Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Sitter i köket och funderar över teknik och utveckling och minns plötsligt elallergikerna.

Kollar ner under databordet, ett virrvarr av elsladdar. Tur att jag inte har den allergin.

Det finns mycket som utvecklats och det går fort, ibland. Vissa saker dyker upp och finns i vårt medvetande under en tid för att sedan dö ut fullkomligt.

Vad har hänt med dem som var allergiska mot el och som för tio-femton år sedan skapade löpsedlar och deltog i debattprogram i tv-kanalerna?

Även om jag växte upp med dessa "trissor" känns det ovant att nyttja dem idag...

Vem kunde ana på 60-talet att i princip alla skulle springa runt med en egen telefon i fickan 40 år senare? En telefon som samtidigt är både kamera och fiffig jukebox full med digital musik och numera även en liten minidator (som även kan visa film eller surfa runt på nätet).

Då, på det glada 60-talet, stoppade jag in en tioöring i springan på den gröna telefonautomaten och ringde hem och berätta att allt var bra. Tillgången på telefonhytter var god i stan och själv hade jag några favoritplatser. Det var sällan telefonen var trasig på den tiden.

(Ingen hade börjat "sabba" ännu, de flesta var snälla mot saker som inte var deras egna, en olåst cykel fick ofta stå kvar tills ägaren själv kom och cyklade iväg.)

tidig mobiltelefon, då mest för jourläkare, båtägare och extrema "prylfantaster"

Så sent som 1979-80 fanns en grön telefonautomat ute på Gärdet, inne i Filmhuset utanför toaletterna, där det räckte med att stoppa in en tio-öring för att ringa!

Vet inte hur det kom sig att den var kvar, ute på stan hade priset gått upp, tror det var 50 öre eller kanske rent av 1 kr som krävdes för att börja ringa ett samtal. Ute på stan fanns ingen liten tioöringsspringa kvar i automaterna...

Tur att jag var med i Filmklubben (terminskort under flera år) och läste Filmvetenskap i just Filmhuset...

Sedan gick det utför för telefonautomaterna, de var trasiga på olika sätt. Vanligaste åverkan var att lur och/eller sladd saknades. Ibland blev de lagade, men det hände också att Televerket helt sonika tog bort hela hytten (statligt monopolföretag innan det började gå utför, namnbytet till Telia var bara en liten början, sedan följde saker slag i slag till den "lustiga utgivningen" av den s. k. folkaktien som fortfarande har problem att nå det nominella värdet).

Mynttelefoner blev korttelefoner och idag är det svårt att hitta en offentlig telefon överhuvudtaget.
Att batteriet tar slut på mobilen är idag en smärre katastrof...

Med tanke på vandaliseringen, undrar om det sitter någon person och stirrar på tusentalet stulna telefonlurar i ett rum. En klart dålig samlarvurm, kanske är det en elak elallergiker som sitter där i fotogenlampskenet och mår gott, känner sig nöjd med sin gärning..?

Vad hände med dessa utsatta människor i vårt elrika samhälle?

Elallergi är inte "inne" längre.  

Bor alla dessa allergiker ute i skogarna, långt från elkablar?
Är det bevisat att det är skadligt att bo rakt under en kraftledning?

Har alla elallergiker fått förtidspension (med krav om att fortsätta lida tyst, utan att klaga i media)?

Eller har läkemedelsindustrin lyckats hitta någon medicin som botar alla med elallergi?

Frågor, frågor...

Ett svar kanske finns att få på Hägerstensvägen, se fotobeviset här under

Elöverkänsligas Riksförbund står det på dörren, undrar när de är där?
Tittade in i lokalen, såg vanliga ellampor.
De som träffas där i källaren är kanske inte så känsliga?