Höstlika tankar lövhalka omkring
Ibland när jag styr mina steg på morgonen mot arbetet känns det som jag trampar på tusentals lik. De ligger där, ännu inte mer än påbörjad förmultnelse. Livet har runnit ut, nu återstår blott att sakta byta skepnad till mull. Liken, som efter blöta blir så hala att de får tunnelbanetåg och större X2000-tåg att tvingas tas ur trafik. Lövhalka. Ordet är logiskt, löv blir gärna hala på både asfalt och på järnvägsräls. Det förekommer nederbörd ganska ofta på höstarna, vilket gör löven mer hala än de är i torrt tillstånd. Men inte hörde jag talas om denna lövhalka som orsak till förseningar när jag var yngre. Men jag minns att löven föll och det kunde regna dagar i streck. Jag har frågat äldre och de kan inte heller dra sig till minnes att lövhalka var orsak till några förseningar i den spårbundna trafiken. En del jag frågat så gamla att SL inte hette SL utan SS (Stockholms Spårvägar och inte något annat). Skulle någon chef inom SJ eller SL läsa detta, ber jag er ta kontakt med äldre anställda och fråga dem hur de gjorde när ännu inte ursäkten lövhalka var uppfunnen. Vad användes för magiska trix, som nu plötsligt inte längre är tillämplingsbara? Eller har dessa kunskaper blott fallit i glömska?
Kanske hade vi några år då löven snällt inte föll på spåren utan singlade ner och lade sig bredvid. Höstlövshistoriken har jag inte i minnet, det fanns så mycket annat som tog min uppmärksamhet, dels brydde jag mig inte om lövens eventuella påverkan på stålhjul. Mina kunskaper från diverse utbildningar har bara gett dessa tydligen felaktiga fakta att stål är betydligt hårdare än det mesta i växtriket, speciellt trötta höstlöv. Så fel jag har blivit lärd... för tydligen får löven hjulen att anta en mer fyrkantig än rund form. De mjuka löven får det hårda stålet att ändra form! Fantastiskt!
Det skulle min fysikmagister från gymnasietiden troligen bara skratta åt om jag föreslog detta fenomen som en sanning. - Det vet väl alla att stål är hårdare än löv, skulle han kanske ha sagt.
Så alla lövliken som ligger på gator och i parker anar inte vilken makt och kraft deras kamrater på spåren har. Själva kan de på sin höjd uppleva hur någon bil bromsar och glider extra långt innan den stannar eller hur någon fotgängare halkar till och kanske hur någon till och med ramlar omkull. Men det är småpotatis, jämfört med löven på spåren. De lyckas stoppa stora tåg. Lövhalka.
torra löv som prasslar påminner lite om havets vågor som rullar mot strand.
Blöta löv gör inget väsen av sig...
Människor brukar ofta tala om vårdepression. Våren är för mig en positiv årstid, allt börjar växa, solen värmer osv. Hittills har jag bara tagit emot våren med öppen famn. Men under hösten kan jag känna mig rätt deppig. Mörkt är det och mörkare blir det för var dag. Usch! Varje årstid har sin charm, säger folk tröstande. Den charmkursen som hösten erbjuder hoppar jag gärna över...
Nix, någon lövhalka har jag inte hört talas om, däremot minns jag från mina år i Stockholm att den enda som blir överraskad av den första snön är just SL... Va fan? Snö i år igen?? Oj, nu blir vi väldigt försenade...
Jag gillar hösten.. eller gillade rättare sagt, det är inte riktigt samma sak här... Är det fint väder på hösten är det ju alldeles underbart, och om det är regn och rusk är det mysigt att sitta i soffan och lata sig med lite gott och antingen en bra bok eller en film.. fast om det blir för mycket rusk blir det så klart trist...
Jag kan bara hålla med dig. Hösten är för mig precis som du beskriver det - döende och mörker. Våren är nytt liv och ljus. Jag försöker verkligen se det som vackert med färgerna osv som andra beskriver är så bra med hösten men det är svårt...
