Jag en ekorre
Redan som barn började detta samlande! Då handlade det om "Dinkey toys" bilar och Corgy toys, som jag tror var de som gav ut James Bond bilen med katapult och Batmobilen. Jag har varit ägare till båda (tyvärr inte ägare längre, i en liten affär såg jag hiskliga prislappar på äldre leksaksbilar. Jag tänkte : tänk om jag haft...). James Bond bilen bytte jag bort mot något, minns ej vad, när plastgubben som sköts iväg försvann (även med kvarvarande "revolving plates" och skottskyddsplåten bak kvar och fungerande, hade charmen försvunnit när ingen gubbe flög iväg...).
Batmobilen var mig kär, speciellt som jag under mina besök i Finland sett den fina tv-serien om Batman på finsk tv (förstår än i dag inte varför svensk tv inte visade serien då, när den var nygjord?) och bilen skapade ett fysiskt minne kring superhjälten. Minns att den var väldigt dyr, men jag fick den (snälla föräldrar).
Kom in i en bokslukartid och började då samla Wahlströms ungdomsböcker (gröna ryggar).
Min pappa vurmade själv för Biggles och jag läste en del. Men det var Tvillingdeckarna som fångade mig. Klas och Göran (min farbror heter Göran) och kusin Hubert på fantastiska äventyr. Kanske inga litterära mästerverk, men jag gillade Sigurd Ahlgrens historier och när Klas och Göran besökta Stockholm, där Hubert bodde, så kunde jag känna igen miljöerna. Veckopengar sparades och nya böcker köptes. Varje födelsedag och jul under några år fick jag saknade böcker (skrev upp listor och önskade).
I denna veva "hittade" jag själv antikvariat, där jag kunde köpa (till ett lägre pris än bokhandeln) och fylla flera luckor i den gröna bokryggraden.
Här dök ekorren upp på allvar. Jag skrev listor där jag rangordnade dem efter läsvärde, jag ordnade böckerna i kronologisk ordning, jag letade bland kompisarna i Skogås och försökte få till byten, om jag fann någon saknad titel.
Mycket annat hände parallellt, men mellan varven var jag där igen och jagade Tvillingdeckare.
Så kom filmer in i min värld på allvar. Under tiden på högstadiet hade jag ett par svackor, med en hel del skolkande. Min mamma var förstående och skrev intyg till skolan (min far visste inget, då).
Jag smet in till stan och främst var det biografen Royal på Kungsgatan som jag besökte.
Där visades filmer non-stop under eftermiddagarna. Så för en biljett kunde jag sitta där i mörkret och se samma film två, tre ibland fyra gånger innan man tvingades ut. (Kvällsvisningarna var vanliga, en biljett för en filmtitt klockan 19 eller 21.)
Efter varje ny film jag såg letade jag fram någon bioannons, klistarade in den i ett skolhäfte (räknehäften var att föredra, de där nästan kvadratiska (A5 artade) och för bio valde jag med grönt omslag) och skrev kort om innehållet och sedan gav jag betyg. Hade jag sett filmen flera gånger, kunde jag tillägga sedda felaktigheter i filmen, eller något som var extra bra i just den filmen.
Hela systemet utvecklades med tiden. I marginalen på sidan kunde jag skriva filmtitel och betyg, så att jag snabbt kunde få fram den informationen.
Här dök också musiken upp på allvar. Den hade redan funnits där, tack vare min farbror Göran (tio år äldre, lite av en storebror för mig) som hårddiggade olika artister och grupper. Vi var några grabbar i klassen som, så att säga delade upp musikskaffandet inför skoldanser, klassfester och liknande tillställningar.
Jag hamnade under en period med the Monkeys som "min musik". Helt okey eftersom jag gillade tv-serien med de galna grabbarna och tyckte att låtarna var bra. Jag samlade även på "filmisarna" eller korrekt så var det en egen serie tuggummin med vidhängande samlarbild. Ena sidan var som en filmis, men på baksidan var kortet en del av ett större pussel som blev en stor livebild på gruppen när jag samlat dem alla. Mycket tuggummituggande blev det, och en hel del dubbletbytande, innan bilden var hel.
Musiken ja, så där kom Ola med Rolling Stones, Janne hade the Beatles och jag kom med senaste Monkeys singeln till klassfesten.
Detta var en smygande början på största ekorrsamlartemat i mitt liv, musik.
Jag fick en enklare grammofon en födelsedag, precis när detta med Monkeys började.
Min första lp-skiva den julen var Robban Brobergs "Tjejer".
För att halvt citera Monica Zetterlund från "Söderkåkar",
Musik det är mitt liv de' se'!
Tyvärr har det inte stannat vid ett musiksamlande.
Usch, jag är en riktig ekorre (tidningsklippshögar, videokassetter i bananlådor...)
Men jag tror att det finns många ekorrsamlande människor där ute, eller jag vet i alla fall om några!
Samlandet kan ta så många olika former, men de flesta har nog något.
Kanske dags att gå ner i källaren och rensa!
Batmobilen var mig kär, speciellt som jag under mina besök i Finland sett den fina tv-serien om Batman på finsk tv (förstår än i dag inte varför svensk tv inte visade serien då, när den var nygjord?) och bilen skapade ett fysiskt minne kring superhjälten. Minns att den var väldigt dyr, men jag fick den (snälla föräldrar).
Kom in i en bokslukartid och började då samla Wahlströms ungdomsböcker (gröna ryggar).
Min pappa vurmade själv för Biggles och jag läste en del. Men det var Tvillingdeckarna som fångade mig. Klas och Göran (min farbror heter Göran) och kusin Hubert på fantastiska äventyr. Kanske inga litterära mästerverk, men jag gillade Sigurd Ahlgrens historier och när Klas och Göran besökta Stockholm, där Hubert bodde, så kunde jag känna igen miljöerna. Veckopengar sparades och nya böcker köptes. Varje födelsedag och jul under några år fick jag saknade böcker (skrev upp listor och önskade).
I denna veva "hittade" jag själv antikvariat, där jag kunde köpa (till ett lägre pris än bokhandeln) och fylla flera luckor i den gröna bokryggraden.
Här dök ekorren upp på allvar. Jag skrev listor där jag rangordnade dem efter läsvärde, jag ordnade böckerna i kronologisk ordning, jag letade bland kompisarna i Skogås och försökte få till byten, om jag fann någon saknad titel.
Mycket annat hände parallellt, men mellan varven var jag där igen och jagade Tvillingdeckare.
Så kom filmer in i min värld på allvar. Under tiden på högstadiet hade jag ett par svackor, med en hel del skolkande. Min mamma var förstående och skrev intyg till skolan (min far visste inget, då).
Jag smet in till stan och främst var det biografen Royal på Kungsgatan som jag besökte.
Där visades filmer non-stop under eftermiddagarna. Så för en biljett kunde jag sitta där i mörkret och se samma film två, tre ibland fyra gånger innan man tvingades ut. (Kvällsvisningarna var vanliga, en biljett för en filmtitt klockan 19 eller 21.)
Efter varje ny film jag såg letade jag fram någon bioannons, klistarade in den i ett skolhäfte (räknehäften var att föredra, de där nästan kvadratiska (A5 artade) och för bio valde jag med grönt omslag) och skrev kort om innehållet och sedan gav jag betyg. Hade jag sett filmen flera gånger, kunde jag tillägga sedda felaktigheter i filmen, eller något som var extra bra i just den filmen.
Hela systemet utvecklades med tiden. I marginalen på sidan kunde jag skriva filmtitel och betyg, så att jag snabbt kunde få fram den informationen.
Här dök också musiken upp på allvar. Den hade redan funnits där, tack vare min farbror Göran (tio år äldre, lite av en storebror för mig) som hårddiggade olika artister och grupper. Vi var några grabbar i klassen som, så att säga delade upp musikskaffandet inför skoldanser, klassfester och liknande tillställningar.
Jag hamnade under en period med the Monkeys som "min musik". Helt okey eftersom jag gillade tv-serien med de galna grabbarna och tyckte att låtarna var bra. Jag samlade även på "filmisarna" eller korrekt så var det en egen serie tuggummin med vidhängande samlarbild. Ena sidan var som en filmis, men på baksidan var kortet en del av ett större pussel som blev en stor livebild på gruppen när jag samlat dem alla. Mycket tuggummituggande blev det, och en hel del dubbletbytande, innan bilden var hel.
Musiken ja, så där kom Ola med Rolling Stones, Janne hade the Beatles och jag kom med senaste Monkeys singeln till klassfesten.
Detta var en smygande början på största ekorrsamlartemat i mitt liv, musik.
Jag fick en enklare grammofon en födelsedag, precis när detta med Monkeys började.
Min första lp-skiva den julen var Robban Brobergs "Tjejer".
För att halvt citera Monica Zetterlund från "Söderkåkar",
Musik det är mitt liv de' se'!
Tyvärr har det inte stannat vid ett musiksamlande.
Usch, jag är en riktig ekorre (tidningsklippshögar, videokassetter i bananlådor...)
Men jag tror att det finns många ekorrsamlande människor där ute, eller jag vet i alla fall om några!
Samlandet kan ta så många olika former, men de flesta har nog något.
Kanske dags att gå ner i källaren och rensa!
Kommentarer
Trackback
