Duvan
Såg inga fyrfota djur, andra än katter och hundar under promenaden i det skapliga vädret.
Symbolstark pippi, duvan, jag har behandlat bilden lite...
Har alltid undrat över trollkarlar som använder duvor i sina trix, hur lyckas de gömma duvorna.
Det är ju en ganska stor fågel duvan och mitt intryck från stadens torg, hustak och statyer med fågelträck är att de inte kan beskyllas för att vara kloka fåglar (fast det är kanske just så, att de är kloka, väldigt kloka?).
Just den här letade mat ibland trädens årsgamla fallna löv, förde en massa oväsen.
Ställde sig fint för fotograferingen, tog sedan några små steg mot mig, stod stilla igen, lutade på huvudet, stirrade på mig för att sedan ta sats och flyga iväg tätt förbi mig. Jag duckade instinktivt...
Jag anade nästan att jag skulle hitta ett "visitkort" på jackan, eller värre i huvudet, men jag klarade mig, denna gång.
Kommer ihåg en gång jag gick i närkamp med duvor...
(OBS! Bara för er som tål verklighetens ibland brutala förlopp, den berättelse som nu följer...)
en typisk park i Wien...
Min värsta närkampen med en duva skedde nere i Wien.
Under en tågluff (sent 70-tal) gjorde jag bara ett kortare dagsstopp i Wien. Bagaget var inlåst på stationen över dagen, lite sevärdheter ville jag hinna med.
Satt i en park med lite köpt lunchmat och fick snabbt ett gäng duvor som intresserat följde mitt ätande,
väldigt närgånget och med ökande oro hos mig. De for runt mina fötter, pickade i sig alla smular som föll.
Så i något läge kom ytterligare en duva tätt flygande över mitt huvud och lämnade ett otäckt visitkort rakt i håret.
Mitt i prick! Aj, det började svida förfärligt av fågelbajset. Det brände i huvudsvålen på mig, vad göra?
Där var jag, hade inget bättre än en läsk att hälla över huvudet för att försöka få bort skiten innan den
brände hål in i hjärnan.
Jo, jag vet att det är omöjligt, men det kändes så.
Medan jag försökte tvätta ur fågelbajset ur håret med läsken (ingen höjdare), så passade duvorna på att hoppa upp på bänken och börja picka i sig resten av min lunch.
Nu brast mitt tålamod, jag skrek högt och sparkade omkull hela bänken (gjorde otroligt ont i foten).
Duvorna flaxade lite, men var snabbt där igen och pickade glatt vidare bland min utspridda lunch i parkgräset.
Fortfarande med läsk rinnande från håret och med den halvtomma flaskan i handen for jag runt på gräsmattan, skrek och sparkade, viftade med armarna runtomkring mig.
Jag måste verkligen be om ursäkt, anade inte resultatet av vad som nu följde (jag var ung och dum...).
Flaskan tappade jag greppet om och när den for i backen sprutade det kletig läsk över mina byxor.
Allt var duvornas fel, jag sparkade åt vänster och åt höger, skrek ut min ilska.
Där stod jag på gräsmattan och utförde någon slags folkdans, osande svordomar omkring mig. Såg säkert exotiskt ut för andra parkbesökare (troligen övervägande tysktalande wienare).
En spark träffade en duva som flög iväg i en båge och dunsade ner i gräset, livlös.
På min sko och upp på byxbenet hade jag blod och annat obeskrivbart (nu gjorde foten otroligt ont, smärtan var så där pulserande stark, så hade jag varit tecknad film hade skon växt och krympt omvartannat).
Ramlade nästan omkull när jag stödde mig på den nerblodade skon, undrade lite om något ben var brutet.
Där stod jag, nu hade det samlats rätt många wienbor där i parken som betraktande mig som vore jag en tok.
Ur denna rätt stora folksamling var det en bastant kvinna som började ta raska kliv rakt mot mig. Hon hade på sig uniform och först trodde jag hon var polis. Fasen, hur slutar detta, nog finns det väl svenskt konsulat eller ambassad här i Wien... tänkte jag.
Hon visade sig vara parkvakt och jag hade beträtt gräsmattan utan skriftligt tillstånd (var nu detta fås?).
Hon såg bister ut och höll något block i handen och hötte med en penna i den andra, som ett svärd som nu skulle falla ner över min nacke, jag en usel utlänning, duvdödare dessutom...
Så såg hon min blodiga sko! Hon stelnade till, ansiktet förvreds och verkade ta sats, nu skulle jag minsan få en kraftig utskällning. Som aldrig kom, för förbi oss for en labrador eller liknande hundras och kom rätt snart springande tillbaka med den döda duvan i munnen. Duvan som jag sparkat ihjäl.
Husse klev fram ur folkmassan och började storskälla på mig!
Parkvakten vände tillfälligt uppmärksamheten mot hundägaren istället och jag försöka smeta av blodet från skon i gräset.
Det tog en stund innan allting var utrett. Jag fick skärpa mig för att hänga med i tyskan. Lite engelska förstod parkvakten och hennes inställning till mig förändrades sakta.
Tursamt nog för mig hamnade jag inte i finkan, inte heller fick jag böter (men det tror jag hundägaren fick för det lösa hunden där i parken) och bäst av allt, jag hamnade inte på framsidan av någon lokal tidning som "den svenske duvdödaren" eller vilken rubrik det nu blivit.
Parktanten hade en liten kur i ett hörn av parken och där fick jag hjälpligt både tvätta av byxorna och främst skölja ur håret. Hon hade en tvål som kändes som himmelriket och på kvällen i en tågkupé på väg mot nya äventyr nere i Italien (åkte genom Brennerpasset) luktade det fortfarande parktantstvål om mitt hår. Värken i foten hade gått över och jag somnade sött. Redan samma natt väcktes jag bryskt, tåget stod still, var var vi? Men det är en annan historia.
Fin bild på duvan. Minns min första lägenhet, varje morgon satt dom på rad och kuttrade på taket i solskenet. Många avskyr duvor, men jag tyckte det var så rogivande där dom satt och resonerade med varandra. Det lät så, inte jag som är knäpp.
Var i Italien för över 30 år sedan. Nu skall vi se om jag kommer ihåg var alla dessa duvor fanns. Tror det var i Rom på ett torg, kan har fel, men Italien var det i allafall. Där var en person som fick en riktig bladda i huvudet. Har för mig att när en klocka varje dag slog ett visst klockslag, kom det så mycket duvor flygandes att det nästan blev öronbedövande.
Så kommer vi då till din berättelser. Här kan man verkligen snacka om att det ena gav det andra i en kedjereaktion. Tänk om min herre suttit still och lugnt torkat bort klicken i huvudet. :) Den stakars duvan fick sätta livet till. Din ringdans eller vad man nu skall kalla det för var nog en syn för gudar.
Undra vilken ålder det var på dig den gången? Men oavsett så slutade det tydligen rätt bra. Tänk om du fått skaka galler. :)
Haha, Erik, vilken story! Ball beskrivning av hysterisk situation. Vi borde resa till den där parken i Wien och filma scenen. Fast det är väl tveksamt om någon duva vill vara med och agera.
Filmade häromdagen några duvor som satt på min balkong och tuggade i sig utlagda talgbollar, samtidigt som de befriade sig från överskottet bakvägen. Den filmen lär inte dra storpublik på YouTube precis.
Tack både Erika och Bosse!
Ja, jo ibland blir det tokigt...
Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas få in någon träff, duvor brukar vara snabba. Men inte den jag så perfekt kickade iväg på en himlafärd.
Usch, upplever nog lite att alla duvor så att säga vet vad jag gjort och ska ta hämnd på mitt idiotiska beteende där i Wienparken. Men så är det ju knappast. Men den svidande känslan i huvudet, den kan jag minnesmässigt få fram bara jag tänker på det...
Nåja, en hyffsad historia blev det ju..?
Jag har också undrat över det när
trollkarlar använder duvor.
Verkar som de har dem nedpackade innanför jackan, i fickor osv.
Har svårt att föreställa mig att duvorna kan klara det och även tåla det.
Så något trix måste det ju vara, men hur gör de det....
Och jag tror nog duvor är lite smarta i alla fall...
Har haft problem med duvor på balkongen för ett par år sedan, när de försökte bygga bo där.
Första året de hände så kunde jag direkt höra på "kurrandet" att de var där och jag sjashade i väg dem.
Men sedan lärde de sig tydligen att hålla sig tysta så jag trodde de inte var där.
Men upptäckte sedan ägg i ett litet rede de bygg på golvet under bordet.
Så de blev naturligtvis borttagna.
Detta var tidigt på våren, eller senvintern då jag inte var ute på balkongen så ofta, förutom att jaga iväg duvor ;-)
Efter det är jag inte så förtjust i duvor, då de också smutsade ner så otroligt så jag blev gråtfärdig.
Men nu har jag blivit av med dem i alla fall.
Kul berättelse av din upplevelse med duvor där i parken.
Ditt sätt att berätta fick mig att skratta så gott, även om jag kan anta att det inte var så roligt för dig just nu.
Men tack i alla fall för goda skratt.
Och tydligen ska man vara försiktig när det finns duvor i närheten, då det hela kan sluta på helt oväntade sätt ;-)
Både för duvorna och personen ifråga ;-)
Ha en fortsatt bra dag.
Det var en härlig lång kommentar Inger. :-)
Jo, fåglar är nog rätt kloka. Kom att tänka på alla våffeltjuvar uppe på Skansen. Fräcka måsar som dyker ner och snor dyrköpta våfflor. Kanske har Skansen själv tränat fåglarna för att få föräldrar att köpa många våfflor åt sina barn..? Vid nästa besök ska jag banne mig försöka fånga en fågeltjuv på bild!
