Tunn men tom?
Adam Erlandsson på SvD är en av dem. Webb och teknik är hans områden, ofta intressant.
http://blogg.svd.se/webbochteknik?id=5786
MacBook Air, den ultratunna nya Macen saknar DVD-spelare/brännare.
Först tog Apple bort disketterna. Det kändes avigt och efter att ha skrivit några sidor text kändes det
fel att behöva bränna ner 500k på en 700 MB stor cd-rom för att kunna ge texten till annan person.
Nu skickar vi glatt rätt stora texter/bilder som bifogade filer per e-post. Ja, det finns andra bra metoder också.
Men när det gäller den bärbara datorn, så är den inte bara för arbete. Att under tågresan se en film på dataskärmen är trevlig sysselsättning.
Tyvärr verkar detta inte fungera med den nya tunna laptopen från Apple.
Är detta ytterligare ett steg i utvecklingen?
Vad gör alla vi som har dataskivor med bilder, eller vill spela ett spel från cd-rom?
Måste vi alla skaffa mobilt bredband?
Frågorna hopar sig. En del svar kommer med tiden...
Något skoj istället?
http://www.youtube.com/watch?v=u5tmnBeNv18&feature=related
Hoppas detta duger,
tycker denna duo är ganska underhållande.
Har sett och hört en del tidigare från "Flight of the Conchords".
småstrul,
men det är sent...
Liljeholmen fimpade skulptursatsning och Skulpturens Hus
Några spår finns kvar...
Bor själv nära Vinterviken, där Skulpturens Hus låg. Ja den gamla fabrikslokalen från herr Nobels verksamhet finns kvar och nu är det en gallerist som har hand om det för uthyrning och så finns fiket på bottenvåningen kvar.
Själv föredrar jag att gå vidare in bland kolonilotterna och ta en kopp java på fiket "Pladder".
Det var där som de fina "En halvljummen i gräset" konserterna hölls i somras, då bland annat Kjell Höglund underhöll en vacker sommarkväll.
Vinterviken, Rävudden ja hela området är trevligt att promenera runt i, vilket många gör när solen skiner.
Under några år satsade Liljeholmens stadsdelsnämnd en del på området.
Det blev en skulpturpark i området när hela stan var Kulturhuvudstad.
Flera skojiga konstprojekt gjordes i parken och inne i fabriken (Skulpturens Hus) fick olika konstnärer utnyttja de fina lokalerna. Julmarknad hölls också i lokalerna några år.
På bottenvåningen fanns en liten utställning som beskrev Nobels verksamhet (här gjordes dynamit en gång i tiden och några "bunkrar" finns kvar, men en del är också rivet).
Antar att någon tjänsteman inom kommunen såg vad allt kostade.
(Utan någon tanke på konsten?)
Så plötsligt ansåg sig kommunen inte ha råd med vare sig den gamla fabrikslokalen eller underhålla de olika skulpturerna.
Fortfarande står några kvar...
se texten i den andra bilden, här är grinden
Vore verkligen kul om den gamla "skulptur-promenaden" från Liljeholmen ut till Rävudden kunde förnyas med konstverk och förbli levande, väcka åsikter, skapa möjligheter för nyutsprungna konststudenter från Konstfack att visa vad de gjort/kan göra!
Vi har ju nyligen fått Konstfack till Telefonplan (i delar av Ericssons fabrikslokaler).
Skapa nya promenader med konstverk.
Gör hela stadsdelen känd som något för varje turist att besöka och njuta av, vid sitt nästa Stockholmsbesök.
Tänk inte så fnuttigt, på några kronor hit eller dit...
Se de stora perspektiven!
Området kan göra sig känt inom hela konstvärlden.
Bjud in olika utländska skulptörer som får skapa något unikt.
Låt konstfackelever vara med vid planeringen av nya bostadsområden... bidra med t ex utsmyckning på gårdarna.
Möjligheterna är bara begränsade av torftigt tänkande!
Tänk om borgarna vore så modiga, att de satsade på konsten?!
naivism och finlandssvenskar
Eftersom jag gärna vill att fler ska läsa min blogg, så kollade jag en del "kända bloggar".
Vad finns där? Varför läser så många en del bloggar?
Tror någon att jag fann svar, så sorry...
Jag läste en del roligt, men mycket passerade jag snabbt, inga intryck som lockade till mer läsning.
Fast jag förenade nytta med nöje och fångade in information om några egna kommande blogginlägg...
Är nöjd med att den som hamnar här på min blogg med lätthet kan ta del av nyheter från våra grannländer, nu har jag länkar till både Finland, Norge och Danmark. Svåraste läsningen är nog danska Politiken, jag missar ordförståelsen, får läsa om för att fatta...
Många nyheter är lika, men dels lokala nyheter och även valet på redaktionerna av internationella nyheter varierar en del.
Finlandssvenskarna får det svårare och svårare i ett land som "förfinskas" mer och mer. Men så länge Hufvudstadsbladet finns, så finns det hopp för "svenskan".
Har noterat att flera finlandssvenskar dykt upp i svensk tv senaste tiden.
Är det svårigheter, arbetsbrist i Finland som är orsaken till att de dyker upp här?
Vid ett besök i Helsingfors för några år sedan, på väg till en begravning med min dotter i handen, frågade jag om vägen när vi började känna oss vilsna.
Jag frågade om vägen till kapellet på svenska!
En tant (hon log lite snett, purfinne?) gav oss totalt fel vägriktning, det tog en bra stund innan vi märkte att vi gick åt helt fel håll.
Några vänligare Helsingforsbor gav oss bättre vägvisning och vi hann till begravningen av min morbror Asko.
Så här efteråt tänker jag att det kanske gått bättre att få reda på vägen till begravningskapellet om jag frågat på engelska?!
Ta bara hockeymatcher, varje gång svenska landslaget möter det finska så är det som en tuff finalmatch i turneringen. Finnarna har ett ont öga mot det mesta som är svenskt (många finnar gillar inte att Sverige höll sig neutrala under andra världskriget...).
Jag kanske är naiv..?
Här en egen lite naivistisk tavla...
även denna kanvas har jag målat med akrylfärger, tavlan nu i Ingalills ägo...
Namnsdagspresent som lockar till skratt
Ingalill gömde en namnsdagspresent som jag först inte hittade.
Men så fann jag den, bakom en kudde.
Gulligt gjort.
Av med snöre och omslagspapper.
En bok med titeln "Storpack"
Härligt...
Citat av texten på en sida
"När jag var klar med den sista finjusteringen på mina röntgenglasögon hade systrarna Simonsson naturligtvis åkt på semester."
Underbart!
Några som gillar killen vet att jag fick det helt otroliga praktverket med
Jan Stenmarks tidigare produktion, samlade i "Storpack".
Den är utgiven på Kartago förlag.
Tung, med många sidor,
tråkigt nog nästan luktfri.
Limfogen i ryggen ger inga intressanta dofter ifrån sig.
Men innehållet har redan fått mig att gråta av skratt.
Känner igen flera av Stenmarkbilderna från de som visades på Kulturhuset ifjol.
De är precis så bra som jag minns dem, när jag skrattade mig runt rulltrapporna på Kulturhuset...
Minns att jag var tvivlande till röntgenglasögonen, som fanns i en välfylld postorderkatalog när jag gick på mellanstadiet. En kompis köpte dem och vi gick runt och testade dem och inbillade oss att vi kunde se lite.
Men kompisens storebror dödade våra illusioner, sa bara rakt ut:
- Dom där funkar inte, dom e kass!
Men till vårt försvar, damerna var lättklädda denna varma vårdag när vi gick där och glodde!
(I motljus blir en tunnare klänning nästan genomskinlig, med eller utan röntgenglasögon)
Undrar hur många glasögon företaget sålde?
Populärt - Jag vet inte
"Jag vet inte."
Lite försiktigt (ganska typiskt svenskt..?),
efter denna start kan det komma ett men och därefter ett påstående.
Ett sätt att öppna nödutgången på glänt...
Konflikträdsla?
inför sömnundersökning. Stackars man, hur kunna sova med allt detta?
Tommy Körberg har problem med sömnen, kanske dags att undersöka på detta vis?
Äsch, vem har tid att delta i en undersökning?
Enklaste svaret blir då: Jag vet inte.
Kan därefter stressa vidare, utan att behöva svara på undersökarens alla frågor.
Så egentligen är den populäraste meningen någon helt annan?!
Men vilken då?
Tror, som så ofta i undersökningar, att undersökarna själva bör undersöka sina frågor noggrannare innan de utsätter omgivningen för sina frågeformulär.
Undersökningar som består av svarsalternativ är jag i princip motståndare till.
Där har redan undersökaren en uppfattning de helst vill få fram, en tes som det är lätt att manipulera svaren mot, så att undersökningen får det resultat som önskas. Vad spelar då min åsikt för roll?
Se upp för dessa undersökningar, med dold agenda!
hur såg denna undersökning ut? Vad lockar de andra tre fjärdedelarna?
Frågade undersökarna bara folk som röstat på sossarna..?
Deltog själv i en undersökning nyligen, där var det en graderad skala att själv lägga sig på (från dåligt till mycket bra) och det som skulle bedömdes var olika påståenden.
Nu var dessa påståenden ofta för allmängiltiga, så jag kunde inte gradera påståendet enligt angivna skalan.
Inte fanns det mycket plats för egna kommentarer heller. Jag blev irriterad och struntade i undersökningen.
Det kom en påminnelse om att jag inte skickat in mitt svar.
Jaha, de verkade bry sig (på något sätt).
Snäll som jag ofta är (mitt eget påstående..!) satte jag mig ner och slogs med frågeformuläret en stund, skrev kantkommentarer och olika tillägg och försvårade säkert för undersökningsfolket (kanske togs jag bara bort sedan, när jag inte följde mallen).
en av otaliga små undersökningar som sker i landets kommuner...
Jag är nog ett svårt undersökningsoffer..!
Jag tror mig veta en massa och vill gärna svara på mitt eget sätt,
så inte är det ofta "jag vet inte" kommer ur min mun.
Om det är bra eller dåligt, det låter jag andra bedöma...
Stå för din egna åsikt, våga vara kritisk, ifrågasätt!
Vänd gärna frågorna mot den som börjat ställa dem, vad har de själva för åsikt?
(Bland skolornas alla lärare knappast så populärt... en passande engelsk fras "pain in the ass"
dyker upp i mitt huvud. Fast jag har inget undersökningsresultat som stöder detta påstående, he, he.)
typisk redovisning av en undersökning, stapeldiagram kan vara tydliga
Tidningar vill gärna slösa utrymme på undersökningsresultat,
ibland publiceras undersökningar kring saker och företeelser som jag undrar varför och vem som vill veta!?
Sex säljer, så att hänvisa till en läsarundersökning och sedan med stor rubrik hävda att hälften av alla kvinnor har varit otrogna (för att söka bekräftelse på sin egen kvinnlighet) är en typisk tidningsundersökning som inte bara kvällstidningarna älskar.
Undersökningar leder ofta till skojiga diagram och tabeller och även listor.
Men listor är så mycket annat, inte bara underliga undersökningsresultat...
Sveriges populäraste namn, en årligen återkommande lista.
Sonny blev ett populärt namn under en period (för många många år sedan),
berodde det namnvalet på boxaren S. Liston?
Har någon undersökt detta?
Att träna boxning ger bra kondition, man behöver ju inte slåss, bara köra "fyspasset".
Kanske en träningsform att ta upp igen?
Grattis Danmark!
Antar att det är fest ikväll i Köpenhamn...
Spelade själv handboll under några år i ungdomen, som målvakt.
Det var rätt skoj, även om jag blev skotträdd igen när jag slutade med handbollen.
Så kan det bli.
Roligt för danska handbollslandslaget att de vann EM och nu är klara för OS-spel.
Denna vinst gör danska landslaget klara också för både VM (2009) och nästa EM (2010).
Svenskarna föll ju på målsnöret mot tyskarna...
Svenska landslaget får slita lite mer för att få vara med både där och ännu längre bort...
Handboll är en tuff sport.
Såg flera duktiga målvakter under årets EM,
finns vissa likheter mellan en handbollsmålvakt och en boxare.
Speciellt viktigt med fotarbetet!
Så kan det gå.
Limlukt
Har under tågluffar och andra resor samlat på mig många Snobbenpocketböcker.
Charles M. Schulz var magisk med ritstiftet, hans värld har otaliga gånger träffat rätt
och väcker till skratt.
Lättsam läsning under resors gång.
En del har varit utgivna på amerikanskt förlag, andra kommer från olika europeiska bokförlag.
Att lukta på ryggen, känna limdoften från en engelsk pocketbok och sedan sniffa på
en amerikansk, ger mycket olika förnimmelser, luktminnen.
Hur som helst är limmet som används olika, de luktar inte alls likadant.
Pröva!
Hoppa in i en bokhandel och lukta dig fram till en "bra bok", som ger just dig sköna luktminnen!
Besök ett bibliotek och låt lukten bestämma boklån, bara som ett experiment.
Kanske en helt ny bekantskap, beträffande författare?
den blå och den gröna har amerikansk limfog, de andra två brittiskt lim i ryggen...
inte bara lim, även pappersdoften är olika!
Absolut sanning
Snart är inte Absolut svenskt längre, men det får finnas...
Politisk sanning, finns det?
Guds sanning tror jag inte finns..?
Vackra lik finns!
Så även sanna berättelser,
men bara för berättaren själv.
Många berättelser blir aldrig berättade.
En del hamnar inte ens i byrålådan, för att hittas av efterlevande...
Som en del fornminnen, som ingen vet om, under myllan.
Mordförsöket fortsätter
Jag börjar bli övertygad.
En gammal försvarslös ek utsätts för mordförsök!
Tror attackerna sker med yxa!
Antagligen på nätterna.
Ny färsk attack
Varför ge sig på en frisk ek?
Vart vänder jag mig för att berätta om den stackars eken?
Är det stadsdelsnämnden som har ansvar för parkerna i området?
Nu när själva tunnelbanan är överbyggd och det finns boende i alla husen runt torget
då grävs det en gigantisk grop... gropen börjar bli djup.
Kanske ska den tilltänkta gallerian som ska byggas få ett garage under alla affärer?
Ett litet nöje blir att knäppa kort då och då när jag passerar.
Själv behöver jag inte besväras av bullret, eftersom jag inte bor där.
Lite synd är det om de boende, priserna var rätt höga när lägenheterna såldes för ett par år sedan.
Men lite får de tåla...
Torget fick rätt nyligen pris för något, vad?
Det är inte speciellt vackert och är ständigt blåsigt, fast det blir kanske bättre när gallerian är färdigbyggd.
Liljeholmstorget (Nybohov i ryggen, mot tvärbanehållplatsen)
Närmsta Systembolaget (sedan det på Hägerstensvägen stängde och idag är ersatt med en matbutik) , här finns även vanligt apotek. Snabbmatställe och fik och lite annat.
Undrar vad som dyker upp i gallerian, det blir väl de vanliga klädeskedjorna.
Undrar om biografplanerna finns kvar?
Fullmånen lyser
Fullmånen syns bra i natt.
Får sätta mig och jobba mer med bilderna.
Mörker och digitalkameran trivs inte så bra ihop...
Ska bli kul att se vad dold information som finns i bilderna,
dags för lite Photoshoparbete...
Månen kan fortfarande skapa mystik.
Får inte glömma att köpa några semlor imorgon fredag...
Konditoriernas mjölkko Semlan
Vi närmar oss premiärdagen då fasteperioden startar. Den är i år Fet-tisdagen 5 februari, och så har vi 40 dagars fasta framför oss.
Har det varit förr och kunde det vara lite mer om vi var mer gudstroende.
(För länge sedan var det bara i slutet på fastan som folket "bullade upp" och smaskade i sig semlor.)
Nu är det inte så, men långt efter folk slutade gå så mycket i kyrkan höll ändå konditorierna på datumen.
Inga semlor (fastlagsbullar) före Fettisdagen och slut med bullbaket när fastan så tog slut.
HA, varför ska bagarna inte glida på försäljningperioden, precis som Mellandagsrean numera börjar redan under själva julhelgen. Inte heller kräftorna är längre tidsbundna (jo, när du fiskar dem själv så).
Vad mer finns det för traditioner och datumbundna högtidsdagar som vi svenskar kan förskjuta, sabotera?
Eller affärsmännen kan slå mer mynt på..?
Semlor har alltid varit mitt glädjeämne i vintermörkret!
Att kila in på favoritkondiset och köpa ett par semlor, i varje fall på tisdagarna och till helgen.
Att efter en stor lunch strunta i middagen och istället värma lite mjölk och stoppa ner en semla i den djupa tallriken.
Det mättar bra, med tanke på kalorierna, så räcker det som middag...
Hur som helst, semlor är gott tycker jag!
Men nu börjar priset nå smärtsamma höjder.
Konditorn vet att "semmeltider" är goda tider, få orkar numera baka egna bullar, fixa grädde och inhandla mandelmassa (som bör blandas med lite vispgrädde för att bli mjuk och fin). Så förbi ett konditori och köpa semlor till hela familjen.
Det är bagarn väl unt att få in lite stålar!
Men en vetebulle, med lite grädde och mandelmassa och florsocker på hatten vad kan det kosta?
Ur ren tillverkningskostnad, menar jag!?
Nu har semlorna redan börjat passera 30 kronor styck.
Trettio spänn för en bulle!
Måste i så fall bli bra vinst för konditoriet (det kan vem som helst räkna ut).
Har våra bagare/konditorer blivit för gnidna, för lika Joakim von Anka?
Snart är det väl bara den här semlan jag får slicka på..!
Säkert finns någon som inte förstår, som glatt köper massproducerade semlor i snabbköpet, från något större brödtillverkande bageri, finns ofta i rektangulära papplådor med fönster på ena sidan.
Brukar pröva dem då och då och blir i princip alltid besviken.
Grädden känns inte äkta, bullen är knastertorr och mandelmassan är en liten hård bit inpressad i den torra bullen.
Det är ingen semla!
Det är en förklädd trist vetebulle!
Så där låter jag konditorn ta ett par spänn extra för äkta grädde, mjuk mandelmassa och god, nybakad bulle.
Men även med denna pengabonus bör inte en Fastlagsbulle raka iväg och betinga ett pris på 30 spänn.
Vad göra?
Kanske starta en folkstorm
(enligt vän som jobbar på en "kvällsdrake" räcker det med ett halvt dussin,
för att löpsedeln "folkstorm" ska kunna användas)..?
Under mina år på Åsö tekniska gymnasium deltog jag i en vadslagning. Vem kunde äta flest semlor?
Två grabbar som tävlade, en påhejande publik (som även fixade fram nya semlor). Förloraren skulle få betala alla uppätna semlor. Vi började båda med stor tallrik och varm mjölk (s k hetvägg), men insåg efter ett par semlor att mjölken bidrog till mättnad.
Så från tredje semlan framåt var de torra.
Tävlingen var inte på tid, så vi njöt medan vi åt (i alla fall jag).
Jag gick vinnande från tävlingen, tog en extra bara för att bevisa min vinst. Det blev totalt 18 stycken semlor i min nu proppmätta mage! Tillbaka till skolan och in till lektion. Det var väl ungefär en timme senare jag fick akuta buksmärtor. Min blindtarm har inte spruckit, men tror det kändes ungefär så. Jag föll ihop på klassrumsgolvet i fosterställning och skrek rakt ut.
Det blev ambulans upp till SÖS och in på akuten. Läkaren som började fråga mig om smärtorna, vände nästan och gick därifrån, när han förstod att jag ätit 18 semlor på raken.
Är du galen, var hans spontana fråga. Någon sjuksyster fanns där också vid båren och även hon klämde på min nu spända buk. Läkaren muttrade om tarmvred och operation, medan sköterskan fortsatte klämma och knåda som vore jag en degklump. Plötsligt så försvann all smärta. Mirakel och under, befriande känsla. Även den spända buken lugnade ner sig.
Mera mutter från både läkaren och sköterskan och jag fick vara med om en kroppslig rensning i ett stort badrum.
Jag var lite spak när jag lämnade sjukhuset...
Efteråt kan jag själv inse att så många bullar och all fet grädda nog var rätt farligt.
Men jag gick segrande från både tävlingen (18 gratis semlor på kondis) och fick av några ett nytt smeknamn, tjänade dessutom lite pengar från en vadslagning som skett bland publiken under tävlingens gång och har ett ovanligt minne från "teknist-tiden".
Fortfarande älskar jag semlor!
Två, tre kan jag få i mig, sedan räcker det... numera...
Doktorshatten på
Karln är stenrik, rikast i världen, allt tack vare att han snodde en idé från Apple Computers för länge sedan (och utöver det var smart och insåg att mjukvarorna (inte hårdvaran, själva datorn) kunde ge licenspengar, mycke' pengar).
Ja, vi lämnar detta åt sidan och närmar oss anledningen till att han och hans fru just blivit hedersdoktorer vid Karolinska Institutet.
...det var i alla fall ingen trekantig hatt
Anledningen är inte att nästan alla sitter vid datorer med Windows som operativsystem.
Inte heller är det för att "smöra" för Gates och hoppas på stora donationer till "Karro".
Fast indirekt är det kanske lite så ändå, för med en del av sin stora förmögenhet har paret en stiftelse som satsar på sjukvårdsprojekt i tredje världen. Gates hoppas att forskare, med medel från stiftelsen, snart ska kunna utrota malaria helt.
(På Karolinska Institutet finns många forskare, duktiga forskare, som driver bland annat sjukvården framåt...
så säkert finns det forskare som söker fondmedel för fortsatt forskning, kanske även från paret Gates stiftelse.)
Stiftelsearbetet i "Bill & Melinda Gates Foundation" blir snart hans heltidsjobb, när han slutar som styrelseordförande i Microsoft.
Det är lite lustigt att något (främst mjukvaran Windows) som få använder i tredje världen (få datorer i utvecklingsländerna jämfört med i-länderna) kan ge dem utbildning och bättre sjukvård.
Fast med mer utbildning följer säkert även ökad datoranvändning i utvecklingsländerna (så lite kommer tillbaka).
Bill Gates är god för ungefär 60 miljarder dollar. Världens hittills största privata donation gjorde Gates 1999, då de gav sin egen stiftelse 5 miljarder dollar (ungefär 35 miljarder kronor). Antar att denna gåva räcker till mycket...
(Som liten jämförelse fick Svenska Röda Korset år 2006 totalt in en halv miljard kronor att fördela till hjälpsökande, utbildning mm.)
År 2002 blev Bill Gates hedersdoktor vid KTH (Kungliga Tekniska högskolan) och vill han kan Gates slänga sig med titeln "Knight Commander of the British Empire" sedan 2004.
Men nu blir det stiftelsearbete framöver.
Säkert väntar andra titlar och priser i framtiden för Bill Gates...
Hur som helst bra att han använder sina rikedomar till att hjälpa folk. Hatten av för Bill Gates!
Kan nämna att Microsoft och Apple grävde ner stridsyxan för en del år sedan
Jobs och Gates ser nöjda ut. Men hur pass glada är de, under smilen?
(Nytaget kort under 2007)
Fantasieggande nyhet
Så var det dags igen. Ta en titt på denna bild, vad är det?
Bilden är tagen av Mars Explorer Spirit, ett radiostyrt fordon som NASA skickade upp till Mars för fyra år sedan.
Hmm
Tycker det ser ut som en bild från Luke Skywalkers hemplanet Tatooine och en typisk Sand People, vilket onekligen var ett passande namn för figurerna i filmen och också bör kunna passa för Marsinvånare.
Att Mars skulle bebos av levande varelser idag? Nää, tror inte det.
Tydligen dags för NASA att söka nya bidrag till det kostsamma rymdfarandet.
Lite lustigt, bloggade för några dagar sen om "Capricorn One" som finns att se gratis via Google...
Men ta istället en titt på denna bild
Andromedagalaxen. Ligger en bit bort i universum...
Varje liten prick är en stjärna, dvs en sol med ett planetsystem som snurrar runt solen.
Jag är böjd att tro (dags för sannolikheten) att det på någon/några planeter runt någon/några sol/solar bör finnas liv.
Om det inte finns på denna närliggande (synnerligen svårnådd med all tänkbar teknik idag) galax, ja då finns det rätt många galaxer att undersöka.
Hur detta liv ser ut? Ingen aning, kanske inte alls likt något liv som kan hittas på vår egen planet Tellus.
Att en granne i vårt eget solsystem, Mars skulle bebos av marsianer är mindre troligt.
Men dit kan NASA nå, med lite fräscha pengar som kan bygga nya rymdfarkoster som sedan kan leta vidare efter dessa fotograferade "Sandfolk".
Men målet med artiklarna i flera dagstidningar idag var väl mest att ge folk ett skojigt samtalsämne?
Lewis och Peters "blödande" varianter
Har hört och läst lite om Leona Lewis, ville kolla in hur hon låter.
så här ser Lewis ut, på en videostill...
Sökte och fann bland flera videos låten "Bleeding Love" som jag gillade.
När jag sökte vidare på just nya stjärnskottet Lewis så dök även Lisa Peters upp med sin version av låten, hon sitter vid pianot och spelar och sjunger, allt i en tagning.
http://www.youtube.com/watch?v=4NwqIrLPljo
Ganska charmigt och sött. Men länken under är hennes egen låt, även denna gång lite amatörmässig hemmavideo (i alla fall känns det så)
Covers är en sak, men klart intressantare med irländskan Peters egna låt.
http://www.youtube.com/watch?v=XWNpMoV0oEk
En rätt skojig poplåt. Lustig detalj i videon är hur hon försöker dra ner den mycket korta klänningen medan hon sjunger.
Tankarna far (Nä, inte på det viset men...), hur många tjejer och killar sjunger och spelar och vill och försöker få uppmärksamhet genom MySpace eller YouTube, tanken svindlar...
Svindlar gjorde det också när jag såg siffrorna under "Bleeding Love" videon med Leona Lewis, som har över 18 miljoner visningar!
http://www.youtube.com/watch?v=sF84pIhP5UM
Imponerande siffror, en tjej som kommit fram genom den engelska talangtävlingen X-factor. Bara efter någon månad med första skivsläppet "Spirit" har plattan redan sålt över 2 miljoner exemplar bara i Storbritannien. Kanske har redan de svenska radiostationerna börjat spela hennes låtar, om inte så lär hon dyka upp. Fin röst, ja hon vann talangtävlingen förresten. (Fast med tanke på svenska Idol behöver inte det betyda så mycket...) 
Leona Lewis, stor röst
Mästerverket "Night and Day"
Idag börjar årets skivrea!
Kanske går det att hitta någon skiva med engelsmannen Joe Jackson..?
Joe Jackson är en musiker jag gillat allt sedan han dök upp med "Look Sharp" 1979.
Då, i slutet av 70-talet fanns det flera intressanta engelsmän, som Graham Parker, Nick Lowe och Elvis Costello bara för att nämna tre. De har alla fortsatt skriva låtar, men med varierad framgång.
En helt ny Joe Jackson är just på väg, "Rain" heter den, jag hoppas den är bra.
Senare år har han släppt flera liveskivor, nu är det dags för en studioplatta igen.
Men det blir kanske inte samma fullträff som "Night and Day" som kom hösten 1982.
Den skivan håller jag hittills som Joe Jacksons bästa! Omslaget är också vackert, stilrent.
En helt makalös skiva, med enbart bra poplåtar skapade med flödande penna (bra klurig lyrik) och närmast fyrverkeriliknande musikalitet som tar andan ur lyssnaren.
Joe Jackson gjorde senare en liveskiva "Big World" som försökte nå samma musikaliska flöde. En lite konstig dubbel-live med låtar bara på tre av skivans fyra sidor och tydligen bad Jackson att publiken skulle vara lugn och tyst under inspelningen och applåderna klipptes också bort. Fylld med nyskrivna låtar, flera riktigt bra men även några bottennapp som förstör helhetsintrycket. Men Jacksons idé att skapa livekänslan på "Big World" utan att störa musiken, var ett nytt grepp. Otaliga artister har gått in i studion och sedan spelat in låtar eller hela skivor rakt upp och ner, för att på så sätt bevara en nerv i musiken, en livekänsla. Ibland har det kanske mer handlat om ekonomi, studiotid är dyr tid. De flesta liveskivorna vill ge fansen en chans att minnas en egen konsert, visa upp hur artisten, gruppen låter livs levande. Alla vet att det går att trixa och fixa i en musikstudio, då har livealbumen varit mer ärliga, så här låter vi (utan studiopålägg och trixande).
Så finns det artister som faller rätt platt på scen, låter bra på skiva men illa live.
en äldre Joe Jackson fångad i stadens puls, igen...
Sak samma (efter ännu en längre parantes från Semlan, sick), precis när vi firat nytt århundrade klart och funnit att datorerna inte dog som det talats om, då kom Joe Jackson ut med skivan "Night and Day II".
Night and Day II var en lugnare platta än första "natt och dag-skivan", men också ännu klurigare, med knepiga musikaliska infall (kommer att tänka på bland andra gruppen Gentle Giant när jag hör Jacksons skiva). Här finns stråkar på ett par spår, Jackson stoppar in träblocksrytmer långt fram i ljudbilden på "Happyland", den låt som nog är närmast första "Night and Day" skivan.
Båda skivorna hämtar sångtextinnehåll från storstaden New York och speciellt den första skivan hämtar musikalisk inspiration från alla latinare som finns i storstaden, legalt och illegalt. Mycket slagverk och sambatakter... 
Innehållet på den andra skivan är ibland som kommentarer till första skivan, vilket är skoj för oss som diggar första skivan. Medverkar gör också flera damer, som Marianne Faithful. Hon tar över sångmikrofonen från Joe på låten "Love Got Lost", ett starkt spår på "tvåan".
På första skivan fanns "Cancer" på den andra "Just Because...", båda låtarna tar upp oron många känner, oron att bli sjuka eller bli attackerade av en alligator från avloppen (en vandringshistoria, som råttan i pizzan).
"Just because you're paranoid don't mean they're not out to get ya" sjunger Jackson.
En underbar refräng!
"Dear Mom" är ett annat spår som känns lite som en kommentar på the Beatles fina "She's leaving home". Båda låtarna har en oroande mamma som betvivlar att dottern ska klara sig ute i den farliga världen. Joe Jackson har med en son (i texten) som försäkrar för mamman att dottern klarar sig.
En fin kommentar till storstadens alla individer finns i "Stranger Than You" där Jackson sjunger "... it should come as no surprise when you live in a town where there's always somebody stranger than you".
Joe Jacksons andra utflykt i storstaden New York är mer dämpad, inte samma "partystämning" som första skivan ger lyssnaren. Men det är också en tjugo år äldre man som skrivit musiken och texterna, som mellan skivorna turnerat en hel del, släppt popen och gjort jazziga skivor, blivit tunnhårigare.
En del artister verkar inte vilja åldras (läs Rolling Stones) de turnerar med hitlåtar från förr.
Så finns det artister som tar en titt på sin egen karriär och kommenterar den, "tar en titt i backspegeln". Det har bland annat Nick Lowe just gjort, på en skiva som kom i fjol och det gör Joe Jackson då och då på sina skivor.
På Joe Jacksons hemsida finns en hel del godsaker, du kan ladda ner en liten skrift kring detta med rökning
http://www.joejackson.com/smoking.php
Ganska intressant läsning, helt klart en annorlunda syn på saken...
Men tillbaka en sista gång till mästerverket "Night and Day"
Låtarna "Cancer" och "TV Age" är bara två spår på den underbara skivan "Night and Day".
Plattan som genomgående hämtar inspiration från den latinska musiken och flyter från spår till spår, pulserande. Sångtexterna är snygga och hela skivan är fylld med rytmer och en flödande musikalitet.
"bandet" som spelar på "Night and Day" från 1982
Utöver Joe Jackson själv på olika klaviatur och sång, så bestod bandet av Graham Maby, Larry Tolfree och Sue Hadiopoulos på en mängd olika slagverk. Ingen gitarr alls, men så har vi att göra med en man som föredrar pianot framför allt!
Cancer
Everything
Everything gives you cancer
Everything
Everything gives you cancer
There's no cure, there's no answer
Everything gives you cancer
Don't touch that dial
Don't try to smile
Just take this pill
It's in your file
Don't work hard
Don't play hard
Don't plan for the graveyard
Remember -
Everything
Everything gives you cancer
Everything
Everything gives you cancer
There's no cure, there's no answer
Everything gives you cancer
Don't work by night
Don't play by day
You'll feel all right
But you will pay
No caffeine
No protein
No booze or
Nicotine
Remember -
Dags för en Stenmark igen
En kär vän, Bosse visade upp alla sina böcker på ett eget blogginlägg.
Jag har klippt ut en hel del Stenmarkare från fysiska AB, har dem samlade i en plastmapp, men har börjat inse att de dagar jag köper kvällsdraken, då behagar Kulturen i tidningen inte ha med någon Stenmark.
Men jag var nog mer trogen läsare av blaskan förr, nu köper jag kvällsdrakar bara när jag har lust eller löpsedeln lyckas vinna min nyfikenhet.
Hur många gånger har jag inte lurats av dessa "feta ord" på löpen..?
Som tur är går det att ta del av Jan Stenmarks klurigheter genom nätupplagan av tidningen.
så sant, kunde nästan ha skrivit insändaren själv...
egenmålat, utan nummer
Men akrylfärger är inte dumma, torkar fort och luktar inte som olja...
Inspirationen är ganska tydlig, men rena kopior ligger inte för mig...
därför har heller aldrig målande efter mall (som "nummermålande") vunnit mitt intresse.
detalj från egen målning
Guldbaggevinnare
Igår delades 2007 års Guldbaggar ut och många priser hamnade i favoriternas händer.
Roy Andersson fick tre.
Jag gillade hans egen kommentar om manuspriset. En liten knäpp på näsan åt juryn!
Det var uppenbarligen det pris som Roy själv inte riktigt tyckte han var värd.
Ytterligare en knäpp fick Kulturministern där hon satt bredvid sin make på Cirkus, när han talade om att stöd behövs till kommande kulturarv.
Roy skötte sina tal mycket snyggt, påpassligt utnyttjande sin tackminut på scen.
även Gösta Ekman har gjort barntv...
Gösta Ekman var klart rörd och blev lite ostrukturerad när han stod på scen med sitt pris.
Hans tack för alla berättelser och samtal han fått, medan han väntat vid olika filminspelningar, det var fint.
Slutligen, "Bästa manliga huvudroll" gick till Michael Segerström i filmen "Darling".
Grattis!
Äntligen får Segerström ett påtagligt bevis på den uppskattning han så väl är värd.
Många år har han slitit med föreställningar på "Boulevardteatern" på Götgatan.
Han har gjort den underbara serien för barn-tv, "På kurs med Kurt".
Tror att alla som sett om så bara ett avsnitt av serien med Kurts försök att hålla kurser för att på så sätt få pengar till inköp av sin drömbåt håller med om att Michael Segerström är fantastisk som Kurt.
Den rollen är inte så olikt den positiva person han gör i "Darling"...
annan vinkel på priset!
"Arn" har jag inte sett. Tror jag struntar i biografversionen och väntar in TV4:s sändning, även om den dröjer.
Att den skulle få publikpriset var ganska väntat.
Undrar om SF snart kan pusta ut, publiksiffrorna går mot miljonen...
Städade lägenheten, så...
Har städat en del i lägenheten.
Farit runt med dammsugaren och här och där avbrutit när jag gnuggat bort fingeravtryck från dörrposter med någon magisk sprayflaska. Tycker att de alla gör ungefär lika gott arbete, dessa smutsborttagarsprayer, men anar att jag ibland får slita onödigt ont.
Brukar passera ÖB när sprayflaskan närmar sig slutet, ÖB har ofta billiga flaskor. (Just städprodukter har de en hel del. En massa godis också, men det har jag slutat äta.)
Städar jag är det tung bluesmusik eller äldre hårdrock som Black Sabbath, Deep Purple eller de just återförenade Led Zeppelin som ljuder ur högtalarna.
Idag blev det bluesduon "The Black Keys" som fick bistå med städmusik.
Men det finns även annan typ av städning, som inte handlar om att jaga dammtussar.
Att rensa i en hög papper och klipp och sedan kunna slänga en matkasse full med gamla papper, det kan ingå i min städning. Det kan kännas rätt bra att en del av ett hyllplan plötsligt är tomt (för att kunna fyllas med något annat) eller att en tidningssamlare är tömd.
Som samlare måste jag rensa. Fast som samlare är rensandet ofta plågsamt.
Skulle säkert behöva lägga mig på besökssoffan och prata kring detta med någon "hjärnskrynklare", men hellre lägger jag de pengarna på ny skojig musik!
Inser att en flytt skulle innebära mycket packande, ganska mycket packande. Har bott i samma lägenhet i över tio år, då samlar man på sig saker. Senaste flytten blev snabb, så då var det mycket som bara fick flytta med (ingen rensning av gamla prylar då inte). Det är fullt med saker både i källaren och i klädkammaren (lite kläder också).
Efter städning i det fysiska rummet, så kollade jag på bloggen och ändrade lite här också.
Utanför ramarna
Försök att se "utanför ramarna" fick jag slängt i ansiktet under ett föredrag. Tack för den!
Fantasin får mig att se alla i rummet hålla en tavelram framför huvudet, det ser roligt ut.
Jag snickrar i fantasin ihop ramar som passar människan bakom, en del får tjocka, breda ramar men det finns också en kvinna som håller en tunn, illröd ram framför sitt ansikte.
Flera föredragsmeningar senare är jag mentalt tillbaka i rummet och förstår nu absolut ingenting längre.
Lyssnar på några meningar, får inget sammanhang. Så jag svävar vidare i mina egna tankar på nytt, nu försöker jag para ihop folk i rummet och tänka mig om och hur de skulle förföra varandra. Det krävs självdisciplin för att få mig att återvända till den tråkiga föredragshållaren som jag sitter och lyssnar på.
Jag sneglar på andra lyssnare och märker att de är bra skådespelare eller verkligen upplever att det som sägs är viktigt och intressant.
Kanske är det så, "med de uppställda, tydliga ramarna är det så mycket lättare att spränga ramarna och ..." bla, bla, bla. Precis vad jag inte behöver höra.
Det är lurigt att bara hålla mig innanför ramarna, redan detta kräver koncentration.
Alla klappade snällt i händerna när föredraget var slut, även jag.
Har ännu en gång insett att mitt koncentrationsspann numera ofta bara håller i dryga kvarten. Det var ungefär efter en kvart som mitt mentala jag valde att smita ut ur rummet. Vad föredragshållaren såg var ett tomt skal, en bild av mig som satt där i stolen.
Denna kvart, har den sitt ursprung i reklam-tvkanalernas avbrottsfrekvens i programmen? Nää, så kan det väl inte vara, jag ser en del på tv det gör jag, men inte såå mycket.
Det var länge, sa en kompis i telefon när jag berättade.
Han klarar sig ungefär lika länge som en vanlig poplåt räcker, tre fyra minuter.
Jag som upplevde att min kvart var kort får lov att tänka om lite.
Känns helt klart bättre, tycker jag, vetskapen att det inte bara är jag som har vissa koncentrationsproblem.
Tidigare i vårt telefonsamtal beklagade jag mig över att inte bara mitt tv-tittande är ett zappande mellan kanalerna, jag försöker ofta zappa mig vidare i levande livet också (har jag märkt).
Ett beskrivande, litet exempel som försöker gestalta detta zappande.
Jag möter en granne, vi börjar småprata och mentalt zappar jag vidare (om nu inte småpratet har ett syfte, ett mål för mig, som svar på någon fråga). Det känns som att kunde jag delete-trycka som i ett ordbehandlingsprogram, så skulle jag "sudda ut" grannen.
Men uppfostran och andra påtvingade sociala mönster håller kvar mig, får mig att svara så där lagom engagerat, jovisst jaa jaså...
Drar småpratet ut på tiden kan jag få ur mig någon vit lögn, bara för att kunna smita iväg.
Asocialt beteende, kanske någon "expert" skulle säga? Fast det tror inte min kompis, han är övertygad om att alla drabbas av "zapp-tankar".
Jag väljer att tro på honom.Undrar hur ofta jag blivit zappad?
En fin liten tavla av Max Ernst, tyckte den passade in...
Den och många andra tavlor av Max Ernst ingick i en fin utställning på Grand Palais, tidigt 80-tal.
Många tavlor var mycket stora, jag försvann in i marmorlandskapen...
...blev kvar hela dagen och drunknade i hans konst, underbart!
Många kändisar från förr
Minns inte om den var snörik...
Tar med omslaget bara för denna fina teckning med många aktuella ansikten.
Noterar flera födda år 1956 som är med på bilden, verkar vara en bra årgång!
Det är en skön blandning av sport, politik och nöjesprofiler.
Vad gör Uri Geller idag?
Var ute på nätet och letade efter information om något helt annat, när jag fann en del bilder
och även några skojiga omslag av gamla bildtidningen Se.
Undrar vad Uri Geller gör idag?
Uri Geller är kanske inte det första jag ser på denna framsida...
Se minns jag som en typisk herrfrisörtidning, en av anledningarna att gå med på att låta sig bli klippt.
Det var en smärre katastrof om jag inte fick vänta och på så sätt kom åt att bläddra i tidningar som FIB Aktuellt, Lektyr eller just nämnda Se. Så om min mamma erbjöd att ringa frisören och boka tid, gjorde jag allt jag kunde för att avstyra detta (ofta löste det sig till mitt bästa, ja, jag fick en stunds bläddrande före klippningen).
Se var lite mer seriös, bland de tre, men alla ansågs som rätt oskyldiga då, i början av 70-talet.
I alla fall var det min pappas inställning och jag gick över från serietidningar till att köpa framförallt Lektyr som
jag tyckte hade bra reportage om svenskar utomlands och spännande yrken mm.
Att det sedan fanns några nakenbilder av någon fager dam i mitten, det var bonus.
Det var oskyldigare då, herrtidningarna hade inte tvingats bli grova för att sälja.
Det känns som om det var någon slags oskuld som gick förlorad när även dessa så kallade herrtidningar började fyllas med ren porr. Främst var det Lektyr och FIB-Aktuellt som sänkte ribban och tillätt rena porrbilder. Det råare herrtidningsklimatet blev också dödsstöten för Se, som försökte förbli "Se bildtidningen", vilket inte gick så bra. Jag tror jag har kvar det extra tjocka sista Se numret...
Sent 60-tal och tidigt 70-tal var det oskyldiga bilder även i rena porrtidningar, som Piff, Hollywood och allt vad de hette. Tidningar i mindre format (A5) så att de var lätta att smyga med, få ner i en ficka...
Bilderna visade ofta bara lättklädda kvinnor, eller foton halvt bakifrån.
Lasse och Ardy gjorde en serie program som alla tittade på och skrattade, åt både halvnakna tjejer och allt crazy som Ardy & Lasse hittade på. Tror att det nästan vore omöjligt att göra något sådant program i SVT idag.
Porrtidningarna var "charmiga" och lämnade mycket åt fantasin. Fast spännande var det när jag och kompisen Stefan köpte en liten porrtidning i en kiosk där ingen brydde sig över vår ringa ålder. Det kändes som vi vunnit på tipset när vi smög hem till Stefan med vår skatt.
Minns att vi läste novellerna turvis, högt för varandra och bedömde flickorna på bilderna.
Fanns flera halvsidor med småporriga skämt, de var skojiga på ett förbjudet sätt och vi försökte komma ihåg dem, för att kunna berätta porrskämten för andra kompisar.
Tror att det fortfarande är en hel del av dessa gamla skämt som far runt som e-post skämt idag!
Vi turades om att äga tidningen och jag tror det var Stefan som glömde ta med den från toaletten hemma och så upptäcktes det och tidningen beslagtogs.
Men de där första tittarna i en egenköpt porrtidning är ett minne, så gott som något annat.
Härlig solig söndag
blev en promenad på stan. Många valde att promenera i vintersolen.
När mörkret kom kändes vindarna mycket kallare.
Tror inte att Mälaren kommer att få någon is denna vinter... kan nog bli flera inställda vinteraktiviteter, på grund av den ovanligt milda vintern.
Men jag vill inte in på orsakerna till det. Fast även om det är milt, så behöver det inte vara mulet,
det bevisade denna strålande söndag.
en vindpust fick hela Mälaren att tippa lite...
Vore det inte för de nakna lövträden skulle detta kunna vara taget under sommaren,
men det togs söndag 20 januari 2008
nedanför Sjöberget på gångbron mot Vinterviken
kramande träd ute på Rävudden
någon bjuder detta träd på värmande omsorg, en trädkramare kanske?
en äldre ek som någon ondsint person medvetet skadat, i parken på väg hem från tunnelbanan.
Skadan är rätt djup, så jag undrar hur det kommer att gå för trädet...
En skön söndag var det! Jag har önskat mer snö denna vinter, det gör jag fortfarande.
Men det finns rätt mycket jag önskar, så varför skulle just vädergudarna lyssna på min önskan?
Några bilder från stan, samma söndag
Blev förvånad över att ismaskinen som används i Kungsträdgården var så stor.
Det går att fynda på Hötorgets "söndagsloppis" där fanns ett rätt blandat utbud...
Det var ett tag sedan jag passerade förbi Hötorget på en söndag. Efter denna söndag lär
det ske igen, fyndade lite...
Nu när inte Skärholmens loppis finns kvar, då kan Hötorget vara ett alternativ kanske..?
Peter Carlsson är ruggigt bra!
Har hört en del på skiva och det gillar jag. Första gången livs levande och vi blev verkligen inte besvikna.
Konserten var underbar!
Hög medelålder i publiken, vilket tyvärr gjorde att en del tyngre låtar som Peter och gänget spelade kanske inte mottogs lika glatt av alla. Några tunga blueslåtar, Peter spelade bra på gitarren, en skön Zappa och se ett bra medley på slutet med bland annat Jimi Hendrixs "Hey Joe".
bra feeling i framförandet, hatten på vid tyngre bluesnummer
Mellan detta visor av Evert och en fin, lite udda Olle Adolphsson och några internationella örhängen av äldre snitt (här njöt stora delar av publiken). Mycket bra jobbat av de tre medlemmarna i Blå grodorna, det var tajt komp och flera lustigheter. En polska som framfördes, med en historia om när Peter besökt USA och just sjungit en polska, helt obegriplig för de amerikanska musikerna, hade trummisen som en handviftande sidekick.
Jag och Ingalill njöt i fulla drag av allt och vi lyckades också få in bandet till att göra ett extra nummer.
Då var redan en del av publiken på väg ut. Här talar vi om diciplin av den negativa sorten. Bara för att ljuset tänds i salongen behöver det inte innebära att allt är slut, över. Så vi startade en inklappningsvåg som gav resultat.
Efter konserten inhandlades en skiva och sedan var det till att leta sig till logerna, för att få autograf av mästerestradören själv, Peter Carlsson.
Vi hittade honom och bad om autograf. Han förstod snabbt att det var vi som fått dem in på scen en gång till och såg allmänt trött ut, men sa sig vara mycket nöjd med konserten. Imorgon ska vi gå och se P-Floyd (läs idag lördag) berättade Peter. Det visade sig att han är kompis med ledaren i P-Floyd, ja helqa bandet, detta härliga coverband som specialiserat sig på att göra Pink Floyd låtar. Skojigt småsnack och jag lånade ut mina läsglasögon åt Peter så han kunde rita sig själv sittandes i sin jeep som en liten bonus.
Peter berättade också att han har en väntande hjärtoperation nu under våren. Det lät mindre skoj, en operation är alltid en operation, medför risker och så.
Men vi hoppas verkligen att Peter kommer att må bra igen, att han efter behövlig vila, återkommer till scenen med samma energi och glöd som han visade oss.
ofta utan hatt när det var lugnare visor
Peter Carlsson är nog en av få artister som pratar och skojar så mycket mellan låtarna.
Konserten skulle gå i Evert Taubes tecken, det blev några Taubelåtar men inte många.
Däremot kan vi nog tycka att det är lite av Evert i själva framförandet, avbrott förekom ofta och småpratet var genomgående underhållande.
Det kommer en värme från Peter som strömmar ut över publiken. (Det går liksom inte att låta bli att gilla honom. Fast det finns säkert folk som har svårt för hans stil också...)
Duktiga medmusikanter, ja efter paus deltog även ljus och ljudteknikerna som extra trumförstärkning i ett mycket tungt nummer (här tror jag en del av den äldre publiken fick skrämselhicka) som var helt underbart.
Jag tror att vi var de enda som skaffade Peters autograf efter konserten igår. När vi kom ut på gatan, var det ingen publik kvar (färdtjänstbilarna hade åkt... nää det var kanske lite elakt?).
Jag kan förstå om några i publiken hade väntande bord på någon restaurang, men knappast alla. Ett yngre par i publiken lät berätta i pausen att de kommit ner från Falun för att se Peter och hans blå grodor. Lustigt, han är ju från deras trakter, men de ville väl se stan också...
Närmast på tur på Scala står Ronny Eriksson med sitt gamla band Euskefeurat, det blir säkert en skojig konsert.
Tack Peter för en härlig konsert!
Får återkomma med någon bild och mer intryck när dessa har mognat lite mer.
Spielbergs första Duellen kan ses gratis!
Inte bara Capricorn One går att kolla in helt fritt på nätet,
även Steven Spielbergs första tv-film, "Duellen" finns där att avnjuta.
http://video.google.com/videoplay?docid=5370479393460637420
Tackar och bockar för vänligheten Google!
De två duellanterna...
En rak berättelse om en affärsman som ska ta en längre bilresa och får problem på vägen.
Väl värd en titt!
När den kom 1971 (oj vad tiden går) så blev det biograffilm här i Sverige.
Det hände rätt ofta förr. Amerikanska tv-filmer visades på biograferna i vårt land...
Det fungerar inte numera. Istället är det en hel del amerikanska biofilmer som släpps direkt på DVD här.
Så kan det gå.
Hur som helst, det finns redan i denna tv-film tydliga tecken på Spielbergs talang. Snygga åkningar och
oväntat bra skådespel av Dennis Weaver (en gång polishjälte i svensk tv i serien "McCloud", någon som minns den deckaren?).
Notera att den bruna kostymen följde med från film till tv-serie!
Det är väl allmän kunskap att McCloud är en fortsättning på Clint Eastwoods rolltyp i "Coogans bluff".
Dennis Weaver var utöver "McCloud" även med i westernserien "Gunsmoke".
I den westernserien dök Burt Reynolds regelbundet upp i en roll.
Clint Eastwood valde en annan westernserie "Rawhide" som han var med i rätt länge.
Det var temat från Rawhide som Blues Brothers får spela om och om igen när de får en spelning på en country & western bar av misstag. Rawhide är den enda countrylåt de kan spela...
Clint Eastwood sjöng inte ledmotivet (se slutet av inlägget) men han sjöng senare i filmen "Guldrushens glada dagar" där även Lee Marvin sjöng låten "Wandering Star" som blev en hit här i landet. Sedare har Clint Eastwood ställt sig framför mikrofonen flera gånger, verkar föredra countymusik.
Sergio Leone såg Eastwood i tv-serien och valde honom att spela huvudrollen som "mannen utan namn" i en "spagettiwestern" För en handfull dollar (A Fistfull of Dollars) och så började "Clintans" stjärna stiga.
För en handfull dollar bygger på japanen Kurosawas "Yojimbo". Flera japanska samurajfilmer fick vara underlag för westernfilmer.
Leones tre westernfilmer med Eastwood är bland de bästa westerns som gjorts. Till detta bidrog Ennio Morricones musik säkert en del.
Westernserien "Deadwood" har varit härlig att se på, ännu en bra HBO-serie!
Kom på en rolig sak.
Några år efter Speilbergs tv-film dök "Hulken" upp som tv-serie (visad flera gånger i svensk tv).
Det finns ett avsnitt där klipp från "Duellen" används, vilket syns rätt tydligt. Weaver är ensam i sin bil, medan Hulken har en kvinna med i bilen. Det syns (av förklarliga skäl) bara en person i den röda bilen som kör fort på vägen i Hulken avsnittet.
ja så här kan jag hålla på...
Måste sluta i tid, så jag slutar med Rawhide-texten, sjung med alla western/countryälskare!
Blues Brothers version är inte dum alls (hela filmen är underbar!)
Rawhide temat skrevs av Ned Washington och Dimitri Tiomkin
sjöng låten gjorde Frankie Laine
Rollin', rollin', rollin'
Rollin', rollin', rollin'
Rollin', rollin', rollin'
Rollin', rollin', rollin'
Rawhide!
Rollin', rollin', rollin'
Though the streams are swollen
Keep them doggies rollin'
Rawhide
Rain and wind and weather
Hellbent for leather
Wishin' my gal was by my side
All the things I'm missin'
Good vittals, love and kissin'
Are waiting at the end of my ride
CHORUS
Move 'em on,
head 'em up
Head 'em up,
move 'em on
Move 'em on,
head 'em up
Rawhide
Count 'em out,
ride 'em in
Ride 'em in,
count 'em out
Count 'em out,
ride 'em in
Rawhide
Keep movin', movin', movin'
Though they're disapprovin'
Keep them doggies movin'
Rawhide
Don't try to understand 'em
Just rope 'em, pull and brand 'em
Soon we'll be living high and wide
My hearts calculatin'
My true love will be waitin'
Be waitin' at the end of my ride
Hyaa!
CHORUS
Rollin', rollin', rollin'
Rollin', rollin', rollin'
Hyaa!
Rollin', rollin', rollin'
Rollin', rollin', rollin'
Hyaa!
Rawhide!
Rawhide!
Hamngatan eftermiddag 17 jan
Det är väl "tji kosing" som gäller för många, så här efter jul och mellandagsrea..?
Såg hur en del ljus försvann. (se första bilden)
Nu dröjer det länge, men när kommer vintern.
Enda snön i stan är den ihopplogade gamla isen i Kungsan (se bild två)
Ett par aktuella bilder torsdag eftermiddag 17 januari 2008,
fångade i verkligheten, i centrala Stockholm, Sverige, Världen.
Ur högtalarna strömmade Norah Jones (undrar om de betalar för musiken till STIM?)
äsch, en till
tänk att det har varit några människor där uppe på månen...
eller är det som i "Capricorn One", Peter Hymes underhållande thriller?
Thore Skogman såg jag vid centruminvigningen
En var Thore Skogman, denne makalösa låtknåpare,
som lät specialsy den ena galna kostymen efter den andra.
SVT visade en lite sorgsen och gripande dokumentär om Thore Skogman.
Så jag började leta bland gamla skivor och fann...
Flera av Thores låtar blev hits för andra artister
Det var när Skogås centrum invigdes som flera artister passerade.
Ola & the Janglers skapade trängsel i centrumet och flickorna tjöt och grinade, precis som de skulle göra!
Thore och hans dragspelare hade en blygsammare publik.
De spelade inne i Konsumbutiken, med fisk o köttdisken bakom sig på en provisorisk scen.
Det lät bra och flera av örhängena sjöng Thore.
Mest var det vanliga hemmafruar som utgjorde publiken.
Jag var nog den yngsta och den enda som bad om autograf efteråt, vilket Thore gärna tänkte skriva,
han undrade först vad min mamma heter.
Jag sa lite förvånat att jag ville ha hans autograf,
då sken han upp ytterligare och skrev glatt i mitt autografblock (som jag just nu inte kan hitta, suck).
Skojig baksida på en EP
Cupol var ett fint gammalt märke...
Fjällpolkan är nog skojigast.
När jag ändå var i farten och med tanke på ämnet
Det får räcka så med nostalgi idag!
När Skogås öppnade under festliga former så förekom även tävlingar på innetorget,
bland annat dök det upp någon tv-doldis och genomförde en slags "tiotusenkronorsfrågan".
Många var det som ville delta, få blev utvalda (inte jag).
Barr, förbannade barr
En granne "von Oben" tröttnade på sin gran och hivade ut den från balkongen, fint.
Detta hände sig sent på kvällen och jag märkte inget av detta igår.
Idag märkte jag det!
Det gjorde förbaskat ont i foten, AJ!
Förvånat plockade jag ut ett barr från hålfotens mjuka skinn.
Var kom detta barr ifrån?
Vi hade ingen gran denna jul..!?
Hittade flera ilskna torra barr på golvet, försökte plocka upp dem från parkettgolvet.
Så tittade jag ut på balkongen, aha...
betonggolvet är inte grått utan grönt, av barr!
Hämtade läsk från balkongen igår kväll, då följde barren med under tofflorna, suck.
har redan borstat bort en del barr, när jag kom på att dokumentera dessa små "naturens hämnd"
Minns tidigare jular, med egen julgran! När väl granen for iväg så hade barren en otrolig förmåga
att dyka upp och ge smärtsamma påminnelser om julen som nyss var, ja barr dök upp ända till Midsommar!
När vi nu i år valde bort granen, då ska väl också barren lysa med sin frånvaro...
Icke Nicke, goda grannar bidrar och ger mig även i år stickande julpåminnelser.
Tänk vad vardagen bidrar med oväntade upplevelser...
Dags för europeiska tv-serier nu?
Läste om en intressant bieffekt på den nu pågående manusskrivarstrejken i Hollywood.
Våra tv-kanaler har snart inga nya avsnitt av olika amerikanska tv-serier att visa
(gäller främst Trean, TV4 och Femman, men också SVT).
Stora galor verkar få ställa in. Golden Globe har redan (inte) varit och snart är Oscarsgalan i farozonen. (Det senare vore lite synd, och får en säkert stor effekt, inte bara på filmers framgångar. Oscars är ju modedesigners uppvisningsplats och så mycket annat än "bara film".) Så rent logiskt bör film- och tvbolagen bli överens med manusförfattarna rätt snart, galan är 24 februari det är bara dryga månaden dit.
Hur som helst, så kan strejken snart bli ett större bekymmer, för tv-tittare i Sverige.
Någon uppköpare uttalade sig för ett par dagar sedan och sa, att vi får väl börja leta bland tyska och franska serier, eller visa repriser och gamla serier.
Snälla rara uppköpare på olika kanaler, sök mer lokalt, ekologiskt är det ju också!
Det där med gamla serier låter inte så intressant, skippa det!
Det visas redan en massa repriser, det räcker gott...
Våga satsa på serier från vad som kallades "c-språk" i skolorna.
Fransmän, tyskar, italienare och spanjorer, de gör ju en massa tv själva, men det är otroligt lite som når oss. Jag har mycket svårt att tro att de bara gör skräp, att inget är värt sändning i våra kanaler.
Visst, spanjorer älskar att spela och verkar fylla många sändningstimmar med olika tävlings- och spelprogram (inte så kul för svenskar utan egen del av spansk lott). Jodå, det var från Italien som "Tutti Frutti" kom, som Trean gjorde i svensk version (ett otroligt bottennapp, svårt att sjunka djupare).
Säkert görs det bra drama, intressanta dokumentärer och troligen också en del bra thrillers och deckare.
Tänk på folkbildningen! Låt oss svenskar snappa upp några tyska fraser, bra att ha inför EM i fotboll i sommar. (Under fotbolls-EM kan både tyska och franska och till och med italienska vara gångbart!)
Låt oss få se lite spanska dramer så kan vi uttrycka oss bättre på nästa solsemester på Mallorca när vi ska beställa mat eller bara fråga efter vägen.
Det vore bra för oss att få höra dessa EU-språk istället för den bräkiga amerikanskan vi så ofta får ta del av, engelska är väl bra, men varför inte mer franskt eller spanskt?
bara ett par bra europeiska serieexempel...
Ta "Bläckfisken" om italienska maffian (en tittarsuccé för SVT, bara det..!) och ta den underbara "Rex" från Wien, där hjälten är en snäll schäferhund!? Eller tyska "Tatort" som har visats för en del år sedan, men vad jag vet så görs polisserien fortfarande?!
Jag minns en tjeckisk serie om någon brummande poliskommissarie som löste mord i Prag.
Den kanske inte var så bra, men jag har för mig att det var mustiga, härliga typer i serien och att många gillade den då, det var väl tidigt 70-tal..?
Hur det nu än var med det som redan visats...
Ni olika uppköpare på tv-kanalerna, ansträng er lite,
börja jobba för pengarna och leta aktivt ute i Europa!
en dansk underhållande polisserie som vi kanske får se mer av...?
Vore skoj med annat än amerikanska serier,
fyran har ju kört lite danska polisserier och SVT ett par norska thrillerserier
Jag vill veta vad "upp med händerna" heter på tyska... kan kanske behövas.Så fram med mer tv-program och serier från våra "kompisar" i Europa!
Mojo eller Uncut?
Har tidigare nämnt problemet med att välja.
Står jag inför ett val, så kryper känslan av otrygghet in under huden.
Den känslan kan lustigt nog dyka upp igen, långt efter att valet är!?
Många gånger styrs jag medvetet eller omedvetet mot ett val.
Som i fråga om mat, då får ibland enkelhet styra. Nästa gång i mataffären blir det extrapriserna som styr mitt val mellan oxfilé och köttfärs. Vid ett tredje tillfälle är jag sugen på något, då blir valen ofta enklare, jag köper bara det som receptet kräver och som saknas i kylen.
Efter dessa matval brukar inte klådan under huden dyka upp, alltid något att glädjas åt.
Lämnar vi olika basala val, för mat måste införskaffas, mat behövs, så hamnar jag i många ambivalenta valsituationer.
Som när valet kan gälla produkter i tidningshyllan. Numera har Pressbyrån anledning för namnet, deras utbud av tidskrifter är onekligen ganska stort och med detta följer val!
Det är en veritabel hjortronmyr full med fällor och djupa hål och ibland enstaka tuvor som håller.
Visst, jag styrs kanske av vänners rekommendationer eller någon nyligen läst spalt i en dagstidning med tips om bra artikel eller ögnar förbi lästips i någons blogg.
Har efter ett tag fastnat för två engelska musiktidningar (se rubriken!) som båda dels har en stor recensionsdel (kan vara bra tips inför nya skivinköp) och båda tidningarna har längre artiklar och ofta väljer (vad jag tycker) intressanta artister.
Med bägge tidningarna följer också en musik-cd med skiftande innehåll.
Denna skiva som följer med är en inte oväsentlig del i det bekymmersamma valet av tidskrift.
De skriver ganska lika om nya cd, ja det är ju samma skivor för båda redaktionerna,
så vad för musik det är på cd:n som finns som bilaga i tidningen blir ibland viktigare än innehållet i tidningen.
Där står jag som en åsna mellan två hötappar.
Det är inga stora pengar, tidningarna brukar kosta cirka 70 spänn och kommer bara en gång i månaden.
Men som samlare har jag insett att skulle jag ständigt köpa bägge tidningarna varje månad, ja många tidningar blir det, fort.
Så för att underlätta själva utrymmesfrågan, brukar jag välja den ena... men vilken?
Det blev Mojo denna månad, kanske mest för att det överst stod "Joni Mitchell speaks!" och så en skön underrubrik om att hennes generation missade chansen. Att sedan cd:n är full med "electronic music" gör bara valet ännu bättre.
Det var ett precis utfört tidskriftsval...
ett mycket litet och för världsfreden helt oväsentligt val.
detta blev mitt val denna månad!
En vän slåss med det tyngre valet att fortsätta röka eller sluta, han har hållit upp en vecka (mest beroende på penningbrist) och jag kan bara råda honom att fortsätta vara en tillfällig ickerökare tills han inte vill vara det längre. För en del så vill de aldrig tända en cigg igen, "good for them".
En annan vän brukar säga att han ständigt slutar röka, tills han tänder en ny cigg, då röker han tillfälligt igen.
Det är ditt val Bosse!
Nu ska jag lyssna på Mojos "OK-Computer" cd, lite skoj med riktning mot Radiohead eller är det Kraftwerk som åsyftas.
John Foxx, Gary Numan med flera är med på skivan (mys, mys)
"the loser"
fast kanske slår jag till, Dylan är ju alltid Dylan...
en njutning
Högläsning, en njutning
En författare som tidigt gav mig starka läsupplevelser var Jules Verne.
Det var så fantasirika världar författaren målade upp och jag letade fatt i rätt många böcker på flera olika bibliotek, lånade och läste. Men det var en lite ovanlig början på just detta läsintresse.
illustration av P. Ferat
När jag var i tidiga tonåren kom det sig att min pappa läste "Den hemlighetsfulla ön" högt för mig och min mamma. Jag minns det som en trevlig upplevelse.
Med en viss regelbundenhet tog vi oss igenom den rätt tjocka boken.
Onekligen lite lustigt, för inte är det ofta jag hört talas om högläsning i mer vuxen ålder inom familjen, faktiskt aldrig.
Tyvärr fick denna bokuppläsning ingen fortsättning i familjen.
Men jag fick upp ögonen för Verne och läste flera av hans böcker. Jag gillade de färgrika berättelserna
Jodå, vi kan alla gå och lyssna på någon författare som besöker biblioteket och läser ur sina böcker. Kanske besöka en "boklåda" som har författarbesök, med både högläsning och boksignering.
Men denna metod att sprida sina egna ord och skapa nya läsare är ju inte riktigt samma sak som det min pappa gjorde. Jag har aldrig kommit mig för att fråga honom varför.
Poesin har vuxit, kanske inte i bokupplagor men, framförd levande på scen.
"Poetry Slam" och andra former av estradpoesi verkar bara växa sig större och större.
Onekligen en form av högläsning som uppskattas.
Det är riktigt skoj, det kan jag intyga! Men det kräver sitt pris, det är kanske inte alla som passar att stå där på scenen och läsa för publiken.
Det var under skrivarkursen på folkhögskolan som diktandet vaknade till liv igen och jag började besöka poesiuppläsningar.
Under en tid var jag rätt aktiv, sedan tog musikskapande och annat över.
Så kan jag inte låta bli att ta med talböcker, som även de blivit så populära de senaste åren.
Det är onekligen en form av högläsning.
Att det blivit en så pass stor succé kanske hänger ihop med vårt behov av just uppläst litteratur.
För i högläsningen tillkommer en dimension, lite av teater, uppläsaren kan modulera rösten, pauser kan betona det just lästa.
Ja det finns många sätt att få lyssnaren intresserad.
Kanske är det också därför som rätt många talböcker läses upp av just skådespelare.
(Bara för att du är en bra författare, behöver du inte vara en bra uppläsare. Kanske kan närheten till texten vara en belastning?)
Naturligtvis kan talbokssuccén också bero på att det är en bekväm form av läsning. Du kan lyssna på en bok medan du kör bil eller kanske medan du diskar eller innan du somnar..?
Så fortfarande spökar det i våra geners minne av tidigare tradition av muntligt berättande runt elden! Sedan må tekniska landvinningar ändra på hela vår vardag av idag, men suget efter berättelser lär nog aldrig dö...
Kom just ihåg en underbar tv-serie från förr
Den utspelades på en synnerligen trevlig plats!
ilska över onödigt krångel
Jag förstår att "sidmakarna" vill kunna påvisa besök och aktivitet, för att få in reklamintäkter och annat som behövs för att hemsidan ska bestå.
Det fattar jag, men kan inte skaparna då lägga räkneverk på kommentarerna eller lösa detta på ett bättre sätt än att jag måste slösa en massa tid på tjafs och trams!
Det här är verkligen en dålig egenskap ute på nätet.
Plötsligt under en trevlig surfning stöter jag på krångel,
krångel som blir en mur, ett hinder i utbytet av tankar och idéer.
Varför kan jag som läsare inte bara få skriva en kommentar?
Varför kan inte jag titta på ett gäng bilder,
utan att själv lösa medlemskort för egna fotoalbum i den artificiella världen?
här bjuder jag på en egen bild, kräver inget medlemskap!
"Alltid blir jag så förbannad på det" sjöng Lena Nyman och Martin Ljung i en gammal Hasse&Tage revy,
på den tiden handlade sångtexten om helt andra saker än bloggar... de fanns inte. Så tanken far iväg, vad månde Tage Danielsson kunnat skriva för "rottankar" idag. Kanske skulle även han ha blivit förbannad på onödiga medlemskap.
Medlem i vad förresten?
Det är ju inget så konkret som "Fantomenklubben", där jag fick några klistermärken en gång i tiden.
Visst, även här på blogg.se går det att sätta upp vissa spärrar,
men det är ju de små glada tillropen jag vill kunna ge efter ett bra inlägg. Ja, även få själv!
När jag kollar besök på min egen blogg och inser att några varit inne (och läst?)
men sedan inte velat lämna något spår...
är det bara slöhet, ointresse?
Både beröm och kritik är gott, utvecklande.
Nu snubblade jag på målsnöret hos en bloggare med roliga inlägg.
Sorry, men det blev ingen kommentar... fast jag verkligen ville kommentera vad du skrev.
Jag vill inte starta en blogg till!
Fanken heller, den här stjäl redan av min tid (men hittills ser jag positivt på tjuveriet).
Men det sker i alla fall utan onödigt tjiv!
Englund fick mig att...
Gjorde ännu ett besök på Peter Englunds blogg.
Det var ett bra tips från semesterbekanta (trevliga örebroare) som fick mig att börja läsa Englunds blogg som alltid innehåller intressant läsning.
Just vid detta besök snubblade jag på ett sopprecept som innehöll trevlig bonusinformation om Nicolas Francois Appert (1750-1841).
Läs gärna soppinlägget (en riktigt god kycklingsoppa kan jag tillägga, tack Peter).
Åt själv (med Ingalill och Linnéa, på kort besök) en krämig morotssoppa igår med gott franskt bondbröd till. (Vi ätar en mättande lagad soppa minst en gång i veckan, Ingalill och jag.)
N. F. Appert
Denne Appert uppfann konserveringstekniken 1809, eller då lämnade han i alla fall in patentet och fick för besväret 12 000 franc (vilket måste ha varit en ansenlig summa på den tiden). För prissumman startade han bland annat en konserveringsfabrik.
Det var Napoleon som ville kunna förse sina soldattrupper med mat som höll för längre transporter och inte blev dålig lika fort som färsk mat. Redan år 1800 jämt utlyste Napoleon en tävling med prissumman och detta "mata mina soldater"-mål.
Intressant, för denna lilla historia visar ännu en gång hur krig för utvecklingen framåt.
Många olika exempel på hur det onda ändå ger något gott som biprodukt finns genom mänsklighetens krigiska historia.
(Ett annat exempel, även om många inte gillar kärnkraften, är just den, kärnkraften som aldrig funnits som energikälla om inte vi tidigare under andra världskriget haft vetenskapsmän som gav oss atombomben att knäcka japanerna med. Ha vänligen överseende, medger att detta var en brysk förenkling.)
vad göra av gammal konservburk? Kanske förvaring för udda skruvar eller...
Lite lustigt med konservburken, tekniken utvecklades ytterligare av en annan fransman, Pierre Durand. År 1822 bytte Appert teknik till de konservburkar som vi fortfarande kan hitta i livsmedelbutikerna (tidigare glasburkar var sköra).
Det dröjde bara tiotalet år så fanns patentet i Amerika, dit det nått efter mellanlandning på de engelska öarna, men det var först i början på 1900-talet som konservburksboomen kom. Har inte hittat någon egentlig anledning till varför det dröjde så lång tid innan tekniken började användas flitigt i detta "matglada" land.
Själv minns jag de missfärgade konserverade ärtorna, med sin lite lätta metalliska smak, som ofta ingick på middagens tallrik när jag var ung (vilket gjort att jag än idag inte är speciellt förtjust i just ärtor, inte ens de djupfrysta). 
Denna underbart goda kvarleva från pilsnerfilmseran
Fortfarande kan jag njuta av Bullens konserverade pilsnerkorv, den har en härlig lite speciell kryddning (och går utmärkt att göra en rätt enkel soppa på med lök och tärnad potatis i).
Fast Bullens pilsnerkorv är god bara att äta direkt ur burken, speciellt om den befinner sig vid en öppen eld nära någon skogssjö, en lagom varm sommarkväll (gärna utan regn och ettriga mygg, när vi nu ändå drömmer oss bort från denna vinters trista gråväder).Tympligare hade varit bättre
Ganska dyrt paket, men eftersom grabben tränar i Örebro och hade läst en hel del om burkarna på både nätet och i en "kroppstidning" innan han gjort sitt val, så var det okej.
Men det var ett väldigt otympligt paket!
Så stort att det inte gick att ha det under armen och ett dåligt packat paket, som gjorde att de stora burkarna i lådan for runt lite och på det sättet flyttade tyngdpunkten.
Detta gjorde inte paketet "tympligare"...
Jag smakade på det nyfunna ordet, TYMPLIGT
Hmm, det känns bra och verkar logiskt i förhållande till otympligt.
Men det finns inte!
I alla fall inte ännu.
Jag hade gärna burit hem ett tympligt paket,
istället för det otympliga som efter mycket stånk och stön nådde hallgolvet till slut.
Hade Andreas varit hemma kunde han tränat lite genom att själv bära hem det otympliga paketet.
Men han pluggar i Örebro, så jag tog hand om det.
Det där kosttillskottspaketet som gärna hade kunnat varit "tympligt".
Raffe, Raffe rymdmusiker
Ralph Lundsten, ett namn som för rätt många är förknippat med "rymdmusik".
Några har kanske sett balett och då hört hans musik.
R. Lundsten är ett namn som en hel del moderna kompositörer fnyser åt.
Kanske av avundsjuka, kanske för att de ser Lundstens musik som enkel och publikfriande.
Det rosa slottet på Värmdö
En hel del har hört Lundsten utan att veta om det. Ralph har gjort musik till flera utställningar. Hans musik används som bakgrundsmusik i en del svenska dokumentärer på tv och "Utlandsradion" använder en liten trudelutt som Lundsten komponerat otaliga gånger per dag.
Han har arbetat med svenska "studiomaffian", duktiga musiker som kompat och musicerat bakom många svenska artister, där Ralph är en (musikernamn som Björn J:son Lindh och Janne Schaffer). Denna mix av vanliga instrument och elektroniska ljud har säkert gjort det lättare för en större grupp att ta till sig Ralph Lundstens musik.
Detta är Lundstens privata studio som han har i sitt rosa kråkslott. Det finns nog en hel del folk som
pysslar med musik som gärna skulle vilja ha en liknande studio, jag är en av dem...
Jag är själv väldigt osäker, Ralph har gjort många skivor, det finns en del som jag gillar. Så finns det också skivor som är som "hissmusik" eller något liknande intetsägande muzak.
Men en sak är klar, Lundsten har lyckats sälja sin musik bra, både i Sverige och ut över världen. Cullbergbaletten har gett Lundsten musikbeställningar och säkert bidragit till att han nått ut i världen, balettruppen turnerade mycket. Han har fått både musikpriser och kanske främst tjänat bra med pengar så att han kunnat skapa sitt drömhem och leva sin drömtillvaro.
Denna samling har många "rena" elektroniska musikstycken, flera riktigt skojiga
"New Age" var inte skapat ännu när Ralph började bygga upp sin tro på tingens egna liv och att allt i kosmos är sammankopplat mm. I ett sommarpratarprogram utvecklade han sina teser och namnval på låtar på senare skivor pekar tydligt åt denna "livsåskådning". Lundsten har en imponerande lista skivtitlar (i fråga om antal titlar) och många, kanske alla (det vet jag inget om), har återutgivits på CD.
Hur som helst var hans "Elektronisk musik" tillsammans med Leo Nilsson min andra lp-skiva! (Första skivan var Robban Brobergs "Tjejer", båda önskade och fick jag julen -69. Sedan dröjde det inte länge, kanske dryga året, så hade jag en hel ölback full med lp-skivor.)
Det var några spår på Lundstens skiva som jag verkligen gillade, ja snudd älskade, de var som små ljudsagor.
Jag lät kompisar få höra musiken, ingen tyckte det var bra. Konstigt, var den vanligaste kommentaren, någon tyckte jag var knäpp... (Lite samma sak hände med Mike Oldfields "Tubular Bells" som jag köpte och gav bort i present till flera. Av dem ville några byta skivan... rätt trist stil tycker jag.)
Jag har fortsatt lyssna en del på Lundstens musik, har några av hans "Nordiska Natursymfonier" och även ett par andra. I Sverige finns inte dess like i fråga om storhet inom elektronisk musik, ute i vida världen är de rätt många,
Klaus Schulze, Vangelis, härliga gruppen Tangerine Dream och icke att förglömma Brian Eno.
Några av Ralphs natursymfonier, här har han anlitat musiker
och utökat sin egen syntsamling
Tydligen används hans musik som en del i viss behandlingsterapi, ska ha en "helande effekt" på patienterna.
Vid ett tillfälle, rätt många år sedan, fick jag besöka hans "kråkslott" på Värmdö och såg studion Andromeda och andra lustiga rum i hans rosa slott.
Ralphs gård utanför Luleå
Besökte med familjen bekanta som bor i Luleå, det var för några somrar sedan. En dag åkte jag och Lennart ut till hans barndomshem, Häärsgården i byn Ersnäs utanför Luleå. Ralph råkade vara där, han kom ner från den privata övervåningen (klädd i en kaftan, broderad med sirliga mönster) och flera besökare köpte cd-skivor. Även jag köpte en cd och fick hans autograf på omslaget, med tillägget "kosmisk hälsning". Trevlig gest, även om min tro inte lär vara samma som Ralphs...
Gården verkade närmast vara som en slags kultplats, rätt många besökare fanns i huset och flera av dem var tydliga fans. Alla sken upp när Ralph kom ner för trappan. Han närmast skred runt och talade lågmält, det strömmade musik ur små högtalare. Flera ville bli fotograferade bredvid honom, ett par skakade hans hand och försökte krama honom (då backade han lite). En dam talade in i en liten diktafon, beskrev vad Ralph gjorde sekund för sekund, extrem idoldyrkan eller en stalker? Det var ett minst sagt ett lustigt besök. Lennart och jag lyssnade på skivan, standardlåtar av Raffe, vilket ofta innebär svepande syntar, lite naturljud och en flöjt, även trummor på några spår. Deras grabb Hugo lyssnade ett tag, sedan tyckte han att det var tråkigt.
Jag kan inte låta bli att beundra Ralph Lundstens förmåga att skapa sig denna sin drömvärld. Han verkar trivas och han har säkert spridit glädje med sin musik till många människor, det är minst sagt "respekt".
tre citat
Sex utan kärlek är en upplevelse av tomhet.
Men som upplevelse av tomhet betraktad
är det en riktigt bra upplevelse av tomhet
(Woody Allen)
Jag är en god älskare, jag övar mycket på egen hand (Woody Allen)
Det finns ingenting så irriterande som när två människor
fortsätter prata trots att du har avbrutit dem
(Mark Twain)
flakmoppe,
skulle verkligen behöva en flakmoppe på lantstället!
Totalt förlorad i Paddingtons marmeladsmörgås
Kommenterade en blogg angående högläsning för barn och kom att tänka på egna favoriter.
Astrid Lindgrens böcker, Maria Gripes, härliga Nalle Puhs äventyr ... många bra böcker finns det.
Min dotter gillade speciellt en bok om en häxa, den fick jag läsa säkert hundra gånger. Det var noga med hur en björn lät , ja häxan och andra i berättelsen fick olika röster, ställde onekligen lite krav på mig som uppläsare (gick inte att slöläsa där inte).
Hur alla Paddingtons äventyr började...
En av mina egna favoriter var Paddington. Härliga historier om en björn som hittades av en familj på tågstationen Paddington, därav namnet. Den var en så pass stor favorit att jag vid ett Londonbesök såg till att köpa hela serien, på engelska (lite av samlande).
Vet inte varför, men flera bra barnboksförfattare är svenska. Vi kan vara riktigt stolta, för många har vi och flera av dem har översatts till många språk.
När du reser utomlands nästa gång, ta och besök en lokal bokhandel,
säkert kan du hitta någon svensk författare om du letar bland hyllorna.
Barn och ungdomsböcker beledsagas ofta av illustrationer. Är det en bok för yngre, ja då är ju bilder ett måste. Ta bara alla Astrid Lindgrens böcker, utan illustrationerna vore de betydligt tråkigare. Bilderna är viktiga och ofta integrerade med texten. Flera svenska illustratörer är mästerliga på att öka läsupplevelsen genom sina fina bilder.
illustratören Mati Lepp med sin gulliga stil som nog inte bara barn gillar
När mina barn var små tillhörde högläsningen och kollandet på bilderna trevliga stunder.
De föräldrar som missar denna närhet och dessa gemensamma upplevelser, har verkligen missat något viktigt och undanhållit sina barn en byggkloss i deras utveckling.
För mig var "Småbarnskvarten" en viktig stund framför radion. Där hörde jag "Kalle Stropp och Grodan Boll" med Thomas Funck som förställde rösten till de olika hjältarna (Plåtniklas var min favorit). En annan favorit var Allan Edwall som så mästerligt läste Nalle Puh och så förstås Nicke Lilltroll (Ragnar Falck gjorde rösterna) "Mossan, mossan på er alla männisobarn" var hans hälsningsfras.
Denna berättarstund var också inkörsport till böcker, Krakel Spektakel hörde jag i "kvarten" och ville sedan ha böcker med hans berättelser och ramsor.Det var som en andaktstund, radions småbarnskvart. Jag var dagbarn hos min farmor i flera år och hon uppskattade säkert stunden jag satt i skräddarställning på en kudde nedanför den stora radioapparaten och försvann in i berättelserna.
Buktaleri
ordnade en vecka med just buktaleri som avslutande nummer varje kväll.
Skoj, även om redaktionen hade fått slita lite, sa Letterman!
Men de missade en galet skön kille, Jeff Dunham.
Min dotter tipsade och jag har skrattat, flera gånger.
En film finns på YouTube, var annars...
http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go
Det finns fler, sök bara på Jeff Dunham!
Inget skyddsnät.
Börjar förstå bloggandet mer och mer
Minne
Snön, den djupa snön.
Jag stod där påpälsad,
snö upp till halsen,
den omslöt mig.
En smal gång mitt i all snö.
Farfar långt borta, jag ville dit.
Han stod mitt i all djup snö, skrattade.
Snön var trög.
Jag kavade på,
rätt ut i den vita, torra snön.
Snart ramlade jag omkull.
Låg där, kvävdes nästan,
snön ville in överallt.
Ett par starka armar lyfte upp mig,
just när gråten bubblade i halsen.
Farfar kramade mig och skrattade igen.
Min farfar Torsten.
Väl inne i villan,
smakade den varma chokladen extra gott.
Pepparkakan knastrade smaskigt
tills chokladen fick allt att gegga ihop.
Farmor gav mig ny choklad och klappade mig på kinden.
Mmm, värme.
Snö där ute.
Röda gnistor från den öppna brasan.
Snart julafton,
granen luktade gott.
Pepparkakshuset på matsalsbordet
hade gångjärn på fönsterluckorna.
En garntomte tittade ut genom dörröppningen.
Ur skorsten kom bomullsrök.
Ljuva minne.
Börjar förstå bloggandet...
Har tagit en ny koll runt bland både proffs och glada amatörer (där det finns en del som verkligen försöker märkas, har jag märkt).
Lite olika stil på bloggandet. Det finns en del som har korta inlägg.
Bara några rader.
Så har vi något av kåseriform på bloggen, här finns en del proffs. Gillar formen och här är nog längden så där lagom lång för att hålla kvar intresset.
Så har vi galningar som jag själv som ibland pladdrar på länge länge och då och då lyckas hålla inläggen kortare.
Vad jag vill få fram. JAG BESTÄMMER SJÄLV!
Där ligger tjusningen. Mina ord fastnar på något sätt.
Det gör inte vad jag skriver viktigare än tankarna som far runt i huvudet, men kanske kan någon finna ett korn värt att ta till sig i texten.
Känner för att kontra, Bosse
Stenmark är en mästare och så träffande i sina beskrivningar!
Fler osorterade tankar
Ännu finns det många ställen med "radioskugga", mobilen nås inte överallt. Tag tåget mellan Sthlm C och Örebro.
Här och där finns ingen mottagning för mobilen. Resan går i Mälardalen, ska inte det vara ett område där många bor och säkert också vill nås, i hela regionen!?
Prognosen var 3% och nu bara 2 procent, efter bara några veckor.
Jaha, nu skrivs tillväxten ner för året 2008, det är inte bara mörkt ute, det ser mörkt ut för affärsidkare.
Börsen fladdrar friskt just nu (undrar hur det går för pensionspengarna?) och dollarn är svajig.
Passerade Skärholmen och den stora arbetsplatsen som kallas centrum. Svårt att hitta rätt bland affärerna.
"Snacktorget" längst ner i centrumet har ett exotiskt matutbud. Men lite trist avdelning att sitta och äta.
Adam Alsing försökte sig på att snacka snabbt på Grammisgalan, men var inte ens i närheten av Clabbe.
Oppopoppa stressade upp sälarna på sin tid. Undrar hur de reagerar på Anders Lundin och Allsången?
Men numera försöker säkert ingen att simma med sälarna. Det vattnet var inte att leka med!
avslutande en liten reproduktion
en av många fina Magrittemålningar
Även tulltjänstemän kan sprida glädje...
Funderingar kring ny teknik och elallergikerna
Sitter i köket och funderar över teknik och utveckling och minns elallergikerna.
Det finns mycket som utvecklats och det fort, ibland. Vissa saker dyker upp och finns i vårt medvetande under en tid för att sedan dö ut fullkomligt.
Vem kunde ana på 60-talet att i princip alla skulle springa runt med en egen telefon i fickan 40 år senare? En telefon som samtidigt är en kamera och en liten minidator och en fiffig jukebox.
Då på det glada 60-talet stoppade jag in en tioöring i springan på den gröna telefonautomaten och ringde hem och berätta att allt var bra. Tillgången på telefonhytter var god i stan och själv hade jag några favoritplatser. Det var sällan telefonen var trasig på den tiden.
(Ingen hade börjat "sabba" ännu, de flesta var snälla mot saker som inte var deras egna, en olåst cykel fick stå kvar tills ägaren själv kom och cyklade iväg.)
Så sent som 1979-80 fanns en grön automat ute på Gärdet, i Filmhuset utanför toaletterna, där det räckte med att stoppa in en tio-öring för att ringa!
Vet inte hur det kom sig att den var kvar, ute på stan hade priset gått upp, tror det var 25 öre eller kanske rent av 50 öre som krävdes för att börja ringa. Ute på stan fanns ingen liten tioöringsspringa kvar i automaterna...
Sedan gick det utför för telefonautomaterna, de var trasiga på olika sätt. Vanligast åverkar var att lur och/eller sladd saknades. Ibland blev de lagade, men det hände också att Televerket helt sonika tog bort hela hytten. Mynttelefoner blev korttelefoner och idag är det svårt att hitta en telefon. Att batteriet tar slut är en smärre katastrof...
Med tanke på vandaliseringen, undrar om det sitter någon person och stirrar på tusentalet telefonlurar i ett rum. En klart dålig samlarvurm, kanske är det en elallegiker som sitter där i stearinljusskenet och mår gott, känner sig nöjd med sin gärning..?
Vad hände med dessa människor?
Elallergi är inte "inne" längre.
Bor alla dessa allergiker ute i skogarna, långt från elkablar? Har de alla fått förtidspension?
Eller har läkemedelsindustrin lyckats hitta någon medicin som botar alla elallergikerna?
Frågor, frågor...
Minns "Familjen Jetson", en härlig tecknad serie som visades i vår då enda tv-kanal, där körde inte bilar på marken utan flög runt på "motorvägar i luften". Samma vision förekommer i en del filmer, som "Femte elementet" där hjälten flyger runt och kör taxi (en roll som passar Bruce Willis) eller den underbara "Blade Runner" där bilarna flyger, men också kan rulla fram på vägarna precis som förr (läs NU!). Harrison Ford i huvudrollen som återinkallad robotdödaren Deckard, både butter och effektiv i sitt jobb. 
en scen från filmen Blade Runner, där Deckard jagar en humanoid
"Blade Runner" är mästerligt regisserad av Ridley Scott och teamet som skapat miljöerna, scenografin har verkligen fått fram en dystopi som i alla fall jag köper till hull och hår. Här talar vi om en film som lätt placerar sig på min topp femton lista (bra filmer finns det rätt många, så en topp tio är i minsta laget). I filmen finns telefonhytter med bildtelefoner och i en annan scen styr deckaren runt i en bild och kan kika runt hörn. Filmen har också ett helt underbart soundtrack av Vangelis!
nästan hela besättningen på Nostromo samlade...
Ridley Scott stod också bakom regin till första "Alien" filmen. Precis som i fallet BR så var Alien en makalös filmupplevelse! Skräck i rymden, med ett monster som hade flera stadier i sin utveckling och som kändes trovärdigt, på något konstigt sätt...
Före Alien var det alltid rent och snyggt i rymdfilmerna (ta bara Kubricks "2001", jag måste nästan ha på solglasögon för att se den filmen). 
Allt i Alien var skitigt, det var väl använda miljöer, det kändes riktigt. Alien är en annan bra science fiction film.
Jag har alltid varit svag för science fiction. Skolbiblioteket på Åsö gymnasium hade många bra sci-fi böcker, jag lånade och läste de flesta. Senare var jag med i Sam J Lundvalls bokklubb (har några böcker skrivna av honom själv och rätt många från hans förlag) under några år.
Vet inte riktigt hur det ser ut bland sci-fi utgivningen idag. Jag blev less när det började dyka upp en massa fantasyböcker, det var för flummigt för mig...
Sagan om ringen är en av få jag läst och gillat. Filmerna var sömnpiller, nej tack!
Det är bara de tre första "Star Wars" filmerna (alltså del IV-VI) som är riktigt bra. Kanske kan jag också acceptera "Dune" men det är mest för att David Lynch stod för regin.
Sagan om ringen-böckerna var verkligen sagor för vuxna, med härliga partier där de satt runt lägereldar och sjöng för varandra. Hela magin dödades brutalt i filmerna, visst fanns det snygga animationer och miljöer (från Nya Zeeland) i filmerna, men rätt tomt innanför det glättiga skalet. Saknar verkligen lägereldarna!
Men jag undrar fortfarande varför den tekniska utvecklingen, med en stor samling duktiga forskare och tekniker, ännu inte fått fram flygande bilar.
Inom många områden sker utvecklingen fort och nästan ständigt.
Som datorutvecklingen... när jag satt vid min första Mac, då program rymdes på en diskett eller två och hårddisken kanske var på ett par hundra megabits. Där framför det svartvita skärmen kunde jag inte ana utvecklingen. Den egna hemmadatorn kunde göra så mycket, det kändes bra redan då. Numera är datorers hastighet och minneskapacitet otrolig, programmen kan göra en massa (som att i princip dödat tryckeribranschen...) och utvecklingen fortsätter...
Men inga flygande bilar, annat än i någon James Bond film och det gills inte riktigt (även om det gick att flyga med den bil "mannen med tre bröstvårtor", Scaramanga (Christopher Lee) styr och flyr från Bond i en scen ur "Mannen med den gyllene pistolen").
ser svårt ut att köra in i en biltvätt...
Vet inte om den självkörande bilen som just visats upp på någon bilmässa kan få ner olyckstalet på vägarna. Tyvärr måste den utvecklas i tiotalet år till säger utvecklarna, och fortfarande kan den inte flyga... Vad händer om det uppstår tekniskt fel på den självkörande bilen, medan du kanske just är involverad i avancerad petting i baksätet? Lite av samma öde som drabbade Garp (i både boken och filmen), och då styrde han ändå själv.
Som ung led jag av sommarförkylningar. Det var jobbigt att vara täppt i näsan, när det var varmt och skönt. Det dröjde innan min sommarförkylning fick sin förklaring, allergi mot bland annat klöver. Mina föräldrar tänkte inte i allergibanorna, även om min egen far har en period under sensommaren när han nyser mycket.
Tack för kaffet, där andra njöt och sniffade över en nyklippt gräsmatta och tyckte att det luktade gott, ryggade jag tillbaka och fick rinnande ögon och näsa. Nyklippt gräs var en otäck doft och även om allergin är borta idag, så blir jag försiktig när det luktar gräs (klöver).
På Götgatsbacken fanns en doktor som gav mig dundertabletter. Medicinen tog jag under ett par somrar och sedan var gräsallergin borta. Ögon, näsa, hals doktorns mottagning var lustig. In i ett ganska "sunkigt hus", upp ett par trappor, det luktade potatiskällare i trapphuset och så in i ett dåligt upplyst väntrum. Väl insuttna tygfåtöljer och i princip ingen lektyr att fördriva väntan med. Doktorn pysslade tydligen med en annan del av kroppen också.
I väntrummet satt några kvinnor vars kläder inte dolde så mycket. Två herrar som också satt där i väntrummet gjorde allt de kunde för att inte synas. När jag lade ihop de lättklädda damerna med de nervösa herrarna så förstod jag vad de skulle kolla, ingen näsa eller hals där inte!
Men doktorn botade min sommarförkylning, så säkert gjorde han underverk även med de andra i väntrummet...
Medan jag intog medicinen skulle jag undvika direkt solljus. Jippie, två somrar där jag gick runt likblek medan stans befolkning i övrigt blev bruna som pepparkakor.
Det här var så pass länge sedan, då tidningarna ännu inte var fulla med varningar för solbadande och hudcancer.
Jag syndade någon gång och blev illröd efter en kort stund i solen. Så det var verkligen no, no.
Så här efteråt undrar jag vad som fanns i de där pillerburkarna? Medan jag blev botad från allergin, vad fick jag istället för dolda biverkningar och begynnande åkommor?
Tur att hypokondri inte tillhör mina starkaste sidor... (pinsam tystnad)
Men vart tog de flygande bilarna vägen, nu när den som har råd med det, snart kan ta en semesterresa ut i rymden?
Det var en gång en yngling i Skogås...
Jag genomgick flera olika perioder, i fråga om intressen, under mina ungdomsår.
Det är väl så de flesta funkar, ja bland killarna i alla fall..?
Tjejer var under denna tid mystiska varelser (men med en helt klart spirande lockelse). Att snacka med en kompis och att snacka med en tjej, det var som att befinna sig i två helt olika världar...
En period, med lite inspiration från min far som berättade om egna modellflygäventyr från sina ungdomsår, byggde jag flygplan i balsaträ. Det var otaliga timmar i skrivbordslampans sken med balsaträbitar och mycket pyssel med det tunna rispappret innan där fanns en flygfärdig modell.
En annan period samlades det bly och gjordes egna krigsskepp i bly. Även här var min far Rolf igångsättare, inspiratör och deltagare i hela processen från blyskrot till färdigt krigsskepp. Det var rätt många roliga stunder vid spisen och köksbordet.
Tjejer var mysiga, men konstiga, var nog det återkommande intrycket bland oss killar.
Jag hade börjat gilla att dansa "tryckare" med tjejerna på klassfester och skoldanser.
På skolan hölls det danskurs och där deltog jag glatt, även om en del killkompisar tyckte att jag var underlig som gjorde detta frivilligt. Det hände ibland på gympan att vi hade lektioner med pardans, då fick de mest motsträviga killarna i klassen bita ihop och delta.
Det var jag och klasskompisen Janne som "ställde upp" när tjejerna ville dansa, medan många killar hängde vid grammofonen och diskuterade musikval och annat som "hindrade" dem från att dansa. Att jag ville dansa var populärt bland tjejerna, så det var ett "win-win"-läge för mig.
Jag hade tur att jag hamnade i den klass jag gjorde när jag började i fjärde klass, på ny plats. Familjen hade inte gjort någon lång flytt, bara från ena ändan till den andra inom Huddinge kommun. Stor glädje över friheten att ha ett eget rum, något som säkert var lika uppskattat av mina föräldrar...
Vår klass fick bra sammanhållning, mycket tack vare klassläraren Kerstin Nilsson, som till och med höll en klassfest i sexan hemma hos sig i Trångsund.
Finns det lärare som gör så idag? Törs lärare göra så?
Vi blev klassen som fick ta hand om nya elever som kom till skolan, även det fungerade bra och klassresan vi gjorde i sexan till Gotland var ett äventyr (då var kommunen rik, de bidrog med rätt mycket pengar till vår resa).
Det var först inför nian som klassen delades upp, själv valde jag teknik och maskinskrivning, eftersom det räckte för att söka in på tekniskt gymnasium.
(Både min far och farfar har jobbat större delen av sina liv hos Ericson, så utan någon klar framtidsvision valde jag att följa i deras fotspår, då...)
Vi var klassen där många skoltrötta gick eller i alla fall var inskrivna, för närvaron var kanske inte alltid så god.
En lustig sammansättning av elever och på sitt sätt en rätt konstig klass. Ett år fylld med en del brutala, ovanliga händelser (detta sista grundskoleår) och kanske till en del en brytpunkt för mig.
De flesta sökte in på Huddinge gymnasium (höll sig i kommunen), jag valde Södermalm och Åsö tekniska, granne med Skatteskrapan.
Men tillbaka till fritidsintressen...
Ett par gamla kataloger med reservdelar mm och ett chassi och några karosser
Miniracing var populärt, ja en stor hobby, under senare hälften av 60-talet och tidigt 70-tal.
För mig startade intresset för miniracing när jag fick en rätt stor Scalextric bilbana i julklapp (och så några Wahlströms ungdomsböcker (se äldre inlägg!)).
Många veckopengar den våren gick åt till att köpa extra bandelar.
Efter en solig sommar då jag slutligen lärde mig simma i Drevvikens vatten, det var också en stor musikfest inne i stan, ute på Gärdet, och kanske det viktigast den sommaren, jag fick "smeka en tjej både uppe och nere", under en kväll nere vid "brända gården". Den platsen var perfekt för lite petting och många gånger träffades gänget och lekte "sanning och konsekvens" eller "sanning å kånkan" som vi sa då. En dag spreds ryktet att huset brann och alla som nåddes av ryktet sprang ner dit för att se hur brandkåren just släckte de sista brädlapparna som brann. Vad jag förstått senare hade den lokala brandkåren ladan och huset som "övningsobjekt", så vårt tillhåll var dödsdömt från början (så kan det gå).
Hur som helst, när hösten kom hade jag köpt och samlat på mig många bilbanedelar och kunde bygga ihop en riktigt stor, lång bilbana, som fyllde hela golvytan i mitt rum i Skogås.
Kompisar kom över och vi hade tävlingar. En av kompisarna hade besökt en egenbyggd bana i Farsta, så dit begav vi oss några gånger för att "kolla in". Där hade de fyra "spår" i brädd (om jag minns rätt), svartmålad masonit på träram, vi var mycket imponerade.
Kompisen tipsade en lärare på skolan, som med bland annat oss och några andra killar började bygga oss en egen bana. Planeringsarbetet var ganska kaotiskt, det var bra att vi hade en lärare med oss, som så att säga höll ihop det och även hittade pengar hos Huddinge kommun så vi kunde köpa allt vi behövde. Mycket masonitsågande och eltejpklistrande blev det!
Jag minns inte hur länge vi höll på innan banan var klar för premiärkörning. Under en period slet jag en hel del med att fixa skyddande sarg i kurvorna, så att inte bilarna skulle fara ner i betonggolvet om de åkte av. Kompisen Stefans pappa jobbade på Goodyear, så vi fick häftiga reklamprylar att placera i lokalen, det blev riktigt fint i källarlokalen.
Hur som helst var det jättekul att stå där och köra runt bilen på vår egen bana. Mina bilar var i skala 1:32 medan banan tålde lite större bilar i skala 1:24. Så rätt snart köpte jag en större bil som passade till "vår bana" och ett nytt handreglage. Speciell däcksoppa användes för att mjuka upp bakdäcken för att få bra grepp och extra tryck på raksträckorna. När jag prövade däcksoppan hemma så förstörde jag några bandelar, eftersom soppan började lösa upp plasten! Så däcksoppan förbjöds på hemmabanan.
ett reglage har jag kvar... och ett gammalt medlemskort
De hastighetsreglage som följde med Scalextricbanan blev snabbt väldigt varma (kanske fel ohm-tal...) jag tror ett reglage brann upp! Jag köpte flera olika, det var viktigt med bra grepp runt hastighetsreglaget. Det hela utvecklades mer, jag köpte lösa bildelar och byggde ihop, lödde ihop chassin själv. Däck var en detalj som kunde förändra hela bilmodellens köregenskaper på banan. Började köpa omålade karosser och fixade till dem med egna färgval och dekaler. I slöjden i Skogåsskolan fick jag som metallslöjduppgift klippa till och göra ett helt eget chassi, visserligen snarlikt det första köpta jag byggde ihop, men ändå annorlunda.
Slöjdläraren hade en öppen inställning till våra önskemål, ibland blev det nej, men ofta fick vi göra saker i slöjden efter eget huvud. Fick tips vid någon miniracingtävling om att börja linda om ankaret i motorn för att få bilen att gå snabbare. Började även byta drev, för att ändra utväxlingen mellan motor och bakhjulsaxel, vilket också påverkade både köregenskaper och maxfarten. Jag började göra egna karosser, köpte plastfilm som först sattes fast på en ram, värmdes i ugnen för att sedan sugas till rätt form över en enklare träkonstruktion med hjälp av en Volta dammsugare (karosserna blev en liten lönande verksamhet under en tid, drygade ut veckopengen).
Det var många små detaljer att tänka på. Bara val av dekaler på bilkarossen kunde vara en trevlig utflykt till en bra hobby&leksaksaffär. Det låg en affär nära Sandsborgs tunnelbanestation och så fanns det en bra, välfylld på Söder, Thors hobby tror jag den hette).
Det var små högtidsstunder att stå där i affären och bläddra igenom pärmar fulla med olika ark med dekaler.
en pinjongavdragare och andra små verktyg och ett par drev och väl använda kontaktborst...
Varje år hölls en hobbymässa i Marmorhallarna, som låg vid Stureplan (dåtidens Älvsjömässa, fast lite mindre). Idag ingår en del av lokalerna i Sturegallerian.
Marmorhallarna hade både båt och bilutställningar, även helt andra evenemang.
entrégången upp mot stora utställningshallen. Detta "fådda foto" är betydligt äldre än mina egna
upplevelser från Marmorhallarna.
Stora miniracingbanan fanns in till höger, när det begav sig...
Men för en kille i min ålder var nog hobbymässan roligast.
Där hade de en stor, fin miniracingbana med hela åtta spår och där genomfördes 24-timmars lopp i bästa Le Mans stil, fast med miniracingbilar.
Varje team var två, tre personer stark för att klara av den långa tävlingen. En som var "depåpersonal" och lindade nya ankare att stoppa in i de små elmotorerna (det gick åt ett gäng motorer under tävlingen) och servade lagets bilen på andra behövande sätt (bakhjul slets faktiskt ut och fick bytas, precis som i riktiga billopp). Den för tillfället piggaste i laget fick uppgiften att köra. Inom laget turades man om att köra och vila (någon hade tagit med kudde och sovsäck, skönt, men ändå svårt att koppla av och verkligen sova under tävlingen). Varje lag fick (enligt ett i förväg uppgjort schema) stå kurvvakt vid några tillfällen under tävlingens gång. Det hände att bilarna gled ur skåran i banan, speciellt kunde det hände i kurvorna och då måste de lyftas på spåret igen för att kunna köra vidare. Vårt lag placerade sig mitt i smeten, ingen medalj eller buckla där inte... men minnet och upplevelsen finns kvar.
ett par karosser jag målat själv, den röda med småskador, väl använd
Det finns fortfarande folk som pysslar med gammaldags miniracing (benämningen verkar numera stå för de populära radiostyrda modellbilarna, som körs fritt på banan, ingen skåra där inte...)
Hittade en kortare film med en rätt lång miniracingbana, kolla gärna in filmen på www.metacafe.com/watch/460615/scalextrics_extreme/
Men utvecklingen av bilarna och hur banan fungerar förvånar mig, det går att köra flera bilar individuellt på samma spår. Ja, tänk vad tekniken utvecklas och förfinas!
Jag har kvar lite gamla prylar, men även här byttes en del bort, när intresset avtog...
Hittade även denne svenske entusiast som visar upp sitt eget banbygge på nätet.
http://www.bilbaneforumet.se/viewtopic.php?t=902..
Det finns hopp för mänskligheten när pojkar förblir pojkar upp i mogen ålder.
Jag har aldrig förstått när äldre människor rynkar på näsan och fäller kommentarer om att växa upp och ta saker på allvar... det finns inget motsatsförhållande i att både kunna leka och att ta ansvar och uppföra sig vuxet, när omständigheterna så kräver.
Men att försöka förtrycka den inre barnsligare jaget, det skulle aldrig falla mig in!
Att fortsätta leka och kanske sprida egna hobbies till nästa generation, det är verkligen en del av livet. Men som "gubbe" får jag inte bli förbannad om grabben ratar mina idéer.
Min dotter sa nyligen, pappa kan vi inte spela något sällskapsspel. Det gjorde vi förr, det var så kul."
Kul förslag! Familjen gjorde det nyligen, spelade Alfred Hitchcocks "Spökhuset" ett par gånger, grabben vann ena gången... Flinta-spelet - ett stenkul spel är en annan favorit, lite slitet
Men egentligen var det om någon helt annan ungdomshobby jag tänkt berätta. Ja, det får bli i ett annat inlägg. 
lite av "från ax till limpa"-bild, rätt tungt..?
en hälsning till de som har anknytning till Värmland
Tiden tickar på
Det händer saker, både på Bosses och Odes bloggar, skoj.
Har eget nytt "nostalgi-inlägg" på gång, har problem med att få till bra bilder. Men se'n så...
Tiden tickar på...
+ och de värsta syndarna fortsätter spy ut växthusgaser och annat elände.
+ positivt med sjunkande kurs på både pund och dollar, hur lågt kommer de att sjunka?
+ när jag snurrar runt bland andra bloggare och läser intressanta inlägg...
+ när jag försöker göra egen suchi för första gången och har problem med att få till rullarna (okej resultat på de andra, med lax).
+ och det sista jag vill slösa tid på är sömn.
+ och styrande syndare fortsätter förneka skuld.
+ snart ska världens idrottare bege sig iväg till diktaturen Kina, vars ledare så intensivt arbetar emot yttrandefriheten. Ska de få fortsätta med det?
+ och det är alltid så mycket jag vill göra, innan jag måste smita in på dass, varför är det så?
+ och om och om igen beslutar EU om olika saker som bara gör mig mer och mer övertygad om hur bra norrmännen har det, utanför EU.
+ medan jag räknat upp denna fåniga lista... men jag behövde det
Fy Telia!
Krasch och stopp på någon e-post server.
De skyller på tekniken och att någon bytt jobb internt, så att det inte fanns någon som kollade felet?
För hade felet uppmärksammats, då hade aldrig kraschen skett Jippii, det måste kännas fint att få höra det!
Jaha, så alla de som blev av med e-postoch använder Telias servrar, ska de i framtiden ringa till Telia då och då och kolla om alla arbetsuppgifter har en fysisk person på plats och kolla om indikerade fel har blivit fixade..?
Är det inte just detta som Telia ska göra?
Som plåster på såren erbjuder/skickar Telia presentkort på 200 kronor.
Det var som vid en rätt lång flygförsening på Arlanda, fick 75 spänn i checkar som jag kunde byta in mot en torr ostmacka och en sur kopp kaffe. Jag hade blivit gladare om planet avgått som det var tänkt!
Jaha, dags för en längre parantes igen (se äldre inlägg) jag viker gärna av från huvudspåret, har nog samma typ av skada som Arja Saijonmaa, om det går att lita på kvällspressens skriverier. Man kan ju alltid tacka livet...
(De dyra matställena på Arlanda är över lag dåliga och nu när alla drycker mm blir snodda på väg in till gates-väntan, då har de total makt. Ganska trist tillstånd eftersom väntan kan bli lång och maten i sig inte får min mage att jubla. Höga priser förstår jag inte heller. Jag kan fatta att en kaffe kostar en del uppe i raststugan på Åreskutans topp, men Arlanda..? Bra transporter och nära för levernas av exotiska varor från utlandet, så "what's the problem?" Ett undantag var nu senast, hem från Italien (Romflygplatsen hade dåligt med mat och dryck, sprit, parfym mm fanns det gott om). Maskande markpersonal ökade magens skrik. Maten som erbjöds på flyget var bara kortvarig bukfylla och redan innan vi gled ner mot landningsbanan på Arlanda hade min mage börjat skrika (rätt högljutt).
Då var det underbart att efter bagageutlämningen känna doften av både kaffe och nygräddade kanelbullar.
Där fanns ett fik, öppet mitt i natten. Både att mötas av doften och se fräschheten i varorna, fina mackor och annat smaskens, ja det blev ett stopp där för att lugna magen innan vi fixade taxiresan hem.)
Telia, detta aktiebolag (hur står kursen nu..är den uppe i det nominella värde svenskar köpte aktien för?) som behandlar sina kunder illa mellan varven.
När deras statliga monopolställning rubbades (sedan ganska många år nu) har Telia aldrig fattat läget och anpassat sig.
Lite av samma problem som Ericson hamnat i. Gamla John Ericsson började leverera telefoner och växlar, i en närmast monopolliknande ställning. Företaget växte så det knakade tills det dök upp starkare konkurrenter. Nu finns det pigga finnar och andra som snor bitar från marknaden och där står VD:n för Ericson och säger i princip "vi vet inte vad vi ska göra, tyck synd om oss" och som enda lösning sparkar de anställda för att försöka få aktievärdesraset att avstanna och kunna ge cheferna tillräckligt feta löner för att fortsätta styra skutan i kvav.
Telia verkar fara vilse och sättet denna e-postkrasch bortförklaras på, inger inget fortsatt förtroende.
Kliv fram och säg att ni klantat er!
Det vore säkert bättre för företaget i stort, än att skylla på småtabbar och avsluta med att säga att ingen får avsluta sitt abonemang bara för denna krasch, det strider mot avtalen. Ganska nervöst...
Vi hade ju ICA och köttfärshistorien före jul. Så tabbade Vovlo sig och fick återkalla en massa bilar (ja det kanske redan skedde före köttfärsen), för att byta ut någon detalj i de nya bilarna. Bra att felet hittades, men ska inte en ny bil för ungefär 250.000 kronor fungera?
Köper du en begagnad bil av "Ärlige Kurre", ja då kanske det händer något med bilen, men en fabriksny bil?
Att några av ICAs butikschefer fortsatte packa om gammal köttfärs efter skandalen, ja vad säga. Extremt dåligt omdöme, hur giriga är de på ICA butikern?
Ha ha, fler köttskandaler på ICA! Nu är det fläskfilé som märkts om, enligt Aftonbladet.
Undrar om det inte snart är dags för ett nytt avhopp i borgarregeringen, det var länge sedan sist nu...
kort vintersnöbesök
Den snö som kom för bara några dagar sedan håller som bäst på att smälta bort
Det är tur att vi går mot ljusare tider...
Men jag fortsätter hålla tummarna, lite mer vinter vill jag ha (kan vara gärna komma ny snö,
mycket snö och den får gärna stanna till slutet av mars)
Vore fint om det blev is på Mälaren.
Semestersabotören och varseblivningshumor
Ett återkommande knep bland filmkomiker är att få något att se ut som något annat, att lura oss till skratt genom att lura oss. Ändra perspektiv på det hela. (Ja, som exempel finns tärningarna på ett annat blogginlägg.)
En mästare på varseblivningsskämt var Jacques Tati.
Under helgerna visade SVT flera av Chaplins långfilmer (tack för det) och den helt underbara "Semestersabotören" av belgaren Jacques Tati, en film som kryllar av både visuella skämt och en del fina ljudliga skämt också (som svängdörren in till restaurangen, boing boing). 
Herr Hulot med hatt och pipa
En scen som har otroligt fin tajming är när Mr Hulot råkat tända på balfyrverkeriet mitt i natten. Efter några smällar och fyrverkerier har hela pensionatet vaknat och en raket sticker iväg rakt mot pensionatet. En herre öppnar fönstret för att kolla vad som sker och precis när han stänger fönstret igen flyger en raket in i rummet. Fönstret stängs och efter en kort stund ser vi ett skarpt ljussken och hör en smäll.
Genialt!
Jag älskar den scenen och skrattar hysteriskt varje gång. Underbar tajming! Fantasien fyller i katastrofen i rummet.
Semestersabotören har som vanligt med sin ständiga figur Mr Hulot i händelsernas centrum. Genom sin filmproduktion stod alltid dialogen tillbaka för handlingen, eller de små detaljerna i de olika tablåerna. För även om filmerna har en historia så finns det ofta tydliga större block, avsnitt i filmerna där han noggrant redovisar i princip allt som finns där och alla personers små egenheter, som en teatertablå.
Mr Hulots entre på pensionatet
"Semestersabotören" har flera sådana tablåer, pensionatfoajen där de boende samlas på kvällarna för samkväm som redan tidigt i filmen visas upp (med många små komiska scener, som fiskespöt som piskar andra boende) och matsalen, där kanske framförallt personalen visar upp alla sina sidor. I övrigt visas nästan inget av pensionatet utan det är stranden, tennisbanan och en misslyckad utflykt som är den övriga komiska spelbanan.
En lång sekvens är den precis öppnade restaurangen i "Playtime", med bland annat den underbara "reservdels-servitören" ute på balkongen. Även här är Tati extremt noggrann och redovisar i princip allt som går att berätta om detta fuskbygge och vad som sker både i restaurangdelen och ute i köket. Fullt med underbara små komiska ögonblick, det blir nästan övermäktigt...
Det är mästerligt, men med Tatis nogrannhet blev filmen "Playtime" en mycket dyr historia, där Tati själv fick stoppa in pengar för att kunna slutföra produktionen... och den brände honom bland de franska producenterna. Så det tog tid att hitta någon ny producent inför nästa film, som var "Traffic".
ömsint scen i "Min onkel" där Hulot upptäcker att grannens flicka just håller på att bli en kvinna, åren går.
Tati var extrem pedant ner till minsta detaljerna i sina filmer. Scener togs om och togs om och varje film hade lång inspelningsperiod och en ännu längre efterproduktion, där Tati tillbringade otaliga timmar i klipprummet.
Vilket är ganska lätt att förstå, med hundratals omtagningar av varje scen var det nog svårt att bara välja en av varje och att sedan klippa ihop det och få en bra tajming, ljudpåläggning.
Många scener filmades stumt (samma inspelningsprincip som italienarna använt sig av, eftersynka ljud och dialog, fast i Tatis filmer var det inte så mycket dialog).
Denna noggrannhet gjorde att filmbudgetar sprack och att Tati till slut fick problem att hitta producenter. Han var i planeringen av filmen "Confusion" redan under "Parade" och fortsatte planera till sin död.
Redan som revyartist lärde han sig och utnyttjade kroppsrörelser för att få skratt. Lite som mimare, bland annat turnerade han runt i mellaneuropa med ett nummer där han gestaltade en fotbollsmålvakt. Flera av hans gamla nummer finns med i den svenskproducerade och på Cirkus på Djurgården inspelade "Parade".
Tati som Mr Hulot utanför det konstiga hus han bor i gamla stan (ur filmen "Min onkel")
Men det är nog just "Semestersabotören" och den därpå följande "Min onkel" (och kanske också "Playtime", men det är tveksamt) som är Jacques Tatis mästerverk.
I "Min onkel" finns många fina scener, idag kan tempot kanske uppfattas som lite segt, men håll ut. Det lugna tempot är en del av filmens charm, som växer genom hela filmen. Den fina kontakten mellan generationer och även hur en far och son hittar varandra till slut, tack vare Hulot. "Min onkel" har många scener både i gamla stan och i hypermoderna villan som är magiska.
Bara ett litet exempel från filmen.
En liten kort komisk scen är när Hulot ska hämta ett glas i det hypermoderna köket. Han får krångla en del innan han lyckas få upp skåpet. Då trillar en runt tillbringare ut och studsar i golvet, utan att gå sönder. Hulot ler och studsar plasttillbringaren igen i golvet. Så tar han ett glas och slänger ner det i golvet (övertygad om att det också ska studsa) där det kraschar, klirr. En härlig scen!
Såg just på nätet att Tatis första film finns på DVD med färglagd kopia. Hur mycket färg vet jag inte, men jag blir sugen att skaffa den och kolla.
Från början filmades "Fest i byn" i något slags ny färgfilm, som vid framkallningen visade sig bli konstig, så den fick kopieras som vanlig svart/vit film. Tati själv färglade några kopior för hand inför premiären, filmruta för filmruta. Men då var det bara några vimplar och andra små detaljer som han färgla. Men bara med den extrema arbetsinsatsen förstår man hur pedantisk Jacques Tati var... allt skulle bli rätt.
Behöver jag säga att jag älskar film... speciellt komedier.
Att få skratta tillsammans med andra är underbart!
Det sägs ju att "ett skratt förlänger livet", så undermedvetet försöker jag nog bara lura döden.
en annan gång dyker jag ner i dessa bröders galna filmer...
Lite musikaliskt
2007 var inget undantag och jag finner ett visst nöje i att kolla hur mina årsfavoriter placerar sig.
Det händer då och då att en sådan lista ger mig tips på någon artist/grupp som jag missat.
Men med Uncut och Mojo som två favorittidningar, som jag snudd läser från pärm till pärm,
är det få skivsläpp jag inte känner till.
På hemsidor som All Music går det att få smakprov på hur det låter och sedan kan ofta Ginza.se
(om nätet passar bäst. där går det också att lyssna lite) eller Bengans skivaffär på Drottninggatan (ja jag vet att Bengans är Göteborgbaserad, men de har bra priser vilket inte är oviktigt. Då får ett Stockholmsklappande hjärta ha överseende med ursprung...) göra dig till lycklig ägare av musiken.
Jag tillhör den grupp som fortfarande gillar idén med en fysisk skiva med snyggt omslag (gärna med sångtexter) i handen, än några mp3 filer som dräller i datorn.
Sedan de idiotiska kopieringsskydden mer eller mindre försvunnit kan jag med skivan i hand enkelt skapa
mina egna mp3 för iPoden. Skivan består, men innehållet i en mp3-spelare byts ut...
(Det finns kopieringsskyddade skivor som låter illa, ett exempel är Eva Dahlgrens förra "Snö", det småknastrar, knäpper i ljudet här och där. Knappast vad Eva själv vill ge sina fans som lyssningsupplevelse?!)
Bland fjolårets svenska skivor så gillar jag också Säkert och Jens Lekman och den supermusikaliska Salem Al Fakir. En kompis till mig Ode jämför Salem med tidig Todd Rundgren.
Jag var tvungen att leta fram ett par gamla vinylplattor och lyssna och ja, de har en del gemensamt.
Kanske är det så att Salem Al Fakir lyssnat en del på Toddan?
Jens Lekman verkar ha hittat en del utländska kritikers hjärtan, vi får väl se hur stora arenor han fyller om några år.
Bland de utländska (ack så mycket engelskspråkigt, även bland svenska artister) så är Feist bra, men debuten
var roligare och hade fler popdängor.
Jag formligen älskar Paul McCartneys senaste släpp, lekfullt, levande.
Det verkar som ungkarlslivet gör Sir Paul gott.
Precis som en annan pop-gubbe, Elton John, är det bra klös och en hörbar nytändning.
JJ Cale och Eric Clapton kom med "The Road to Escondido". Jag har alltid gillat JJ Cales lite slöa spelstil och nu var det länge sedan han spelade in nya låtar. När han då gör det med Clapton och de stämsjunger lite knorrande,
ja det kan bara bli bra. Mark Knopfler kom med "Kill to Get Crimson", de senaste tre, fyra soloskivorna är fyllda med härliga låtar. Ytterligare en gubbe med nytänd lust är Ray Davies (Kinks live forever!). Hans "Working Man's Café" är inte riktigt lika bra som comebacken häromåret, men ändå väldigt bra! Davies kan verkligen skriva små poplåtshistorier, ibland med självironi som i "No One Listen" och "You're Asking Me".
Det var rätt många ringrävar som lyckades bra musikaliskt under 2007.
Mika var en stor positiv överraskning, en ung kille som redan skriver popklassiker, som "Big Girl" och "Relax"
(En låttitel som kräver gott arbete, då "Frankie Goes to Hollywood" gjorde en brakhit på 80-talet med det namnet.)
Gruppen The Shins släppte "Wincing the Night Away" och jag vill gärna se gruppen live! Bra drag!
Många fler kan nämnas men det får räcka, nej två till...
Hur kan jag glömma två sköna plattor som snurrar rätt ofta under lasern?
Dels duettskivan med Robert Plant & Alison Krauss. "Raising Sand" heter skivan, den är grymt bra. Allt är lättsamt och det verkar så enkelt. Inget nyskrivet här, men flera låtar är långt från orginalet, så ska en bra cover vara! Enligt en intervju med Plant i Uncut så var det enkelt, bara Krauss lärt sig att sjunga på rätt sätt.
Så avslutar jag med en svensk artist som lär slå stort under 2008 och det är Christian Kjellvander. Hans senaste skiva med den kluriga och långa titeln "I Saw Her From Here/I Saw Here From Her" eller är det tvärsom... nej det var rätt. Hur som helst kom skivan sent 2007 (rätt bra, då kanske den hamnade under några granar), så det finns säkert en del promo-arbete och turnerande för Christian att göra under året.
Kanske vore det dags för mannen att fixa ett artistnamn? Nog finns det en del språk där namnet skapar uttalsproblem...
Men vad gör det när musiken bara glider in lätt genom öronen och sången bäddar in hjärnan i bomull. Efter några lyssningar börjar textinnehållet, som jag tycker mig ha fler bottnar, ta skruv och med texten i nytt ljus så hårdnar musiken.
Kjellvander har några skivor bakom sig, det jag hört har allt varit bra! Killen är en talang väl värd att nå en stor publik!
Hur gör folk som bara köper lösa mp3 låtar när de tröttnar på just den musiken?
Kommer detta att skapa musikhistoriska hål i framtiden, alla slänger sina filer och ingen vet sedn hur det lät?
Frågor, frågor.
När funkade Neapels sophämtning senast?
Varför just nu?
Sopberg i Neapel
Passerade Neapels sopberg under semesterveckan i Italien månadsskiftet september/oktober
och då var det en gammal nyhet.
Pröva att söka på "garbage+Napoli" på YouTube och du får flera träffar från folk som filmat sopor
på Neapels gator, några filmsnuttar är från 2006 eller ännu tidigare!
Jag såg i somras hur fullt det är med sopor, och utanför staden försöker folk slänga sopor i diken eller
bara runt en redan full sopcontainer, det såg äckligt ut och utan vild fantasi anade jag råttor både här och där!
Så nu undrar jag varför svensk press (ja om nu norskägda Aftonbladet räknas, he he) tar upp eländet
just nu, efter storhelgerna.
Jo, jag kan livligt tänka mig att sopberget ökat i både omfång och antal sedan sommaren.
Men ändå, what's new?
Skiten kanske gör sig bättre med juldekorationer i fonden?
Vad jag inte fick reda på under vistelsen i Italien i höstas var när systemet brakade ihop.
Filmerna på YouTube ger inte heller några svar. AB skriver att sopproblemen började
på 90-talets mitt...
Har svårt att se Stockholm fylld med sopor på alla torg och parker. Fast vi har ju
sopbränningsstationer, något som italienarna nu ska bygga (det tar ju ett tag).
Anar maffiafasoner även i sopbranschen... Neapel har ju det tuffaste gänget i den
italienska maffian, grabbarna på Sicilien verkar vara småpojkar i jämförelse med
Napolis camorra. När jag känner för det, ska jag berätta en sann historia då jag
av misstag blev tagen för en camorra och åt och drack gratis!
Slaskig söndag på stan
Tog en tur på stan och fann till min glädje att Stockholms näst största fallossymbol
(om tvivel råder så är väl ändå Kaknästornet nummer ett i fråga om fallos, men vad som kommer
på tredje plats vet jag inte...) är snyggt upplyst i vintermörkret
ett bevis för att julhelgen är över är när NK täcker för sin julskyltning...
fortfarande hänger juleljusen där, men de fina jultablåerna i skyltfönstren är borta och
mellandagsrean är för tillfället allt som visas upp på lakan som täcker skyltfönstren.
Blött och lite smålurigt halkigt här och där. En hel del folk verkar ha pengar kvar att utnyttja,
för mycket påsbärande var det, främst bland kvinnor på stan...
Kanske är det de sista kreditgränserna som nås på någon av alla realisationer.
Själv ska jag inget säga, köpte en ny kavaj till bra reducerat pris.
Nästan varje affär har skyltar med REA 30% eller ännu mer, som en snobbutik på Biblioteksgatan
som gav REA 50%. Tror inte det hjälper så mycket, grundpriset var troligen väldigt högt (butiken såg
nästan ut som de kräver entréavgift bara för att titta).
På väg ner i tunnelbanan för hemtransport stannade jag till och började småskratta (ja fnittrade i alla fall).
För i det allmäna bullret gick det att urskilja små lustiga tjippanden och andra
ljud som tydligt sa att personen som just gick förbi hade hål i sulan eller något annat fel, som fick skon
att pjuffsa vid varje steg. En hel drös med stadsbesökare gick förbi och olika små ljud kom från flera
passerande. Det blev nästan som en liten melodi. Där fanns lite olika rytm i ljudet och ingen
"läckande sko" är den andra lik, ljudmässigt.
Kanske vore nå't, skapa en liten "hål i skon-symfoni"...
Ett stort grattis vill jag rikta till Tour de Ski vinnaren
Charlotte Kalla
en ung, bra längdskidåkare som satsar
och vinner!
Grattis!
Så det kan bli..,
efter telefonsnacket med Bosse fann jag en passande bild
(Stenmark som hittas på Kultursidorna i AB, Bosse är en stor fan.)
En av Nytorgets söderkisar sa adjö i förrgår
Jag börjer mitt huvud och skickar dig en tanke där du sitter på ett moln uppe i himlen,
med ritstiftet redan arbetar fram ett porträtt av någon annan ängel.
Kollade snabbt i en bokhylla och hittade dessa fyra pocketböcker...
Ungstekt gädda har många fina illustrationer
Slas var verkligen duktig på att med få streck fånga så mycket!
En äldre bok från Slas penna gav mig en kick och fick mig att börja teckna i mina dagböcker.
Han har skrivit flera reseskildringar där han även fångat miljöerna med ritstiftet.
För rätt många år sedan, tidigt 80-tal, sprang jag runt Nytorget och delade ut post under en tid.
I Katarina gamla skola var det fullt med konstnärer som hade sina ateljéer. En gammal skola
är säkert rätt bra, med stora fönster och högt till tak.
På själva Nytorget (som mer är en liten park än ett torg) fanns det alltid några skrikande barn i
lekparker med bevakande mammor på parkbänkarna i närheten och så satt några skrålande A-lagare
på några andra bänkar, lite avsides från de lekande barnen.
Där såg jag Slas stå och snacka med ett par fullgubbar.
Han hade en lokal i den gamla skolan och där delade jag som "trappsnigel" ut post. Många av
konstnärerna fick mycket post och postinläggen i dörrarna var ibland små eller saknades helt.
Så det blev till att ringa på och räcka över posten.
På så sätt "träffade" jag Slas flera gånger.
Han hade alltid några ord på vägen, frågade kring vädret, undrade om det kom mycket post just den här
perioden, ja blandat småprat. En gång när jag hade en riktigt stor bunt brev just till Slas och ringde på.
(Många av breven var stora och otympliga, egentligen skulle de enligt regelboken aviserats och hämtats
ut från postkontoret av adressaten själv. Postkontoret som på den tiden fanns i ena hörnet av Nytorget,
var paket lämnas ut idag vet jag inte)
Slas blev glad över att få bunten direkt i famnen och det märktes att något brev gjorde honom extra glad
(får jag gissa så var det säkert honorar för något utfört illustrationsuppdrag eller kanske förskott på en
kommande bok. Utbetalningsavier på lite större belopp lades ofta in i fönsterkuvert på den här tiden.
Dessa kuvert var enkla att känna igen för oss som jobbade på Posten.)
Han frågade om jag hade tid och bjöd in mig på ett glas. Det var en varm sommardag, så jag tackade ja.
Den gången blev det lite mer prat än vanligt och jag tror att han faktiskt frågade en del kring brevbärarjobbet.
Sedan kunde han heja till lite i förbifarten om vi sågs kring torget en tid efter detta lite längre möte.
Jag visste om hans författarskap och hade redan läst "Vem älskar Yngve Frej" och ett par andra av Slas
mer kända böcker.
Jag träffade honom senare i samband med Henrietta-filmen, på en pressvisning med skådisar, regissör
och manusförfattaren Slas och naturligtvis kände han inte igen mig (det här var några år senare). Jag hade
ingen postuniform på mig... min roll var en annan som frilansjournalist.
En koll bland "mina grannar"
Det är ett varierat utbud, men iakttar att många är ungdomar (går enkelt att se via fotoalbum eller bilder på bloggen) och att det största ämnet är kärlek.
När jag läst några inlägg här och där, ibland skrattat lite, så är det många som verkligen bloggar precis som vore det en dagbok. Det kan vara väldigt personligt och allvarligt. Är det då läsarens ansvar att med en kommentar "hjälpa" personen som har kärleksbekymmer?
Jag blir fundersam.
Min syn på bloggen är en lite annan, via tidningar och några kända bloggare har jag intrycket att bloggen är ögonblick, infall, allmänt snackande, förlåt skrivande som kan ge en aha eller fy f-n tanke.
Bloggar präglas av NU.
Min egen blogg har en del DÅ, men nu-läget är okej det med.
Så har vi bloggar som rabblar olika märken och klädesaffärer, vill de bli modereportrar eller är det bara skryt?
Fast det är väl ett slags samlande det också..?
Rätt skoj att kolla runt. Få se om jag hittar några jag gillar så mycket att jag länkar till dem?
Har slötittat på en film på tv medan jag kollat in bloggar och skrivit detta.
Kom att tänka på en granne och hans inspirationskälla; tv:n. Bodde uppe på Åsen och vägg i vägg fanns denna rätt högljudda tv-tittaren och samtidigt hördes knatter från skrivmaskin (ja, ja det var över tjugo år sedan!). Så när vi sågs på gatan en dag var jag tvungen att fråga. Grannen hörde lite illa och ja han glodde på tv tills sändningarna slutade och satt samtidigt och skrev. Jag fick en liten stencilerad skrift av honom med egna dikter, de var ganska bra och flera hade helt klart anknytning till tv-serier. Lustigt, tänkte jag nog då. Men de senaste åren kan jag ofta sitta vid datorn och samtidigt spana in något tv-program.
Men jag tror mer på att tjuvlyssna på tunnelbanan för inspiration till skrivande, än att använda tv:n till det.
Avslutningsvis en skyltjämförelse
en typisk svensk byggarbetsplatsskylt...
dito från varmare land
Nostalgi och lite ordning
Det är inte enkelt att skapa och hålla ordning. Jag har klara problem med detta och det verkar som min son ärvt denna oförmåga...
Ännu är ej den nya ordningen iordningställd.
Ett farligt limboläge, då jag ibland tappar styrfarten och oordningen förblir, tills nästa iordningsställande försök igångsätts...
Vet inte riktigt var jag befinner mig just nu.
Ledighet kan ge oönskat resultat... jag påbörjar något som sedan tar tid att slutföra, eftersom det kommer annat emellan.
Skulle kanske ta tag i... förekommer som början på tankar, men varför göra något som kan skjutas upp till morgondagen, jag gör det imorgon (är tankens avslutning ibland).
bananlådan har ännu inte packats full med videokassetter! Se tidigare blogginlägg!
Nu finns två bananlådor med videofilmer jag vill ha kvar, mest för att jag gillar filmerna,
kommer säkert att dröja innan jag tittar på dem igen.
Musikhörnan har fått lite mer struktur. Helt färdigt blir det väl aldrig, suck.
Över till nostalgihörnan...
den är trevligare.
"Mannen från UNCLE" var en av få agentserier som svensk tv visade då vi bara hade en kanal, tror det också var svartvit tv-bild fortfarande.
SVT har haft vänligheten att visa serien igen, ett bra sätt att krascha illusioner.
Sett med dagens ögon är UNCLE en rätt usel serie, följer ett rätt tydligt schema i varje avsnitt och slagsmålen är rätt klumpigt utförda. Men som grabb gillade jag serien skarpt.
En annan favorit som alla ungarna på gården såg var Helgonet. Roger Moore löste mysterier och körde runt i en
Volvo sportbil. Snygg produktplacering av den då svenska biltillverkaren!
Ännu en tv-serie bil som Corgi Toys gjorde, en leksaksbil jag själv aldrig ägt. En kompis fick den i julklapp och jag blev inte imponerad. Fjädring hade den och en dålig Helgonetfigur inne i bilen, inte ens dörrarna gick att öppna.
Då var både Bondbilen och Batmobilen tuffare! (se tidigare inlägg!)
Fantomenklubben, medlemskap i U.N.C.L.E. och även Kalle Anka hade en klubb som precis som Fantomen gav ut några "frimärken" och lite annat skoj, som en kodnyckel till meddelanden som fanns i tidningen.
Deckarklubben, en verksamhet polisen höll i, där nyfikna grabbar utgjorde de flesta medlemmarna, tror det fanns en tjej och hon var inte med alla träffarna. Vi fick besöka polisstation, åka polisbil, säkra fingeravtryck mm på våra träffar. Jag minns en gång då en polis hade med en tung polisbatong och lät oss slå med den på ett bord. Det var som en hammare, tyckte jag och sedan var jag livrädd för batongviftande poliser i flera år... för inte ville jag få en smäll av den inte.
Vet inte när polisen bytte modell, men när folk och polis bråkade i Kungsträdgården vid almarna då hade de fortfarande den gamla tunga modellen.
under en period tyckte jag att ett X9 utan en viss dam med knivkastande kompis
var en dålig Agent X9. Har senare insett att de också har sitt värde...
Damen i fråga...
ungefär samtidigt med serietidningsläsandet började jag läsa en annan tidning hos min farbror Göran.
MAD hette den, en underbar tidning som Lasse Å Månsson var redaktör för under många år.
De hade nästan alltid en parodi på någon nyare film, just detta nummer skojar med "Spelman på taket".
Sedan samlade tidningen en grupp underbara tecknare, som Don Martin med sina roliga figurer med stora platta fötter eller de helt underbara små teckningarna i marginalen här och där i tidningen.
Under gymnasietiden på 70-talet stod Svenska MAD högt i kurs. Nya nummer införskaffades och hjälpte mig under trista lektioner på Åsö tekniska gymnasium. Storleken på tidningen gjorde dock att den fick gömmas i en pärm. Inte så praktiskt. Som tur var gav de också ut pocketböcker, de var lättare att smyga fram och koncentrera sig i, när allt hopp var ute för skolmässig förkovring. Kan tillägga att jag lärde mig en del av MAD också...
MAD var också en bra källa att låna ifrån till vår skoltidning "Skoltidningen" när materialet tröt.
Serietidningen Fantomen händer det att jag köper även nu, i vuxen ålder, samma sak med Agent X9. Vid ett besök på Eskiltuna Zoo blev jag glad då Fantomens t-shirt även fanns i vuxen storlek. Tack för det! 
en målning för ett omslag av Fantomen.
Fantomen och Agent X9, jag har någon kasse full med gamla serietidningar i källaren. Ska försöka få ut kassen på landet och sommarstugan. Läsa serietidning när det regnar är en trivsam sysselsättning.
LPSB - LP skivans bevarande
Kanske dags att ge sig in i föreningslivet igen?
Starta en intensiv lobbyverksamhet i Riksdagshuset (hur jag nu ska få tillträde dit?) om vikten av att Sverige har en egen tillverkning av stereoförstärkare, skivspelare, kassetdäck ja allt som behövs för att kunna njuta av en lp-skiva,
skapa ett blandband till en kompis eller kärlek!
Skönt att idag i DN läsa ett kåseri om just blandband av Fredrik Strage(, sidan 13 i Kulturdelen).
Känns som om hela elektronikindustrin och alla Tv & Hi-Fi affärer bara jagar nytt, helt struntar i allt det som
redan finns, men är lite äldre teknik. Trist!
Har problem med min numera rätt gamla skivspelare (observera, ingen grammofon, så gammal är jag inte!).
Visar sig vara inte direkt enkelt att fixa delar till en Dual skivspelare, som en ny nål.
Okey, jag hittade en skivspelare för tusenlappen som kan göra gammal vinyl till mp3-filer i en butikskedja.
Jaha, fint på sitt sätt, kanske rent av en bra funktion med tanke på musik i mobilen eller en mp3-spelare.
Men det här var som en grammofon! I samma apparat fanns bl a en radio och lösa små högtalare?!
Egentligen vill jag bara ha en ny nål till min skivspelare... eller en ny skivspelare.
Ingen enda "lös" skivspelare i sikte. Såg otaliga paket som först såg ut som ett stereopaket från förr, men
i princip alla visade sig vara "hemmabiopaket" när jag kom nära.
Så här var det i affär efter affär, flera stora kedjor och några mindre butiker.
Problemet går säkert att lösa, det tror jag fortfarande.
Men många affärer struntar helt i den viktiga supportdelen.
Allt handlar inte om bara det allra senaste.
Jag vet att det genererar bäst klirr i kassan, men även om köp av ny nål till äldre skivspelare
inte gör butiksägaren rik, så kanske mitt förtroende för honom ökar.
Det gör att jag säkert går dit först när tv:n pajar eller jag måste ha en GPS för att hitta eller vad det än gäller.
Då får den snälle butiksägaren klirr i kassan.
Men att tänka i flera steg på det viset klarar inte giriga butiker?
Jag lär få återkomma till detta äventyr.
Lp:n hade fina omslag,
här är ett par
Gentle Giant var en härlig grupp musiker som spelade musik lite i samma anda som Frank Zappa.
Det händer mycket i deras låtar!
När denna skiva kom insåg jag att det fanns mycket bra musik i skivbackarna.
Jag började testköpa en del bara på häftiga omslag. Ofta var det bra musik, ibland var det
bara omslaget som var bra.
Pink Floyd var inne i sin bästa kreativa period. Innan Waters deppade ihop totalt och
innan de blev pompösa.
Båda sidorna har sin charm, men Meddle och ko-skivan var höjdpunkter som avslutades
med "Dark Side of the Moon".
illusion
Ordning och reda
Då menar jag inte bara de klassiskt försvunna nycklarna just som man ska gå.
Ibland håller jag bra ordning, har ett system.
Jag vet var några papper ligger, jag har några listor på ett bestämt ställe.
Men så slutar jag, bryter ordningen, byter system.
Resultat, kalabalik och förvirring!
Jag har fått frågan varför ordningen bryts, men har inget svar.
Inget vettigt i alla fall. Det handlar kanske om tristess.
Jag har alltid beundrat andras ordning, men mer eller mindre irriteras på min egen.
I alla fall känns det obekvämt efter ett tag. Det kan ta tid innan en ny ordning har infunnit sig.
I den mellanperioden råder ringa eller ingen ordning och reda alls.
Samlandet är en sak som oftast kräver en viss ordning.
Själv har jag en hel del lp-skivor. De är uppdelade i genre, som jazz, filmmusik och den stora pop & rock. Jag har även valt att ha en svensk avdelning. Så är de ordnade i alfabetisk ordning. Enkelt eftersom alla lp-skivor är lika stora. Går lätt att hitta en speciell skiva (när de står i bokstavsordning).
När det gäller cd-skivor är det också enkelt. Ja förutom udda samlingar, en Led Zeppelin-samling jag har är storleksmässigt som en gammal lp, medan en annan samling med XTC har helt andra mått, som en bok
med 4 st cd i pärmen. Men över lag har även cd-skivor ett visst mått. Så det är enkelt att hålla ordning och redan på dem. Fast just nu genomför jag en förändring i hyllorna, så det är oordning i musiken...
Här följer en parantes, rätt lång. Det mest irriterande med en cd är att tappar du ett omslag i golvet så får du nästan alltid räkna med att plasten går sönder. Lockets små "plastgånggärn" knäcks mycket lätt.
Gamla lp fick sig en liten knäck i omslaget, pappen, när de tappades men var helt okej, ingen skada skedd.
(På det sättet påminner dagens cd om de gamla 78-varvs stenkakorna. 78-varvarna var spröda skivor som inte tålde kraftigare stötar.)
Omslagen i sig skriver jag om en annan gång. Det finns några favoriter som gjorde snygga omslag, designstudion Hipgnosis och Roger Dean var två, som jag återkommer till.
Böcker är en helt annan historia när det gäller ordning! Här talar vi om problem...
Väljer jag att ordna dem efter författare så blir det rena berg&dal-banan, storleken varierar. Försöker jag då ordna dem efter storleken, så gör det att den alfabetiska ordningen blir rätt meningslös.
Pocketböcker är bra i detta sammanhang, alla förlag verkar vara överens om hur stor en pocketbok får vara.
Logisk är formatet givet, den ska passa i en ficka... men inte alla fickor klarar en pocketbok!
Men musik och böcker går rätt bra att få ordning på.
Värre är det med andra saker, som tidningsklipp.
Jag vet att det finns pärmar och andra arkiveringsmetoder, men jag vill inte riktigt följa dessa olika sätt, som erbjuds i pappershandlarn eller på IKEA vid Kungens kurva.
Vill hitta ett eget system.
Uppfinna hjulet igen?
Ja, kanske det eller i alla fall leka Uppfinnar Jocke ett tag.
Tyvärr lägger jag ner projekten mellan varven,
då uppstår ett kaos i en oreda som aldrig landat i någon bra ordning.
Det kan vara jobbigt,
det tycker jag det är nu...
men angående snygga omslag, här följer två
ett bra exempel på Hipgnosis omslag är 10cc "How Dare You" (den sista skivan med alla fyra
orginalmedlemmarna, sedan smet Creme och Godley och blandade musik med filmskapande)
Känner du igen den här Roger Dean bilden, så kanske du gillar rockgruppen Yes.
Flera av mina kompisar har fin ordning på sina grejer...
Kul för dem!
Lite avundsjuk är jag...
Allting luktar
Vissa städers lukter förändras,
varje stadsdel sprider sin odör.
Känn doften,
smaka på namnen;
Köpenhamn, London, Genevé,
Madrid, Wien och Prag.
Rom, Brüssel och vita Lissabon.
Glöm inte Gent.
Inverness vid sin mystiska sjö
och friska Atlantdoftande Roskov.
Venedig, Paris och Luleå.
Gör en doftresa.
Låt näsan hitta dofter
som väcker minnen.
Njut!
En bakgata i din hemstad,
plötsligt en lukt,
blunda,
lukten förflyttar dig.
Minnen från en stad du besökt.
Ta en luktutflykt.
Vi som hoppas
har släppt tiden,
vi tror på det
som kanske finns.
De andra,
som sett själva döden
de skrattar och ler
åt drömmarna med kämparglöden.
Må glöden aldrig slockna!
oförklarliga fenomen i Italien...
Ett fint kondis i Gröndal
Detta kondis i Gröndal gör själva goda potatisbakelser och har ofta flera smaskiga bakelser att välja bland.
Så ska det vara på ett kondis!
Kan nämna att miljön inne på kondiset är fin (säkert den samma sedan öppnandet och så kan det gärna vara).
Tårtor är väl bra, när det vankas kalas eller stort sällskap på besök. Men det sker inte varje dag...
Flera kondis (som det i Örnsberg, för att nämna ett) har uselt utbud när det gäller söta bakelser, de har några tårtor och så småkakor. Okey, det kan också vara gott (ibland), men ofta är det en rejäl macka eller något kaloridrypande, som en smaskig gräddbakelse jag vill ha när jag besöker ett kondis. Tur att Gröndal ligger så nära!
Vill bara tillägga att vi snackar kondis. Det finns en helt annan rörelse inom kaffedrickandet.
De populära kaffe latte surplande ställena är värda ett eget skriveri.
Vad har hänt med sällskapsspel och pussel?
Numera kan det, om man har tur, finnas något pussel i ett dammigt hörn av någon bokhandel eller kanske att det finns några barnpussel och så ett, säger ett vuxenpussel föreställande kungafamiljen. Inte så upphetsande och roligt som motiv. Det krävdes tålamod och gott om tid innan jag fann ett skojigt på 1500 bitar.
Okey, jag fann det till slut, men...
Under resans gång såg jag också att utbudet av "analoga" sällskapsspel verkar mycket begränsat. Är det helt ute att samlas kring bordet och spela något skoj som Afrikas stjärna och leta efter rubiner och smaragder eller underbara "Tjuv och polis" där spårvagnsresorna gav tjuven möjligheter att lyckas fly med tjuvade kosingen.
Denna jul verkade det vara tv-spelen "Guitarhero" och "Singstar" som sålde mycket. Jodå, det kan vara kul att leka Idol-sångare eller försöka sig på ett Pete Townshend riff.
Men det finns fler kvalitéer i ett äkta brädspel eller sällskapsspel. Redan tjivandet vid valet av spelpjäs och tolkandet av reglerna i ett spel kan vara skoj. Nybörjartur är något som ofta är sant inom sällskapsspel. Tärningsspel har en intressant statistik i att just det du vill ha ytterst sällan kommer upp, eller hur?
Jo jag vet att det fortfarande går att köpa Trivial Pursuit, det har till och med kommit ut nya frågor och många affärer har någon variant av gamla hederliga (?) Monopol, men utbudet verkar rätt smått.
I vår kapitalistiska värld brukar det bero på liten efterfrågan...
Om så är fallet är det trist.
Tjuv och polis kan spelas i fladdrande stearinljus, precis som Monopol går utmärkt att spela under fotogenlampans sken. Försök genomföra "Guitarhero" under samma spartanska förhållanden.
Så för er alla som jagar ekologiska alternativ i mataffären, och på annat sätt vill hjälpa till att göra framtiden drägligare, glöm inte bort att det är dessa gamla sällskapsspel som är mest ekologiska.
Pussel är inte så dumt det heller, enkelt att ta undan om du har en pusselmatta
Detta pussel är färdiglagt, så nu gäller det att hitta ett nytt åt Ingalill...
Just detta kom från Holland, tur att det finns länder som bryr sig om väsentligheter som pusseltillverkning
(Kan tyvärr inte göra så mycket åt transporterna... ni ekologiskt tänkande.)
Mer snö, tack
samma vy, men betydligt trevligare med snö
Lite spår i snön efter dagens lek...
Det är vitt ute!
Under natten har det snöat ganska mycket.
Snön lyser upp och lindar in allt i ett ljuddämpande täcke.
Så här ska vintern se ut!
Får återkomma med några vinterbilder...
en tanke
Har just lyssnat på Tom Waits.
Hans mycket speciella röst och underbara sångtexter kan vara förlösande.
Måste tillägga att detta främst gäller hans tidiga alster, som "Small Change" och "Nighthawks at the Diner"
som jag verkligen älskar.
Jag upplever fortfarande Waits som intressant, även senare skivor, men de äldre är pärlor.
Sippar på en Irish Wiskey och diggar vidare...
Reklamdunsandet i hallen
Otroligt mycket reklam som delas ut under helgerna!
Ja, hörde i radion att snart är post in genom ytterdörren ett minne blott.
Kanske gör det att inbrotten minskar... det lär spara en del brevbärarknän.
Men hur ska detta genomföras?
Att kräva postfack nere i porten verkar som en omöjlighet, i alla fall i det hyreshus jag bor i.
Har själv jobbat som "trappsnigel" under många år, minns en hel del trånga porthus och trapphus.
Nej tror Posten får tänka om.
Visst nybyggen kan ta hänsyn till detta. Det gör de väl redan?
Men äldre hus är knepiga, ska det byggas nya posthus, små uthus utanför husen.
Något av "friggebodar" på stadens gator... vart tar då gående vägen?
Vi har redan fått problem tack vare, eller snarare på grund av Posten.
Alla postkontor är ju nerlaggda!
Nu får vi snart ingen vanlig post längre, om den inte ska delas ut.
(Skönt att få gnälla lite...)
mer ekorrefasoner
Så här såg leksaksbilen ut (ljuva minne).
Batmobilen var rätt stor och tung (mycket metall antar jag).
Kommer tyvärr inte ihåg vad just denna leksaksbil hade för finesser, tror den inte kunde göra så mycket.
Det kunde Aston Martin modellen
av James Bondbilen från Goldfinger, här syns takluckan på glänt...
Här är corgibilen med skottskyddet bak och med laddade vapen fram.
Jag kan för mitt liv inte minnas vad jag bytte bort denna pärla till leksaksbil mot, hoppas det var något jag hade glädje av.
Samma sak var det med alla filmisar. Där var jag en sann ekorre!
Nu i mogen ålder skulle jag gärna hitta en låda i källaren full med filmisar (jag hade en massa under en period)
och välja ut ett gäng och sätta inom glas och ram.
En kompis till mig, Leffe, har gjort just det. När jag besöker honom är det som en stunds meditation att stå och betrakta filmisarna!
Vilket kan behövas, eftersom ett besök hos Leffe alltid är fullt röj...
Men skojigt är det, vi delar ekorrartat musikintresse också...
När jag fann dessa bilder på nätet inser jag (för tusende gången) att det finns så mycket "där ute".
Långhelger som de två vi just haft är perfekta att ta tid att "surfa runt".
Trettonhelgen närmar sig, så fler tillfällen ges.
Jag en ekorre
Batmobilen var mig kär, speciellt som jag under mina besök i Finland sett den fina tv-serien om Batman på finsk tv (förstår än i dag inte varför svensk tv inte visade serien då, när den var nygjord?) och bilen skapade ett fysiskt minne kring superhjälten. Minns att den var väldigt dyr, men jag fick den (snälla föräldrar).
Kom in i en bokslukartid och började då samla Wahlströms ungdomsböcker (gröna ryggar).
Min pappa vurmade själv för Biggles och jag läste en del. Men det var Tvillingdeckarna som fångade mig. Klas och Göran (min farbror heter Göran) och kusin Hubert på fantastiska äventyr. Kanske inga litterära mästerverk, men jag gillade Sigurd Ahlgrens historier och när Klas och Göran besökta Stockholm, där Hubert bodde, så kunde jag känna igen miljöerna. Veckopengar sparades och nya böcker köptes. Varje födelsedag och jul under några år fick jag saknade böcker (skrev upp listor och önskade).
I denna veva "hittade" jag själv antikvariat, där jag kunde köpa (till ett lägre pris än bokhandeln) och fylla flera luckor i den gröna bokryggraden.
Här dök ekorren upp på allvar. Jag skrev listor där jag rangordnade dem efter läsvärde, jag ordnade böckerna i kronologisk ordning, jag letade bland kompisarna i Skogås och försökte få till byten, om jag fann någon saknad titel.
Mycket annat hände parallellt, men mellan varven var jag där igen och jagade Tvillingdeckare.
Så kom filmer in i min värld på allvar. Under tiden på högstadiet hade jag ett par svackor, med en hel del skolkande. Min mamma var förstående och skrev intyg till skolan (min far visste inget, då).
Jag smet in till stan och främst var det biografen Royal på Kungsgatan som jag besökte.
Där visades filmer non-stop under eftermiddagarna. Så för en biljett kunde jag sitta där i mörkret och se samma film två, tre ibland fyra gånger innan man tvingades ut. (Kvällsvisningarna var vanliga, en biljett för en filmtitt klockan 19 eller 21.)
Efter varje ny film jag såg letade jag fram någon bioannons, klistarade in den i ett skolhäfte (räknehäften var att föredra, de där nästan kvadratiska (A5 artade) och för bio valde jag med grönt omslag) och skrev kort om innehållet och sedan gav jag betyg. Hade jag sett filmen flera gånger, kunde jag tillägga sedda felaktigheter i filmen, eller något som var extra bra i just den filmen.
Hela systemet utvecklades med tiden. I marginalen på sidan kunde jag skriva filmtitel och betyg, så att jag snabbt kunde få fram den informationen.
Här dök också musiken upp på allvar. Den hade redan funnits där, tack vare min farbror Göran (tio år äldre, lite av en storebror för mig) som hårddiggade olika artister och grupper. Vi var några grabbar i klassen som, så att säga delade upp musikskaffandet inför skoldanser, klassfester och liknande tillställningar.
Jag hamnade under en period med the Monkeys som "min musik". Helt okey eftersom jag gillade tv-serien med de galna grabbarna och tyckte att låtarna var bra. Jag samlade även på "filmisarna" eller korrekt så var det en egen serie tuggummin med vidhängande samlarbild. Ena sidan var som en filmis, men på baksidan var kortet en del av ett större pussel som blev en stor livebild på gruppen när jag samlat dem alla. Mycket tuggummituggande blev det, och en hel del dubbletbytande, innan bilden var hel.
Musiken ja, så där kom Ola med Rolling Stones, Janne hade the Beatles och jag kom med senaste Monkeys singeln till klassfesten.
Detta var en smygande början på största ekorrsamlartemat i mitt liv, musik.
Jag fick en enklare grammofon en födelsedag, precis när detta med Monkeys började.
Min första lp-skiva den julen var Robban Brobergs "Tjejer".
För att halvt citera Monica Zetterlund från "Söderkåkar",
Musik det är mitt liv de' se'!
Tyvärr har det inte stannat vid ett musiksamlande.
Usch, jag är en riktig ekorre (tidningsklippshögar, videokassetter i bananlådor...)
Men jag tror att det finns många ekorrsamlande människor där ute, eller jag vet i alla fall om några!
Samlandet kan ta så många olika former, men de flesta har nog något.
Kanske dags att gå ner i källaren och rensa!
Det går mot ljusare tider (tack gode gud!)
Kanske inte stämningsfullt, men dagsfärsk
Om någon undrar använder jag en Canon PowerShot A560.
Är riktigt nöjd med den. Den har lite tyngd, bra när jag filmar och displayen är stor och tydlig.
So far, efter några månaders användning är det väl bara batteriåtgången som kan vara värt
ett litet klagorop (...pip...) Kanske äntligen en reklamslogan att tro på; "Canon can"
Julen snart ett minne blott...
Angående jul.
Mat!
Varje år finns det några godsaker som hör till. Skinka och extra smaskiga hemmalagade köttbullar och en saftig smaskig sillsallad är självklarheter. En annan julbordsdetalj är rotfruktslådor!
Kålrot och morotslåda, inte alls så svårt att göra. Okey att skala kålrot och klyva till lagom stora bitar att koka kan vara kraftansträngande. Kålrötter är ena hårda rackare.
Så mosa ihop det, rör ner ett par ägg och lite mjölk (röd är bäst) och en skvätt sirap, krydda lite och strö ströbröd över. (Att skvätta sirap kräver en skicklig kock... häll ut ur flaskan motsvarande ungefär en matsked.)
in i ugnen i halvannan timme och ut kommer smaskiga lådor. De tål längre tids förvaring i frysen och smakar förträffligt (i upptinat tillstånd) till t ex en köttkorv.
Just färdiggräddade är det morotslåda och kålrotslåda, smaskigt till julbordet!
För första gången gjorde vi även brunkål själva. Det blev precis lika smaskigt som jag minns det från min farmor Fannys dagar (saligt hennes minne i fråga om flera maträtter och godsaker, däribland brunkål och stora burkar fulla med florsockerpudrade klenäter).
Mycket vitkål som hackas i mindre bitar som sedan bryns i stekpanna och därefter gräddas i långpanna i ugnen.
Även här ingår sirap som smakförhöjare! Efter tillagning har tyvärr mängden krympt. Krympt mycket! Så nästa år får vi ta mer vitkål, för brunkålen vi gjorde gick åt fort på julbordet!
När det sedan gäller julmaten så är det under helgen och kanske ett par dagar till som det smakar smaskigt gott att ta sig ett par skinkmackor, lite sillsallad på en tallrik och sjunka ner i tv-fåtöljen och spana in någon lättsmält långfilm.
Gott!
Fannys klenäter dök på sätt och vis upp igen denna jul. Linnéa kom oväntat med en hel plåtburk full med riktigt goda klenäter (snudd Fanny klass). Tidigare idag slank de två sista ner i magen.
Det är skoj med jultraditioner, kanske är det just maten som gör julen till en speciell högtid (i alla fall nu när barnstadiet passerats och julklapparnas pappersprassel kanske degraderats lite) även om det finns mycket annat att glädjas åt också, i juletid.
Någon smaskig snaps att läska sig med till sillen och sedan att njuta av julmusten. (Aldrig att amerikansk läsk får vinna på mitt julbord. Tyvärr har jag några överlöpare inom familjen, suck.)
Men nu dröjer det, nästan ett år tills nästa matfest. (Jodå, det finns andra tillfällen också under året och att tillbringa tid vid spisen och laga mat är inget tidsslöseri, tvärtom!)
Glöm inte rotfrukterna!
Unga och gamla samlas framför datorn sken, Linnéa och Alex visar bilder från sin senaste Egyptenresa för mormor (ingen erfaren datoranvändare, men fylld av andra erfarenheter!)
Tack för fyrverkeriet ni i hamnen!
Här får eventuell läsare som var med ett riktat tack från oss på Torsten Alm.
Startade några minuter före tolv (helt okey) och höll på i över tio minuter. Tror inte ens Skansens nyårsfyrverkeri håller lika hög klass!
Antar att det var ett flertal stora lådor fulla med olika pjäser som fyrades av. Vackert var det. Riktigt vackert!
Det trista vädret gjorde det omöjligt att se godsaker som fyrades av från andra sidan Mälaren, i Äppelviken och Nockeby. Det blev rena Lützendimman över vattnet!
Så både jag och sonen Andreas är mycket nöjda.
Ska det skjutas fyrverkeri, så ska det nog vara färdiga lådor. En tändning, mycket underhållning.
