Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Jag genomgick flera olika perioder, i fråga om intressen, under mina ungdomsår.
Det är väl så de flesta funkar, ja bland killarna i alla fall..?
Tjejer var under denna tid mystiska varelser (men med en helt klart spirande lockelse). Att snacka med en kompis och att snacka med en tjej, det var som att befinna sig i två helt olika världar...

En period, med lite inspiration från min far som berättade om egna modellflygäventyr från sina ungdomsår, byggde jag flygplan i balsaträ. Det var otaliga timmar i skrivbordslampans sken med balsaträbitar och mycket pyssel med det tunna rispappret innan där fanns en flygfärdig modell.

En annan period samlades det bly och gjordes egna krigsskepp i bly. Även här var min far Rolf igångsättare, inspiratör och deltagare i hela processen från blyskrot till färdigt krigsskepp. Det var rätt många roliga stunder vid spisen och köksbordet.

  

Tjejer var mysiga, men konstiga, var nog det återkommande intrycket bland oss killar.
Jag hade börjat gilla att dansa "tryckare" med tjejerna på klassfester och skoldanser.
På skolan hölls det danskurs och där deltog jag glatt, även om en del killkompisar tyckte att jag var underlig som gjorde detta frivilligt. Det hände ibland på gympan att vi hade lektioner med pardans, då fick de mest motsträviga killarna i klassen bita ihop och delta.

Det var jag och klasskompisen Janne som "ställde upp" när tjejerna ville dansa, medan många killar hängde vid grammofonen och diskuterade musikval och annat som "hindrade" dem från att dansa. Att jag ville dansa var populärt bland tjejerna, så det var ett "win-win"-läge för mig.

Jag hade tur att jag hamnade i den klass jag gjorde när jag började i fjärde klass, på ny plats. Familjen hade inte gjort någon lång flytt, bara från ena ändan till den andra inom Huddinge kommun. Stor glädje över friheten att ha ett eget rum, något som säkert var lika uppskattat av mina föräldrar...

Vår klass fick bra sammanhållning, mycket tack vare klassläraren Kerstin Nilsson, som till och med höll en klassfest i sexan hemma hos sig i Trångsund.

Finns det lärare som gör så idag? Törs lärare göra så?

Vi blev klassen som fick ta hand om nya elever som kom till skolan, även det fungerade bra och klassresan vi gjorde i sexan till Gotland var ett äventyr (då var kommunen rik, de bidrog med rätt mycket pengar till vår resa).
Det var först inför nian som klassen delades upp, själv valde jag teknik och maskinskrivning, eftersom det räckte för att söka in på tekniskt gymnasium.
(Både min far och farfar har jobbat större delen av sina liv hos Ericson, så utan någon klar framtidsvision valde jag att följa i deras fotspår, då...)

Vi var klassen där många skoltrötta gick eller i alla fall var inskrivna, för närvaron var kanske inte alltid så god.

En lustig sammansättning av elever och på sitt sätt en rätt konstig klass. Ett år fylld med en del brutala, ovanliga händelser (detta sista grundskoleår) och kanske till en del en brytpunkt för mig.
De flesta sökte in på Huddinge gymnasium (höll sig i kommunen), jag valde Södermalm och Åsö tekniska, granne med Skatteskrapan.

Men tillbaka till fritidsintressen...

Ett par gamla kataloger med reservdelar mm och ett chassi och några karosser

Miniracing var populärt, ja en stor hobby, under senare hälften av 60-talet och tidigt 70-tal.

För mig startade intresset för miniracing när jag fick en rätt stor Scalextric bilbana i julklapp (och så några Wahlströms ungdomsböcker (se äldre inlägg!)).

Många veckopengar den våren gick åt till att köpa extra bandelar.

Efter en solig sommar då jag slutligen lärde mig simma i Drevvikens vatten, det var också en stor musikfest inne i stan, ute på Gärdet, och kanske det viktigast den sommaren, jag fick "smeka en tjej både uppe och nere", under en kväll nere vid "brända gården". Den platsen var perfekt för lite petting och många gånger träffades gänget och lekte "sanning och konsekvens" eller "sanning å kånkan" som vi sa då. En dag spreds ryktet att huset brann och alla som nåddes av ryktet sprang ner dit för att se hur brandkåren just släckte de sista brädlapparna som brann. Vad jag förstått senare hade den lokala brandkåren ladan och huset som "övningsobjekt", så vårt tillhåll var dödsdömt från början (så kan det gå).

Hur som helst, när hösten kom hade jag köpt och samlat på mig många bilbanedelar och kunde bygga ihop en riktigt stor, lång bilbana, som fyllde hela golvytan i mitt rum i Skogås.

Kompisar kom över och vi hade tävlingar. En av kompisarna hade besökt en egenbyggd bana i Farsta, så dit begav vi oss några gånger för att "kolla in". Där hade de fyra "spår" i brädd (om jag minns rätt), svartmålad masonit på träram, vi var mycket imponerade.

Kompisen tipsade en lärare på skolan, som med bland annat oss och några andra killar började bygga oss en egen bana. Planeringsarbetet var ganska kaotiskt, det var bra att vi hade en lärare med oss, som så att säga höll ihop det och även hittade pengar hos Huddinge kommun så vi kunde köpa allt vi behövde. Mycket masonitsågande och eltejpklistrande blev det!

Jag minns inte hur länge vi höll på innan banan var klar för premiärkörning. Under en period slet jag en hel del med att fixa skyddande sarg i kurvorna, så att inte bilarna skulle fara ner i betonggolvet om de åkte av. Kompisen Stefans pappa jobbade på Goodyear, så vi fick häftiga reklamprylar att placera i lokalen, det blev riktigt fint i källarlokalen.

Hur som helst var det jättekul att stå där och köra runt bilen på vår egen bana. Mina bilar var i skala 1:32 medan banan tålde lite större bilar i skala 1:24. Så rätt snart köpte jag en större bil som passade till "vår bana" och ett nytt handreglage. Speciell däcksoppa användes för att mjuka upp bakdäcken för att få bra grepp och extra tryck på raksträckorna. När jag prövade däcksoppan hemma så förstörde jag några bandelar, eftersom soppan började lösa upp plasten! Så däcksoppan förbjöds på hemmabanan.

ett reglage har jag kvar... och ett gammalt medlemskort
 

De hastighetsreglage som följde med Scalextricbanan blev snabbt väldigt varma (kanske fel ohm-tal...) jag tror ett reglage brann upp! Jag köpte flera olika, det var viktigt med bra grepp runt hastighetsreglaget. Det hela utvecklades mer, jag köpte lösa bildelar och byggde ihop, lödde ihop chassin själv. Däck var en detalj som kunde förändra hela bilmodellens köregenskaper på banan. Började köpa omålade karosser och fixade till dem med egna färgval och dekaler. I slöjden i Skogåsskolan fick jag som metallslöjduppgift klippa till och göra ett helt eget chassi, visserligen snarlikt det första köpta jag byggde ihop, men ändå annorlunda.

Slöjdläraren hade en öppen inställning till våra önskemål, ibland blev det nej, men ofta fick vi göra saker i slöjden efter eget huvud. Fick tips vid någon miniracingtävling om att börja linda om ankaret i motorn för att få bilen att gå snabbare. Började även byta drev, för att ändra utväxlingen mellan motor och bakhjulsaxel, vilket också påverkade både köregenskaper och maxfarten. Jag började göra egna karosser, köpte plastfilm som först sattes fast på en ram, värmdes i ugnen för att sedan sugas till rätt form över en enklare träkonstruktion med hjälp av en Volta dammsugare (karosserna blev en liten lönande verksamhet under en tid, drygade ut veckopengen).

Det var många små detaljer att tänka på. Bara val av dekaler på bilkarossen kunde vara en trevlig utflykt till en bra hobby&leksaksaffär. Det låg en affär nära Sandsborgs tunnelbanestation och så fanns det en bra, välfylld på Söder, Thors hobby tror jag den hette).
Det var små högtidsstunder att stå där i affären och bläddra igenom pärmar fulla med olika ark med dekaler.

en pinjongavdragare och andra små verktyg och ett par drev och väl använda kontaktborst...

Varje år hölls en hobbymässa i Marmorhallarna, som låg vid Stureplan (dåtidens Älvsjömässa, fast lite mindre). Idag ingår en del av lokalerna i Sturegallerian.

Marmorhallarna hade både båt och bilutställningar, även helt andra evenemang.

entrégången upp mot stora utställningshallen. Detta "fådda foto" är betydligt äldre än mina egna
upplevelser från Marmorhallarna.
Stora miniracingbanan fanns in till höger, när det begav sig...

Men för en kille i min ålder var nog hobbymässan roligast.

Där hade de en stor, fin miniracingbana med hela åtta spår och där genomfördes 24-timmars lopp i bästa Le Mans stil, fast med miniracingbilar.

Varje team var två, tre personer stark för att klara av den långa tävlingen. En som var "depåpersonal" och lindade nya ankare att stoppa in i de små elmotorerna (det gick åt ett gäng motorer under tävlingen) och servade lagets bilen på andra behövande sätt (bakhjul slets faktiskt ut och fick bytas, precis som i riktiga billopp). Den för tillfället piggaste i laget fick uppgiften att köra. Inom laget turades man om att köra och vila (någon hade tagit med kudde och sovsäck, skönt, men ändå svårt att koppla av och verkligen sova under tävlingen). Varje lag fick (enligt ett i förväg uppgjort schema) stå kurvvakt vid några tillfällen under tävlingens gång. Det hände att bilarna gled ur skåran i banan, speciellt kunde det hände i kurvorna och då måste de lyftas på spåret igen för att kunna köra vidare. Vårt lag placerade sig mitt i smeten, ingen medalj eller buckla där inte... men minnet och upplevelsen finns kvar.

ett par karosser jag målat själv, den röda med småskador, väl använd

Det finns fortfarande folk som pysslar med gammaldags miniracing (benämningen verkar numera stå för de populära radiostyrda modellbilarna, som körs fritt på banan, ingen skåra där inte...)

Hittade en kortare film med en rätt lång miniracingbana, kolla gärna in filmen på www.metacafe.com/watch/460615/scalextrics_extreme/

Men utvecklingen av bilarna och hur banan fungerar förvånar mig, det går att köra flera bilar individuellt på samma spår. Ja, tänk vad tekniken utvecklas och förfinas!

Jag har kvar lite gamla prylar, men även här byttes en del bort, när intresset avtog...

Hittade även denne svenske entusiast som visar upp sitt eget banbygge på nätet.

http://www.bilbaneforumet.se/viewtopic.php?t=902..

Det finns hopp för mänskligheten när pojkar förblir pojkar upp i mogen ålder.

Jag har aldrig förstått när äldre människor rynkar på näsan och fäller kommentarer om att växa upp och ta saker på allvar... det finns inget motsatsförhållande i att både kunna leka och att ta ansvar och uppföra sig vuxet, när omständigheterna så kräver.

Men att försöka förtrycka den inre barnsligare jaget, det skulle aldrig falla mig in!  

Att fortsätta leka och kanske sprida egna hobbies till nästa generation, det är verkligen en del av livet. Men som "gubbe" får jag inte bli förbannad om grabben ratar mina idéer.

Min dotter sa nyligen, pappa kan vi inte spela något sällskapsspel. Det gjorde vi förr, det var så kul."

Kul förslag! Familjen gjorde det nyligen, spelade Alfred Hitchcocks "Spökhuset" ett par gånger, grabben vann ena gången... Flinta-spelet - ett stenkul spel är en annan favorit, lite slitet

Men egentligen var det om någon helt annan ungdomshobby jag tänkt berätta. Ja, det får bli i ett annat inlägg.

lite av "från ax till limpa"-bild, rätt tungt..?