, framför Olle där han satt på isen. Vi knäade båda ner framför Olle och såg hans helt kritvita ansikte och han grimaserade när han igen sa att han fryser så. Vi hade alla täckjackor och tjocka tröjor, utom Stefan som åkte runt i en riktig skinnrock, som efter några kulltacklingar var mer vit än brun. De andra killarna noterade att Olle verkade klarat sig och började spela vidare. Nu satt Olle där framför oss och vi såg hur hans täckjacka var uppskuren snyggt tvärs över magen. Den vita stoppningen hade dock fått lite blodfärg på sig och när Olle satte sig upp mer rakryggad på isen så gled täckjackan isär och något helt annat än stoppning vällde fram, gråa tarmar! Både Rolle och jag stoppade fram våra händer mot Olles mage och utbrast några svordomar medan Olle själv klagade igen på att han var så kall.

Ut genom snittet på täckjackan kom Olles egna tarmar fram. Blupp, blupp ut kom denna gråaktiga korv och jag fångade upp lite av tarmen i mina händer. Rolle drog upp täckjackan lite och nu syntes snittet tydligt. Det var förvånadsvärt lite blod, det ångade runt snittet och det kom ut som vatten, lite rödfärgat från snittet i magen. Olles egen skridsko måste ha snittat upp jackan, tröjan och t-shirten under och så huden. Ett rakt snitt in i buken som av ett samurajsvärd. Rolle släppte täckjackan och fångade upp en annan del av tarmen som pluppade ut från Olles inre. Där satt vi på knä framför Olle med delar av hans tarmar i våra händer! Det ångade om Olles mage och tarmar.
Ingen av oss spydde, ingen svimmade av. Det gjorde en annan kille som kom skrinnande förbi och undrade vad vi höll på med. Spelandet avstannade och ett par killar sprang iväg för att få fatt i en telefon och ringa efter ambulans. (På den här tiden fanns inga mobiltelefoner.)

Olle höll sig lugn, han tuppade inte ens av när han tittade ner på våra händer som höll i hans tarmar. Jag gjorde något tafatt försök att försiktigt trycka in tarmslingorna i Olles buk igen, men då kom det bara ut ännu mer tarmar. Blupp, plupp... Vet inte hur länge vi satt där på isen. Olle satt lite ihopsjunken, han sa att det kändes bättre och vi fick inget mer att hålla i våra händer. En av killarna som sprungit iväg för att ringa hann i alla fall komma tillbaka där vi satt och väntade på hjälp. Så hörde vi ambulansen komma på avstånd och den körde rakt ut på isen och stannade precis nära där vi satt, så vi hamnade i skugga bakom ambulansen. Ut hoppade två killar, den ena kom fram, tittade och nickade och frågade bara; Grabbar, kan ni hålla så där bara en liten stund till? Det här har ni gjort bra, sa han medan han satte på sig gummihandskar och packade upp sjukvårdsgrejer från en väska. Så tog han över tarmhållandet och hade någon kompress i ena handen. Den andra kom med båren som Olle fick lägga sig ner på, försiktigt. Han fick flera filtar lindade omkring sig. Ambulanskillarna tog över, frågade hur Olle kände sig, hur mådde vi två, det var en ovanlig olycka och väldigt fort var Olle inpackad i ambulansen och den sladdade runt på isen och for iväg mot närmaste sjukhus med blinkande ljus och siréntjut. Vi stod kvar där och tittade efter bilen.

Stefan kom fram och undrade om vi skulle fortsätta lira hockey. Det blev en stunds häng där på isen, men bara för att snacka om det vi just varit med om. Alla trodde vi att Olle skulle bli bra igen. De skulle bara sy ihop hans mage igen, resonerade vi. Sedan drog vi hemåt, jag hängde med Thomas och Janne hem till Janne så fort jag lämnat klubba och skridskor hemma hos mig. Tror även Rolle kom förbi Janne senare. Olles mamma ringde Jannes mamma och berättade att allt gått bra. Skridskon hade gjort ett rakt, fint snitt som fått operationsläkaren att skämta om stadig hand på det snittet. 
Vill minnas att det var först när vi var tillbaka i skolan efter sportlovet som det kom ett par poliser förbi klassen och frågade lite om olyckan under vår hockeymatch.
Allt gick förvånadsvärt bra. På sjukhuset hade de lappat ihop Olle igen. Han hade haft tur i oturen. Hade skridskon skurit lite djupare in i buken hade tarmarna gått sönder och det hade kunnat sluta betydligt sämre. Samma sak om vi inte fångat hans tarmslingor och de hamnat ner på isen. Då hade det nog också slutat illa. Olle hade ett ganska stort ärr på magen att visa upp för alla som ville se när han kom tillbaka till skolan efter ett tag.
Den gången gick allt bra.
Sådant kan hända, om man ramlar illa på isen.
Se upp för sjöisar, nu med dagsmeja börjar de bli osäkra! Att plurra i är en hemsk upplevelse, det har jag varit med om själv, men det är en annan kylslagen historia...   

     
Erik

Kommentera här: