Erik "Semlan" Klings blandade intryck

Nämnde Andreas Vollenweider igår. så jag återkommer idag med ett klipp.
Såg honom och hans musikaliska vänner för nu rätt många år sedan på Konserthuset i Stockholm.
En härlig kväll, där ett riktigt höjdarnummer var en tango! Då halade en medmusikant fram ett dragspel och detta ihop med harpan, det lät förbaskat bra.
Vi satt på första rad, första bänkraden, perfekt span på musikerna och hade mixerbordet lite till höger.
Duktig ljudmixer, som aktivt drog ner mickar och ljudkällor som inte användes för att sedan dra upp reglagen igen när det var dags. På så vis blev ljudet renare (vi slapp det där bruset i bakgrunden som annars brukar finnas där när man går och hör artister live).

Det roliga är Andreas speciella harpspelande. Han både spelar melodi och kompar med bassträngarna.
Så det behövs ingen basist i gruppen.
Just här (i detta klipp) är det mer "vanligt harpspel" men jag älskar den luftiga känslan. Klangerna blommar,
får klinga ut och det bara porlar fram vacker musik, som en liten vårbäck.
En del av mina kompisar kallar detta hissmusik (brukar följa med visst förakt i rösten)
Ack, hissmusik är en slags genre i sig (säkert inte så lätt att få ihop) men den har snudd ingen identitet,
är som en liten fjärt i universum.
Nää, vässa öronen och lyssna aktivt!
Vollenweider med vänner har så mycket mer.
Han är ganska duktig på att göra pauser, en förmåga fler skulle lära sig (sick).
Utöver Kurt Olsson och hans Damorkester, hur ofta ger man plats åt en triangel att få höras?
Heder åt Andreas Vollenweider, han tillhör en mindre skara sanna musiker (med makalös spelglädje) 
i den ofta ganska flummiga new age genrén.
Den innehåller en hel del strunt, så jag höjer ett varningens finger.
Det gömmer sig en del snudd på hissmusik under den musikrubriken.