Börjar förstå bloggandet mer och mer
Minne
Snön, den djupa snön.
Jag stod där påpälsad,
snö upp till halsen,
den omslöt mig.
En smal gång mitt i all snö.
Farfar långt borta, jag ville dit.
Han stod mitt i all djup snö, skrattade.
Snön var trög.
Jag kavade på,
rätt ut i den vita, torra snön.
Snart ramlade jag omkull.
Låg där, kvävdes nästan,
snön ville in överallt.
Ett par starka armar lyfte upp mig,
just när gråten bubblade i halsen.
Farfar kramade mig och skrattade igen.
Min farfar Torsten.
Väl inne i villan,
smakade den varma chokladen extra gott.
Pepparkakan knastrade smaskigt
tills chokladen fick allt att gegga ihop.
Farmor gav mig ny choklad och klappade mig på kinden.
Mmm, värme.
Snö där ute.
Röda gnistor från den öppna brasan.
Snart julafton,
granen luktade gott.
Pepparkakshuset på matsalsbordet
hade gångjärn på fönsterluckorna.
En garntomte tittade ut genom dörröppningen.
Ur skorsten kom bomullsrök.
Ljuva minne.
Börjar förstå bloggandet...
Har tagit en ny koll runt bland både proffs och glada amatörer (där det finns en del som verkligen försöker märkas, har jag märkt).
Lite olika stil på bloggandet. Det finns en del som har korta inlägg.
Bara några rader.
Så har vi något av kåseriform på bloggen, här finns en del proffs. Gillar formen och här är nog längden så där lagom lång för att hålla kvar intresset.
Så har vi galningar som jag själv som ibland pladdrar på länge länge och då och då lyckas hålla inläggen kortare.
Vad jag vill få fram. JAG BESTÄMMER SJÄLV!
Där ligger tjusningen. Mina ord fastnar på något sätt.
Det gör inte vad jag skriver viktigare än tankarna som far runt i huvudet, men kanske kan någon finna ett korn värt att ta till sig i texten.
I like pladder...
