Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Missat ett tunnelbanetåg...

Ibland blir det långa arbetsdagar. Det finns alltid saker som man vill/kan göra innan "slut och tack för idag". Ibland har kontoret tömts på folk under tiden och jag är en av de sista som går därifrån. Andra dagar sitter en del kvar när jag själv lämnar kontoret. Vi har flextid och det är skönt att ha den friheten. 
Beroende på vad du själv gör om dagarna kan kanske meningarna ovanför kännas igen?
 
För länge sedan hade jag ett arbete där dagens arbete verkligen var slut när jag själv slutade för dagen. Var jag ledig, ja då var jag ledig. Det kan med backspegeln påkopplad kännas som en friare tillvaro än den jag har idag. Jobbet i sig, "trappsnigel" på Södermalm i Stockholm gav mig bra kondis och gav mig också bra lokalkännedom på Södermalm. På den tiden var jobbet ett beting, dvs när jobbet var klart så var jag ledig resten av (arbets-)dagen. Reklam som delades ut var frivilligt. Ville du inte dela ut reklam fanns det alltid någon annan på kontoret som behövde extrapengar och glatt tog reklamen på distriktet för att dryga ut månadslönen. Senare försvann betinget och reklamen blev ett nödvändigt ont som måste delas ut (till mindre ersättning). 
Helt annat än mitt arbete idag. Jag har en annan typ av frihet idag och jag vill inget hellre än att fortsätta med vad jag pysslar med. (Så känns det i alla fall just nu.) Trevliga arbetskamrater och ett arbete som ofta känns viktigt och meningsfullt, det jag gör. Dela ut posten är viktigt på sitt sätt, men det ställs inte några högre krav på dig som anställd. Som fd postis kan jag tycka att servicekänslan inom Posten verkar ha krympt.
Denna drivkraft, att det jag gör betyder något, vet jag att ganska många känner när de vaknar upp inför en ny arbetsdag. Den känslan/kraften ska du vara rädd om.


Trähäst i en lekpark.
 
Samma sak var det med ett annat jobb där jag ständigt kände det som att jag var påkopplad. Det var viktigt, ständig utveckling, nya infallsvinklar och belöning när det kom lite (dolda) tack eller att jag såg en positiv utveckling. Jag brydde mig om min och andras situation, en hel del arbete förbereddes inför morgondagen. Annat skulle slutföras, det hände att saker blev gjorda mer eller mindre på min lediga tid (fritiden). Visst hade jag lång sommarledighet under dessa år, men det kändes efter tiotalet år som att sommarsemestern och lite andra ledigheter inte gav tillbaka all den tid som jag gav. Jag kände mig utbränd på något sätt. Kan inte heller påstå att lönekuvertet var så stort att det dämpade alla "umbäranden". Det jag led mest av var att familjen blev eftersatt. Det var ju inte bara mina egna barn jag brydde mig om. På slutet kände jag att jag inte längre kunde/ville ge så mycket, så jag valde en annan väg.
(Jag tror kanske att du kan ana vad för arbete jag hade under dessa tiotalet år?)


Några gamla förköpsremsor för sl-resor.
  
Har även haft arbetsår med olika "kulturarbeten" i perioder. Ibland ganska fattiga år (ekonomiskt sett), men positiva på ett mer otydligt sätt. Kultur i olika former har alltid intresserat mig. Jag anser att det måste finnas utrymme för kultur, olika kulturyttringar är viktiga för så många, både skapare och kulturkonsumenter och det inspirerar samhället i stort till stordåd.
Låter kanske luddigt och kryptiskt, men så värst mycket tydligare blir jag inte här och nu. Kultur behövs, punkt slut!
Ibland verkar inte våra styrande politiker inse detta. Kulturen lever ofta en tillvaro i marginalen, den anses inte närande utan mer tärande på ekonomin. Kulturen väger tyvärr lätt mot andra intressen i samhället. Det märks speciellt i ett samhälle där pengar är ledordet.
Tänk om något politiskt parti skulle våga lyfta fram kulturen och inte bara omnämna den i en bisats i partiprogrammet!? Jag kan ju alltid få drömma.


Frostiga löv en kall novemberdag.