Englund fick mig att...
Gjorde ännu ett besök på Peter Englunds blogg.
Det var ett bra tips från semesterbekanta (trevliga örebroare) som fick mig att börja läsa Englunds blogg som alltid innehåller intressant läsning.
Just vid detta besök snubblade jag på ett sopprecept som innehöll trevlig bonusinformation om Nicolas Francois Appert (1750-1841).
Läs gärna soppinlägget (en riktigt god kycklingsoppa kan jag tillägga, tack Peter).
Åt själv (med Ingalill och Linnéa, på kort besök) en krämig morotssoppa igår med gott franskt bondbröd till. (Vi ätar en mättande lagad soppa minst en gång i veckan, Ingalill och jag.)
N. F. Appert
Denne Appert uppfann konserveringstekniken 1809, eller då lämnade han i alla fall in patentet och fick för besväret 12 000 franc (vilket måste ha varit en ansenlig summa på den tiden). För prissumman startade han bland annat en konserveringsfabrik.
Det var Napoleon som ville kunna förse sina soldattrupper med mat som höll för längre transporter och inte blev dålig lika fort som färsk mat. Redan år 1800 jämt utlyste Napoleon en tävling med prissumman och detta "mata mina soldater"-mål.
Intressant, för denna lilla historia visar ännu en gång hur krig för utvecklingen framåt.
Många olika exempel på hur det onda ändå ger något gott som biprodukt finns genom mänsklighetens krigiska historia.
(Ett annat exempel, även om många inte gillar kärnkraften, är just den, kärnkraften som aldrig funnits som energikälla om inte vi tidigare under andra världskriget haft vetenskapsmän som gav oss atombomben att knäcka japanerna med. Ha vänligen överseende, medger att detta var en brysk förenkling.)
vad göra av gammal konservburk? Kanske förvaring för udda skruvar eller...
Lite lustigt med konservburken, tekniken utvecklades ytterligare av en annan fransman, Pierre Durand. År 1822 bytte Appert teknik till de konservburkar som vi fortfarande kan hitta i livsmedelbutikerna (tidigare glasburkar var sköra).
Det dröjde bara tiotalet år så fanns patentet i Amerika, dit det nått efter mellanlandning på de engelska öarna, men det var först i början på 1900-talet som konservburksboomen kom. Har inte hittat någon egentlig anledning till varför det dröjde så lång tid innan tekniken började användas flitigt i detta "matglada" land.
Själv minns jag de missfärgade konserverade ärtorna, med sin lite lätta metalliska smak, som ofta ingick på middagens tallrik när jag var ung (vilket gjort att jag än idag inte är speciellt förtjust i just ärtor, inte ens de djupfrysta). 
Denna underbart goda kvarleva från pilsnerfilmseran
Fortfarande kan jag njuta av Bullens konserverade pilsnerkorv, den har en härlig lite speciell kryddning (och går utmärkt att göra en rätt enkel soppa på med lök och tärnad potatis i).
Fast Bullens pilsnerkorv är god bara att äta direkt ur burken, speciellt om den befinner sig vid en öppen eld nära någon skogssjö, en lagom varm sommarkväll (gärna utan regn och ettriga mygg, när vi nu ändå drömmer oss bort från denna vinters trista gråväder).