Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Försök att se "utanför ramarna" fick jag slängt i ansiktet under ett föredrag. Tack för den!
Fantasin får mig att se alla i rummet hålla en tavelram framför huvudet, det ser roligt ut.
Jag snickrar i fantasin ihop ramar som passar människan bakom, en del får tjocka, breda ramar men det finns också en kvinna som håller en tunn, illröd ram framför sitt ansikte.
Flera föredragsmeningar senare är jag mentalt tillbaka i rummet och förstår nu absolut ingenting längre.
Lyssnar på några meningar, får inget sammanhang. Så jag svävar vidare i mina egna tankar på nytt, nu försöker jag para ihop folk i rummet och tänka mig om och hur de skulle förföra varandra. Det krävs självdisciplin för att få mig att återvända till den tråkiga föredragshållaren som jag sitter och lyssnar på.

Jag sneglar på andra lyssnare och märker att de är bra skådespelare eller verkligen upplever att det som sägs är viktigt och intressant.
Kanske är det så, "med de uppställda, tydliga ramarna är det så mycket lättare att spränga ramarna och ..." bla, bla, bla. Precis vad jag inte behöver höra.

Det är lurigt att bara hålla mig innanför ramarna, redan detta kräver koncentration.
Alla klappade snällt i händerna när föredraget var slut, även jag.

Har ännu en gång insett att mitt koncentrationsspann numera ofta bara håller i dryga kvarten. Det var ungefär efter en kvart som mitt mentala jag valde att smita ut ur rummet. Vad föredragshållaren såg var ett tomt skal, en bild av mig som satt där i stolen.

Denna kvart, har den sitt ursprung i reklam-tvkanalernas avbrottsfrekvens i programmen? Nää, så kan det väl inte vara, jag ser en del på tv det gör jag, men inte såå mycket.
 

Det var länge, sa en kompis i telefon när jag berättade.
Han klarar sig ungefär lika länge som en vanlig poplåt räcker, tre fyra minuter.
Jag som upplevde att min kvart var kort får lov att tänka om lite.
Känns helt klart bättre, tycker jag, vetskapen att det inte bara är jag som har vissa koncentrationsproblem.

Tidigare i vårt telefonsamtal beklagade jag mig över att inte bara mitt tv-tittande är ett zappande mellan kanalerna, jag försöker ofta zappa mig vidare i levande livet också (har jag märkt).

Ett beskrivande, litet exempel som försöker gestalta detta zappande.

Jag möter en granne, vi börjar småprata och mentalt zappar jag vidare (om nu inte småpratet har ett syfte, ett mål för mig, som svar på någon fråga). Det känns som att kunde jag delete-trycka som i ett ordbehandlingsprogram, så skulle jag "sudda ut" grannen.

Men uppfostran och andra påtvingade sociala mönster håller kvar mig, får mig att svara så där lagom engagerat, jovisst jaa jaså...
Drar småpratet ut på tiden kan jag få ur mig någon vit lögn, bara för att kunna smita iväg.

Asocialt beteende, kanske någon "expert" skulle säga? Fast det tror inte min kompis, han är övertygad om att alla drabbas av "zapp-tankar".