En liten skogsberättelse
del av "vår skog" ute på landet...
Vill passa på att varna er som är "blödiga", detta är en ganska ruskig historia...
På högstadiet fick vi lära oss karta och kompass i teorin. Det var några slappa gymnastiklektioner när vi bara satt och gick igenom hela detta mysterium med karta och kompass. Om jag lyssnade noga? Nää, det blev mest tyst snack med kompisar och allmänt dagdrömmeri. Efter denna teori, när de flesta lärt sig hur man gör, så bestämde Skogåsskolan att en friluftsdag skulle innehålla en orientering i stora skogen mot Magelungen.
Jag och Peter hade klara problem med att få ordning på karta och kompass, så vi valde ut en elev att skugga, att ta rygg på. En kille som höll på med orientering på fritiden, ett proffs i våra ögon. Perfekt att smyga efter honom, han om någon borde hitta rätt i skogen, tänkte vi.
Starten gick och han pinnade iväg, vi efter. Skogar kan vara förrädiska! Det var inte enkelt för Peter och mig att ha häng på killen. Han förflyttade sig lätt i snåren och mellan träden. Vi brakade på som två stridsvagnar och jag tror att han anade att det fanns folk bakom honom. Men han lät oss hållas.
Tror det var mellan tredje och fjärde kontrollen som det inträffade. Vi hade tagit oss uppför en kulle (tala om jobbigt) och när vi kom upp på höjden såg vi honom stå alldeles stilla på andra sidan. Han stod precis vid en skogsdunge träd, alldeles stilla. Vi backade lite och funderade på om han sprungit fel. Attans, hade vi valt fel kille. Hade vi tagit häng på en kille som nu villat bort sig i skogen?
Vi kikade över krönet igen, han stod kvar, såg ut att hålla sig i en tall. Tror vi väntade ytterligare någon minut innan vi bestämde oss för att gå fram och ge oss till känna. Kanske kunde vi alla tre leta oss rätt, fortsätta tävlingen eller bara leta oss mot Start/mål-platsen med gemensamma krafter.
När vi kom jämsides med honom skrek Peter till.
- Fy fasen va' äckligt!
Då såg jag. Jag blev iskall.
Han stod där vänd mot tallen och in i höger öga hade han en tallkvist. Ni vet de där små pinnarna som brukar sitta längre ner på stammen. Han höll om pinnen med ena handen och såg lättad ut.
- Åh, bra att det kom någon. Jag funderade just på om jag skulle backa mej loss från grenen.
- Nä, nä, det är nog inge bra, trodde Peter, pinnen ska nog sitta kvar.
- Hur mår du, gör det ont? frågade jag.
- Nää, det svider som eld i ögat. Men annars är det bra.
Värsta chocken hade lagt sig och vi kollade noggrant på pinnen in i ögat. Det hade bara kommit lite blod. Lite blek såg killen ut, men stod där som en fura och höll i sin tallpinne.
Min son på jakt efter lämplig stubbe eller annan trädstam...
här syns dessa farliga tallgrenar som sticker ut på tallstammen! Visserligen en annan skog en annan fura,
men liknande farliga grenar!
Krigslist. Vi insåg att skulle Peter eller jag försöka springa tillbaka för att skaffa hjälp, ja då skulle vi nästan garanterat springa vilse. Så det var ingen bra lösning.
Vi fick reda på att han hade kollat på kartan och orienterat sig medan han fortsatt småspringa och just som han tittat upp igen var trädet där och pinnen for rakt in i ögat. Så vilse var han inte, en klen tröst i denna knepiga situation.
Starkt gjort att han höll sig på benen och inte svimmade och ramlade ihop... undrar vad som hänt med ögat då?
Men vad kunde vi göra? Gran och tallgrenar är sega, att bryta av grenen var det inte tal om. Det är väldigt svårt att göra i sig. Nu gick det ju inte att vicka eller vrida, när kvisten satt i hans öga. Jag hade en liten pennkniv i min bakficka. Så fram med den och så höll han och jag i grenen och så började jag tälja på. Segt var det! Kniven var ganska slö, så det tog en bra stund att jobba sig igenom denna pinne, även om den var ganska tunn. Peter löste av mig och försökte tälja han också. Hela tiden fanns rädslan för att pinnen skulle ändra läge, röra sig i ögat.
Det tog tid, kändes som timmar fast det säkert bara handlade om minuter, nåja seg tall, kanske tiotalet minuter.
Till slut var pinnen loss. När den väl kommit loss då verkade killen börja känna efter, och blev ganska blodfattig och svajig. Han fick lite dricka från sin egen packning. Han höll i flaskan och drack med ena handen, medan han med andra fortsatte hålla i pinnen, precis mot huvudet. Såg ganska lustigt ut.
lustiga svampar i skogen... ser inte ätliga ut, någon som vet vad det är?
Så gav vi oss iväg. Peter och jag stöttade på var sida och så tog vi oss ganska sakta genom skogen mot mål. Jag insåg sedan att jag glömt kartan och kompassen vid tallen, men det var ingen som frågade efter dem senare.
Det gick förvånadsvärt fort att komma till start/mål. När vi kom ut på den öppna platsen var det bara ett par funktionärer/lärare där. Vi gick fram mot den första, som sa något om att vi var dåliga, som lagt av. Trevlig attityd, men detta var innan uppmuntrande pedagogiken slagit igenom. Han bara stod där och svimmade när han förstod vad som hänt. Vilket fick den andra läraren att komma springande. Han tuppade inte av, utan efter att ha tagit lite information från oss (ingen av oss hade den läraren i något ämne), så gav han sig av springande för att nå en telefon. För mobiltelefoner fanns det inga när detta hände, utan förr fanns det telefonhytter, men inte inne i skogarna.
Den första läraren hade kvicknat till och snart fanns det fler vuxna som började tycka en massa. Efter en stund kom det två ambulanskillar springande med en bår. De ställde några vettiga frågor och så sa den ena att vi gjort rätt som inte dragit ut pinnen. En lärare gjorde sällskap med den skadade och de fyra försvann mot ambulansen.
Peter och jag var lite av hjältar och när andra elever började komma i mål fick vi dra historien några gånger. Detta upprepades vid flera tillfällen framöver.
Vad som sedan hände?
Grabben tappade synen på ena ögat, så orientering blev knepigt (ja ganska farligt), eftersom han tappade avståndsbedömningen.
Kan bestämt hävda att jag inget har emot skogar, att vandra inne i en större skog kan vara både spännande och resultera i bär och/eller svamp, om det är den årstiden. Suset i trädkronorna och bara själva vandrandet kan ge ro och lugn. Men jag aktar mig för att själv få någon pinne, gren på mig! Så lite försiktig är jag...
"Simma lugnt" och ta det försiktigt uti "läskiga skogen"
(Någon som känner igen uttrycken?)
Bosse, nu har jag putsat lite i skogsberättelsen (5 dec -08, morgon)
Usch, så läskigt, men det var bra tycker jag av så unga grabbar att hålla huvudet kallt. Den första impulsen är nog att dra ut skulle jag tro...
Simma lugnt... kommer det från fablernas värld kanske?
Uj, den där historien kändes i magen. Riktigt otäckt, och j-t bra skrivet, det var nog därför jag kände obehaget i magen. Jag tycker att din stil utvecklats fint under det här bloggåret. (Men naturligtvis undrade den gamle korrketurläsaren över någon eller ett par saker i texten, fast det vill du väl inte veta något om.)
Fy en sån hemsk, men rafflande, berättelse! Jag satt som fastklistrad vid datorn. Det var nog meningen att ni skulle förfölja honom!
Tack för era kommentarer :-)
Så rätt så Pysen73. Fablernas värld har en plats i mitt hjärta, härliga dockor fina berättelser, Penti Varg var en favorit ;-)
Bosse: Bara för din skull :-) Jag har putsat lite på historien. Mer blir det inte här i bloggen, så ja jag vill inte veta. Skoj att du "kände" historien och märker skillnader i skrivandet!
Soffy: Intressant, tanken att det var mening med vårt förföljande har jag själv haft. Det finns nog en mening i det mesta som sker!
Ha en riktigt fin fredag alla tre
Vilken spännande läsning det här var! Jag var tvungen att läsa hela historien utan avbrott, så jag fick vända tillbaka och titta på bilderna efter avslutad läsning. Jag har aldrig tidigare hört talas om någon som har skadat sig så illa på de utstickande smågrenarna. Fy vad otäckt! Det var imponerande att ni agerade så lugnt och sansat fast ni var så unga.
När det gäller svamparna liknar det björkticka, och de är oätliga.
Tack för svempinfo Fia! Trevligt att du fann historien underhållande... Ja ibland sker ovanliga olyckor, det tyckte många då, när detta hände. Killen fick ett konstgjort öga och det kunde han ta ut. Ögonhålan fick de tuffaste grabbarna att backa och utropa; "F-n va äckligt!" Tror han undvek många bråk med denna udda, fredliga metod :-)
Vilken historia Erik! Man skulle kunna göra en film av den!
Personligen brukar jag kolla utrymmet framför mitt ansikte väldigt noga. Jag lider av spindelfobi och det har hänt att jag kört huvudet rakt in i ett spindelnät.
Ja, med tanke på berättelsen så är ju din spindelfobi en fördel! Då slipper du ju få en pinne rakt i ansiktet... :-)
Ha ha, nu såg jag "svempinfo" ovan ja, det är ju svampinformation jag menar!
Huvaliga... Så ruskigt! Vilken tur att ni höll huvudena kalla. Det bekräftar bara det jag alltid tänkt, kartor är överskattat! Tänk om han tittat på marken istället för på kartan då hade det aldrig hänt;-)
